Rugby in Sweden and Europe

Thoughts on rugby from Hunter Mabon Senior

Page 2 of 8

Facts and opinions

Here are the Swedish League games played in 2018:

Allsvenskan Men – 20

Allsvenskan Women N – 8 (w.o. 4)

Allsvenskan Women S -11 (w.o. 1)

Div.1 – 11 (w.o. 1)

Div. 2 South – 8 (w.o. 4? + 1 team withdraws)

Div. 2 Mälardalen – 11 (+ 1 match not played)

Div. 2 Mellersta – 8 (w.o. 1)

Games played – 77

Teams – 28

Games played/team = 77/14 = 5,5

As can be seen from the figures, the average team has played between 5 and 6 games, with no team playing more than 8 games. Excluding the July break, teams are playing once every two are three weeks. Some teams are playing once a month.

Exiles´ 3 teams have played 17 games, won 16, were given 3 w.o.

Points for – 1163       Points against – 158

Average for – 68       Average against – 9

Exile´s have had two close games so far, both against Pingvin. Exiles´ Twos and Ladies have won all their games by large margins. Not the most exciting of seasons, easy to see why people are losing interest.

Rather surprisingly, the Tens could almost be called a success this year. The number of teams, especially Swedish ones, was well down on the glory years, but we still managed to get together 24 teams and, even better, show a modest profit. This was Jennifer´s first year in command after Allan had held the fort for 25 years and some of us old-timers feared the worst. But Skarpnäck, where Exiles will be based for a couple of years, turned out to be better than Årsta in many respects. There were a few mishaps, but Jennifer and others did a good job and preparations are already underway for the 27th edition of the Tens in 2019.

There has been considerable dissatisfaction with the Swedish Men´s XV in recent years. Sweden has been at the third European level for two years and a further one year in the now yearly competition. At one time during 2017 – 2018 Sweden were even dicing with further relegation but they managed to recover. For the season 2018 – 2019 they will be facing Moldovia and Luxemburg this Autumn and next May Ukraine and Hungary. I think we have enough decent players to win this group but we must make sure we have a properly selected and prepared team. I have maintained repeatedly in recent years that this has not been the case.

The latest Swedish team which in May beat a very poor and now relegated Latvian team fielded 11 players from abroad, most of them playing at very low levels in England and Ireland, seven from Allsvenskan and five Odds and Sods. The proportions were around the same for the squad against Lithuania in April, where they lost heavily. Sweden should not be taking young men with Swedish connections from abroad unless they are notably better than those playing in Sweden and playing at a demanding level as well. This has never been the case in the last couple of years. I also think that players from lower divisions in Sweden should not be playing at international level. The playing standard is low and hardly any XV-a-side games are played. The leading teams in Div. 1 are Södertälje and Hammarby. They have played five and six games respectively since May, mainly against Erikslund and Kalmar Södra. Hammarby will now complete their season with two further games against the two teams above while Södertälje will have a final two games against Troján. They should not be playing against the heavies from Moldavia in October.

Much has been made of the fact that a number of top level players refuse to play for Sweden. This may have been the case in recent years but was certainly not the case before. There have been to be sure very few players from the top two teams in recent Swedish teams. I am convinced that a combined team from the current Exiles and Pingvin sides would comfortably beat the most recent national teams. And with the European games being scheduled suitably in relation to the Swedish season, instead of the week before or between the two finals as in recent years, there is no reason why the vast majority of active Swedish players should not jump at the chance to represent their country.

Are Exiles only a bunch of foreigners, some of whom stay just three years to become “internationals”? Well, almost all our present players have been here for at least five years and the majority of these immigrants have become Swedish citizens. For the first time in the history of the club Exiles fielded a starting pack against Pingvin who were all Swedish internationals. Five of the backs were internationals too, one more came on at half-time and another was waiting in the wings, injured. We could well have a full Swedish XV starting before the season is over!

I was at the Exiles – Pingvin game last Saturday and have watched it twice on YouTube (the joys of being retired!). On the whole, Exiles were the better team but Pingvin put up a brave fight for the full 80 minutes. Exiles had a large number of line breaks, but staunch defense kept them out. In addition, Exiles´ backs grubber-kicked on about half a dozen occasions when I felt retaining ball in hand would have been a better option. The Pingvin strategy of a couple of pods against the Exiles´ defense before shipping the ball far out was foiled by an outstanding back row where the pods rarely got over the gain line. As a result, Pingvin had no line-breaks and I don´t think their two winger, top try scorers in Allsvenskan, saw the ball from the set pieces.

I was not impressed by the refereeing. The final penalty count was, I think, 9 -2 to Pingvin in the first half and 6 – 4 in the second. After about 55” it was 13 – 3 to Pingvin. Ten of Pingvin´s 13 points arose from a run of 2 – 3 penalties awarded in quick succession. A large number of these seemed to be for offside. A competent referee and two ARs should ensure that very few offside penalties are ever awarded. It was instructive to watch Wayne Barnes refereeing the most recent NZ – Australia game. He talked almost non-stop throughout the game, warning players by name, encouraging them when they avoided penalties and explaining in detail complicated decisions. I thought it was great to watch the free flow which he encouraged. Our referees seem to be falling back to the old pattern of pouncing with great glee on an offense after it occurs, rather than doing everything possible to prevent it. Exiles game this week saw 21 penalties and the previous week 23. That´s too many.

So how many Pingvin/Exiles players should on current form be in the Swedish XV squad?

Starting with Pingvin, I think Lars Tuneståhl, Tobias Rörstam and Erik Sjöbeck are worth a place in the forwards. Oscar Larsson had his first start of the season and didn´t do too much, apart from jumping well. The key players in the backs are mainly non-qualified; Erik Arvidsson was kept on a tight rein last Saturday but I would have him in my squad. And keep an eye on Noel Strandquist and Anthony Rafael for the future.

Exiles should have a ton of players in the squad. Several have been injured for long periods but, judging by Saturday, are coming back to form. Nikorn Thamavongsa (Neets), born in a refugee camp, is coming back to form and is regarded by many as Sweden´s best wing forward. The other two in the Exiles back row were Sean Burke and Rikus van Niekerk. Sean is a top-class line-out jumper and scored a hat-trick for Sweden on one of his last games; he gets through a load of work with ball in hand and in defense. Rikus, basically a centre, has been outstanding in the back row in the last couple of games. At present, I would have all three in my Swedish starting back row. In the front row Casper Forsberg, capped at 18, is a much better hooker now at 20 and could come back into the reckoning. Theo Karlsson, at prop or back row, is the best new young Swedish forward in recent years and should also be included. I was impressed by the work Mak Jelec Dozo put in on Saturday, first as a second row and then as a prop. Mak talks too much and is not always popular with coaches, but should certainly be considered. In the backs, veterans Matt Mitchell, Dustin Eaton and Neill Erasmus should all be included while Daniel Nissila´s hat-trick last Saturday also shows that he is by no means a spent force. Finally the forgotten man, Oliver Sharp, who had a very solid game against Pingvin. He is a very good utility man who can play anywhere from scrum-half to full back. I´m still leaving out another half dozen Exiles internationals, who are not far behind the eleven I have suggested.

What other players in Sweden should be considered for the squad? From Enköping, Robin Fransson has had an up and down season but would still make my squad, as would prop David Bergvall. Jono Edwards is my only choice from the Gothenburg area, although we´ve seen very little of him this season.. Trojan should supply Tobias Borg along with Troján/Vänersborg/Ireland players Richard Nunstedt and Björn Aloander. Taking a quick look at Div. 1, Fredrik Enstad från Södertälje has been an excellent asset in the past and, judging by Saturday´s performance, seems to have recovered from his long-term leg injury. I don´t see anyone from Hammarby showing international class at present. Possibly Robert Persson as a backup scrum-half, while Christopher Sidgwick should be encouraged to put on some kilos to strengthen his claim.

Who else? I´d like to see more of the Melander brothers from Wexiö, but are they playing any XV-a-side rugby? This proposal includes about 22 players.

Then we have our army of British/Irish based players. Frankly, I don´t see any of them as obvious Swedish starters. But let´s get them across to Sweden for a training game where they can show what they can do against the Swedish alternatives. Perhaps two or three might make the cut and that would give us around 25 players to work with.

It´s time for decisions, the Moldovian game is less than two months away.

 

Hur går det i Europa?

Kaos 2018 hos Rugby Europe, business as usual. För att repetera alla turer kring diverse kvalificeringar. Först RWC 2019: tidigare var det två kontinentala lag som skulle kvalificera sig till Japan. Men för att länderna tillhörande Tier 1, som dominerar World Rugby, skall slippa kvalificera sig för RWC är hela 12 av 20 deltagande lag klara i förväg. Löjligt, men allt för att hindra att en Tier 2 nation slår en av de stora i kvalet och tar deras plats i Japan. Men Georgien kom med bland de 12 bästa förra gången och blev redan klara. Då blir tvåan i Europa direkt kvalificerad medan trean måste spela en kvalmatch mot det bästa laget från de lägre serierna. Men då försvinner en plats för övriga världen, vilket innebär att Tonga försvinner. Och det vill WR inte ha. Då införs diskret en extra kvalomgång där Tonga får spela mot trean/lägre serierna. Och förlorare där får spela ytterligare en kvalomgång mot andra aspirantländer. Hänger Ni med?

 

Nu börjar det bli komplicerat. Georgien vinner REC 2018 och inför sista omgången behöver Spanien slå Belgien för att passera Rumänien och ta den åtråvärda andra platsen och får direkt tillträde till Japan. En lätt match ansåg de flesta. Men matchens domare var rumän och RE vägrade ändra på utnämningen trots flera klagomål från Spanien. Och kanske med all rätt. Domaren gjorde en bedrövlig insats med ett otal straffar mot Spanien och till sist vann Belgien knappt. Rumänien således till Japan. De spanska spelarna gick till anfall mot domaren som fick eskorteras från planen och Spanien krävde omspel med neutral domare. Sedan blev det beskyllningar i alla tänkbara riktningar om obehöriga spelare under säsongen. Till sist ingrep WR och utsåg en fristående juristkommission (Frasse var med på ett hörn). Dessa kom fram till att matchresultatet skulle stå sig men att Belgien, Spanien och Rumänien mycket riktigt hade ställt upp med obehöriga spelare. Dessa fick alla poängavdrag och när röken hade skingrats var det Ryssland som kom tvåa och Tyskland trea. Ryssland, som haft sin sämsta säsong på länge, gick nu till Japan, medan Tyskland p g a interna tvister hade förlorat samtliga matcher med i snitt 70 poäng. Tyskland fick således möta Portugal som var Trophymästarna. Tyskland hade hemmaplan och plötsligt dök upp alla Heidelberg-spelare som hade vägrat spela hela säsongen. De vann med ett nödrop, 16 – 13, fast många ansåg att Portugal var klart bättre. Tyskland går nu vidare till nästa omgång hemma-borta mot Tonga.

När det gäller Europeiska Mästerskapet blev det efter alla poängavdrag Rumänien som kom sist och får nu spela mot Portugal för en plats på högsta nivå 2019. Stackars Portugal på bortaplan även denna gång. Tveksamt om Portugal kan vinna den matchen och då blir Mästerskapsnivå oförändrad nästa år:

Georgien, Ryssland, Tyskland, Belgien, Spanien och Rumänien

 

På Trophynivån har vi sett en successiv försämring av de östeuropeiska lagen och en viss förstärkning av Västeuropa. Ukraina hade åkt ur året innan och i år är det Moldova som hamnar på Conference 1 efter fem förluster. Conference N 1 vanns som bekant av Litauen och Conference S 1 av Malta. Dessa spelade om en plats på Trophy-nivå och Litauen vann 81 – 10.

Trophy-nivån 2019 blir således:

Portugal, Nederländerna, Schweiz, Polen och Litauen.

Sverige stannar kvar på Conference N 1, och yo-yo-landet Luxemburg flyttas upp, vilket ger:

Moldova, Ukraina, Sverige, Ungern och Luxemburg.

Sverige har kapacitet att vinna denna grupp, men då krävs en helt annan satsning. En avslutande storseger i maj mot ett splittrat Lettland döljer inte det faktum att Sverige borde förstärkas med ett tiotal spelare.

 

Damerna kom på tredje plats i helgen i sjumanna på Trophy-nivå. SRF´s sekreterare Pasi tyckte att det var en bra prestation, men det är ju hans uppgift att se på svenska insatser på ett positivt sätt. Jag har inga sådana skyldigheter och kan uttrycka mig mera balanserat. Jag har redan på Exiles´ hemsida uttryckt en viss besvikelse. Sverige såg mycket bra ut mot relativt svagt motstånd där de lätt kunde springa ifrån. Mot snabbare och skickligare lag kom de av sig. Det krävs mer än att skeppa ut bollen långsamt till yttern 20 meter bakom fördelslinjen för att slå Nederländerna och Ukraina. Lite mera fantasi om ett par veckor, tack.

 

Intresset riktar sig nu mot herrarna som gjorde en mer än godkänd insats på GP för några veckor sedan. Laguppställningen är:

 

Ian Gowland – Exiles 37

Dustin Eaton – Exiles 32

Neill Erasmus – Exiles 29

Sean Burke – Exiles 29

Rikard Nunstedt – Trojan 20

Björn Aloander – Trojan 19

Jesper Andersson – Trojan 21

Robin Fransson – Enköping 27

Jono Edwards – Göteborg 31

Fredrik Enstad – Södertälje 26

Alfred Nordgren – Malmö/England 21

Philip Murphy – Landsdowne 24

 

Jag antar att Matt Mitchell inte hämtat sig från sin handskada och jag hade gärna sett reserven Tobias Borg med i laget. Jag vet att han av arbetsskäl haft svårt att komma till alla träningspass men han är fortfarande Sveriges snabbaste spelare. Lagkaptenen Ian fyller 38 på lördag men han är fortfarande mycket snabb och har god speluppfattning och i övrigt har vi en blandning av unga och rutinerade. Att tre spelare numera kommer från Troján avspeglar att Vänersborg inte har ett herrlag i år.

HSBC-serien är nu avslutad men säsongens stora mål är naturligtvis VM i San Francisco om några veckor. På första GP-omgången var det flera länder som ställde upp med B-lag och vi får hoppas att samma gäller även denna gång. Om somliga gör detta till en förberedelse inför VM blir det en tuff helg för svenskarna.

Var står Sverige i Europa?

Det har inte hänt särskilt mycket inom landet avseende svensk rugby hittills i år, men desto mera i olika europeiska sammanhang. Låt oss titta närmare på diverse aktiviteter.

  1. P 18, Kvalificering ungdomsolympiad: Frankrike, Irland, Spanien, Tyskland; Sverige 15:e Ukraina. De fyra främsta länderna framgår av listan. Sverige förlorade stort de fem första matcherna, kom näst sist genom att slå Ukraina i sista matchen.
  2. F 18, Kvalificering ungdomsolympiad: Frankrike, Storbrit., Irland, Italien; Sverige 12:e Andorra, Georgena. De fyra främsta länderna framgår av listan. Sverige förlorade stort mot fyra lag, vann rätt lätt mot nybörjarna Andorra och Georgien.
  3. Dam Senior: Stanislas – Sverige 3:a; Centrale – Sverige 7:a (två bra franska turneringar), Trophy-turnering senare.
  4. Herr Senior: Irland, Tyskland, Italien, Frankrike. De fyra främsta länderna framgår av listan. Sverige 10:a, förlorade 3 jämna matcher, vann två jämna matcher mot Georgien och Polen.
  5. Herr Senior XV-manna: Mot Litauen 22 – 43, mot Lettland, 50 – 27. Sverige kom trea av fem på Europa Conference 1 N, kvarstår på samma nivå 2018 – 2019

När det gäller P18/F18 anser jag att min tidigare tes har bekräftats av årets resultat. Sverige bör inte spela på europeisk nivå tills de har byggt upp en befintlig struktur inom landet.

Damerna har varit något av en besvikelse i sina två franska turneringar. De hade i närheten av sitt bästa lag men presterade något sämre än för ett år sedan. Men franska turneringar är som vanligt administrativt kaotiska, det har varit svårt att se svenska matcher och att bedöma var de står spelmässigt. Det har spelats en del 7-manna matcher i Sverige i år men endast fem 15-manna av vilka fyra varit mycket ojämna. Damerna i England avslutade sin säsong för någon månad sedan. Det blir två tuffa Trophy-turneringar om en månad.

Sverige VII-manna började sitt GP-äventyr i Moskva i en grupp bestående av Georgien, Frankrike och Ryssland. Det var oklart hur hårt motståndet skulle bli som helhet, då flera av konkurrenterna kunde ha upp till sju turneringar fram till september.

World Series: Frankrike, Wales, Ryssland, England, Skottland, Spanien 2-3/6, 8 – 10/6

VM San Francisco: Frankrike, Wales, Ryssland, England, Irland, Skottland 20 – 22/7

Grand Prix:     Frankrike, Wales, Ryssland, England, Irland, Spanien, Georgien, Sverige, Tyskland, Portugal, Polen, Italien 19 – 20/5, 30/6 – 1/7, 7 – 8/7, 8- 9/9

Det visade sig mycket riktigt att flera länder inte ställde upp med sina bästa lag. Frankrike, Wales, Ryssland och England hade alla B-uppsättningar, fast Ryssland som hemmanation hade några A-lagsspelare. Även Spanien och Tyskland hade B-lag, men de återstående hade i princip sina bästa. Detta gällde i synnerhet Irland som fullständigt sopade golvet med allt motstånd. De släppte in ett enda (straff-)försök under hela turneringen.

Sverige kom på en hedersam 10:e plats. De slog Georgien och Polen och spelade rätt så jämna matcher mot Ryssland, Frankrike och Wales. De hade gjort bra ifrån sig ett par veckor innan i Kinsale på Irland men hade förlorat Andy Daish (fingerskada) och Ian Gowland (concussion). Båda är tillgängliga till nästa GP-omgång. De ersattes i Moskva av Dustin Eaton från Exiles och Philip Murphy från Irland.

Moskva bjöd på ytterligare problem emellertid. En kvarleva från den gamla styrelsen var att den icke-omvalda styrelseordföranden hade i två omgångar utsett väninnor till manager för herr 7-mannalaget. Inga bra val visade det sig och båda fick gå tämligen omgående. Kari Tapper blev utnämnd till ny manager fyra dagar innan avresan till Moskva och då visade det sig vara för sent att få visum till Ryssland. Samma öde tycks ha drabbat en av spelarna, Alex Melander från Wexiö. Lyckligtvis visade det sig att Sveriges ende supporter i Moskva, Anders Svärd, tillika orättvist avpolletterad teammanager, fanns på plats. Han blir raskt utnämnd till manager och sköter uppgiften som vanligt på ett mycket kompetent sätt. Anders, som är god vän till Kari, hade tidigare talat om för honom att han skulle hjälpa till i mån av behov, men det blev mer än beräknat. Vi får se hur saker och ting utvecklas inför de återstående GP-omgångarna.

Sverige hade således endast 11 spelare och snart blev det bara 9 då såväl Tobias Borg som Sean Burke fick benskador och utgick. Sverige fick således klara sig på nästan halva turneringen med endast 9 spelare. Jag är övertygad om att Sverige hade slagit Wales om även dessa två spelare hade varit kuranta Dag 2.

Lag uppställningen i Moskva blev:

Björn Aloander, Vänersborg RK

Daniel Nissila – Stockholm Exiles RFC
Dustin Eaton – Stockholm Exiles RFC
Jonathon Edwards – Göteborg RF
Matt Mitchell (C) – Stockholm Exiles RFC
Neill Erasmus – Stockholm Exiles RFC
Philip Murphy – Dublin University FC
Richard Nunstedt – Vänersborg RK
Robin Fransson – Enköping RK
Sean Burke – Stockholm Exiles RFC
Tobias Borg – Linköping RK

Coach: Massey Tuhakaraina
Team Manager: Kari Tapper (Anders Svärd)
Physio: Kajsa Karlsson

Det finns dock minst fyra spelare som efter skador eller andra missöden kan står till förfogande om en dryg månad: Alex Melander, Ian Gowland, Andy Daish och Rikus van Niekerk. Dessa 15 ger förutsättningar för ett starkt lag.

Sveriges XV-manna herrar räddade sig kvar med en bättre prestation mot Lettland i Conferensens sista omgång. Halvbackskombinationen visade sig betydligt vassare än tidigare. Det var dock fortfarande ett svagt svenskt lag som spelade mot ett Lettland i kris då spelarna från Miesnieki, nästan halva laget, vägrade att ställa upp. Belöningen blev nedflyttning till Conference 2.

Inför hösten ser jag gärna att laget börjar om från början. Jag och många andra kan lätt nämna 20 spelare som borde vara med i truppen. Låt oss utse scouts inom varje distrikt som kan identifiera vilka som är i form och vill gärna representera Sverige. Låt oss ha minst en match med Probables vs Possibles (jag slår vad om att jag kan ta ut ett lag som slår de befintliga ”Probables”. Vi bör sikta på ett lag som kan slå Moldavia, Ukraina, Ungern och Luxemburg. Och återföra Sverige till Trophynivån.

Säsongstart med både positiva och negativa inslag

Nu är säsongen någorlunda igång och alla är naturligtvis nyfikna på hur det går för nya styrelsen. Jag är beredd att ge de godkänt hittills, men det kommer att ta tid att reda ut den röra som tidigare styrelsen lämnat efter sig.

Mest positivt är den öppenhet som utlovades och som är på väg att infrias. Nu har ett styrelseprotokoll publicerats och det står vilka uppgifter ledamöterna tilldelats.

Vidare har vi fått veta i stora drag vilka planer de många olika landslagen har för 2018. Jag välkomnar att damernas XV-manna ligger lågt denna säsong med träningsläger och kanske en vänskapsmatch i höst. Vi får se vad Rugby Europe har att erbjuda 2019. Planerna för herrarnas och damernas VII-manna verkar vara under kontroll. Herrtruppen är redan uttagen för den stora irländska turneringen i Kinsale nu i helgen. Standarden är hög med Waterboys som återvänder efter att ha vunnit förra året. De har också vunnit Stockholm Tens de två senaste åren. Exiles har vad jag vet 6 spelare med i truppen men Massey tycks gå mot strömmen och är rätt förtegen om vilka som är med. Första GP går om mindre än fyra veckor. Mindre information om damerna. Deras aktiviteter kompliceras av att flera nyckelspelare numera spelar utomlands.

Problembarnen har alla varit aktiva i helgen. Herrarnas 15s står inför en katastrof om de nu skulle förlora mot Lettland om 10 dagar. Då är vi nere i gärgårdsserien med våra grannländer, alla 70 + i rankingen. Det har inte varit läge för nya styrelsen att ändra på förberedelserna inför landskamperna mot Litauen och Lettland. Dessa påbörjades innan årsmötet. Oberoende av utfallet mot Lettland är det dock hög tid att se över ledningen, uttagningen och förberedelserna för detta lag. Alla som har minsta insikt i spelarresurserna i Sverige vet att det finns 10 – 12 andra spelare som borde vara med i svenska truppen. Det kan inte bara vara jag som skäms för att se ett första led där samtliga tre är klart överviktiga och där klungan varje gång trycks ett par meter tillbaka. Vi ligger på 60:e plats i rankingen (Lettland är på 50:e) och har förlorat 22 av 24 landskamper de senaste fem åren. Dags för förnyelse!

Sedan är det U/F18 lagen i Europa. F18 har nu pågått i fyra år och ingenting för närvarande tyder på att det lilla antal spelare vi kan skrapa ihop i den ålderskategorin har något att hämta i internationella sammanhang. Dags att bygga upp någon form av seriesystem inom landet, det kanske räcker med VII-manna till att börja med. Tjejerna som spelade i helgen var tyvärr inte tillräckligt starka, snabba eller skickliga för att spela på landslagsnivå. Undantaget Amanda Svartz som genomgående gjorde en heroisk insats.

De som leder U18 har kämpat hårt för att samla i stort sett alla som tillhör den ålders-kategorin i Sverige. De har även delvis ordnat egen finansiering. Men faktum är att de inte ansetts vara tillräckligt starka för att spela i europeiska U18 för 15-manna de senaste åren. Antalet deltagande nationer i år var 22, dock inte Sverige (och 5 från 6N som börjar bli oroliga för konkurrensen). Georgien slog Frankrike i finalen i år! Vi bör återvända till denna turnering nästa år, i stället för att upprepade gånger spela mot skollag i England.

Sverige har fortsatt att spela U18 för 7-manna och har varit nära att kvalificera sig för Championship-nivå två år i följd. Men nu har de kommit med ändå då RE utökade antalet deltagande länder till 16.

Jag skall vid ett senare tillfälle diskutera IR/REs agerande när det gäller OS. Inför detta ungdoms-OS är det uppenbart att de ville imponera på OS genom att skryta om att de hade hela 16 länder i Europa, såväl pojkar som flickor, som ville kvalificera sig till ungdoms-OS. Med enorma kvalitetsskillnader mellan de bästa och de sämsta. Vi kommer att se samma spektakel nu i helgen då det är pojkarnas tur, inklusive Sverige, med samma glapp mellan riktiga rugbyspelare och nybörjare.

Stockholms rugbyförbund går i bräschen för riktiga serier i år för ålderskategorierna U13 – U/F18. Sakta men säkert har de byggt upp regelbundna turneringar de senaste åren och enligt min uppfattning är det viktigt att de andra distrikten kommer i gång med liknande aktiviteter. Då kan man börja prata om U18-landslag som tävlar internationellt. Men en obefintlig inrikes struktur blir det dock svårt att konkurrera på riktigt.

Sista sorgebarnet är årets seriesystem, även här en kvarleva från den tidigare förvaltningen. Men den hade en rätt så omöjlig uppgift, med få lag som dessutom hoppade av eller växlade från nivå till nivå. Tävlingskommittén (TK) sparkades omgående av nya styrelsen och GS Neil Johnson fick giftbägaren att vara t.f TK. Ingenting tyder på att han gjort stora framsteg och Gud vet var vi står inför helgen. Endast tre av fyra dammatcher spelades fram till igår och i två av dessa vann ena laget med mer än 100 poäng. Spartacus lär ha förlorat mot Pingvin B i Div 2 Syd.

I Allsvenskan åker Exiles och Trojan till Göteborg resp. Pingvin. Exiles har en B-uppsättning då många är borta med 7-mannalandslaget, men det får de finna sig i. De slog Fredriksberg i Köpenhamn för ett par veckor sedan, medan Trojan lär ha slagit såväl Enköping som Erikslund i träningsmatcher. Vi får nu en första fingervisning om den relativa styrkan hos de allsvenska lagen.

Jag har roat mig med att titta på hur många herrspelare mellan 19 och 30 (dvs födda 1988 – 1999) som finns i Allsvenskan och Div. 1.

Enköping   0 (12), Trojan 18, Göteborg 35, Pingvin 32, Exiles 60

Erikslund 20, Hammarby 9, Kalmar Södra 33, Södertälje 23

Enköping har hittills inte registrerat några spelare, men jag har hittat 12 i relevant ålderskategori gömda bland sina ungdomar. Trojan är rätt klena, men de har tillgång till rätt många från Kalmar Södra och Linköping. De tre andra verkar ha så det räcker men 30 är nog minimiantalet för att klara säsongen.

Mera tveksamt när det gäller Div. 1. Erikslund är på gränsen, men de har en del 18-åringar och kan också få hjälp av Exiles. Hammarby verkar vara i krisläge, hur de skall få spelare från Södertälje som spelar samtidigt förstår jag inte. Kalmar Södra verkar vara i hyfsat skick och Södertälje kan få hjälp av Attila.

Sammanlagt har dessa 9 lag c:a 240 seniorspelare ≤ 30 som avser att spela på en någorlunda seriös nivå. Låt oss hoppas att alla överlever säsongen.

Exiles in 2018 + 25 spelare inför Litauen/Lettland

After an undistinguished season last year, Exiles are looking towards the future with considerable confidence. Last year started off well with a very successful trip to the Cape Town Tens but Ian Gowland broke a leg and this was followed by a long list of injuries to senior players. Training was affected and the small number of league games meant that our members started to develop other interests. We lost two games for the first time in many years, albeit by very narrow margins and although we retained our Swedish title for the sixth year in a row, there was never really a feeling that we had moved into top gear. The Ladies lost two of their best players who moved to England and this undoubtedly contributed to a narrow defeat in the Swedish Championship final, although they won the 7s title.

This year training has got off to a good start with large turnouts and the players in general at present look fitter than last year. Training is high intensity with passes zipping about all over the place. Almost all our regular players are back and as always we have half a dozen players who turn up in Stockholm and call us. As usual there are one or two of them who aspire to getting into the first team. One of the positive aspects this year is the fact that the Swedish Men´s 7 are playing in an extended Grand Prix. Training seems to be going well and in addition to four GP-weekends there are also two or three preparatory tournaments. These will be in Ireland, Italy and probably the Copenhagen Sevens. Exiles have 10 players training hard for the GP and we are hoping that at least six will make the final 12. This will mean that many key players will miss most of the season until the beginning of September. Exiles accept this and are actively encouraging our players to try to make the 7s squad. To compensate for these losses we have brought in a few players from abroad: a New Zealander, a South African and a Georgian. We will still have a strong first team even when the 7s players are occupied elsewhere. In addition our newcomers and imports will ensure our team is as strong as ever

The European XV-a-side season for 2017/2018 will be completed with two games in the next few weeks. Sweden will almost certainly remain at the Conference 1 N level, but a new tournament will begin in the Autumn. Almost all of you will know that there has been a clear-out in the board of the Swedish Union and it is hoped that the lukewarm support for the Swedish XV-a-side team will be replaced by a more positive approach. Exiles will support such developments and call upon all potential international players to answer the call if and when it comes. Sweden should be at least one level higher in Europe and Exiles are keen to ensure that the first steps in that direction are taken in the Autumn. Exiles have three players in the squad for the approaching matches against Lithuania and Latvia but should have far more.

Exiles have also decided to take the club to the World Championships in Japan next year. This will involve a major undertaking from everyone in the club and the message is being spread that it is those who make a significant contribution who will be the first on the plane. Let´s hope that everyone rises to the occasion both on and off the field.

Rugby in Sweden is not in good shape at present and the new board will be faced with a massive task. The league structure is very weak and all three of the Exiles teams (two H one D) will have a limited number of games in the Spring. A further worry is that work on the new Skarpnäck pitches is far behind schedule and an alternative may have to be found for the start of the season. Exiles Men will have a team-building trip to Copenhagen this weekend when they will play the Danish champions Fredriksberg. A number of players will be missing including Theo Karlsson involved in a Swedish XV-a-side training camp but a strong team will be on show including many of out Sevens stars. The other strong Danish team, Speed, were heavily beaten in a similar pre-season friendly some few years ago and Exiles will be hoping to hit top form early this year as well. Playing in Div. 2 Mälardalen, the Babas will not be facing terribly strong opposition and they will be planning to move back to Div. 1 next year.

The girls have been training well with good numbers and will once again start off against modest opposition in the North.

Allan has stepped down as supremo for the Tens after 25 years and the always energetic Jennifer has token over. Entries are rolling in and we are hoping for the usual success in August.

25 spelare inför Litauen/Lettland

 Allsvenskan:

Exiles            1

Pingvin         2

Enköping     0

Troján          3

Göteborg      0

Div. 1:

Hammarby  4

Södertälje    1

Erikslund     2

Kalmar S.     0

Div. 2:

Linköping     1

Uppsala        1

Ej seriespel:

Vänersborg  1

Wexiö           1

Utlandet:     8

Jag vänder mig till SRF´s nya styrelse med en vädjan. Vi kan inte fortsätta att spela i Europa med B-betonade lag som detta! Här finns inte fler än 8 – 9 spelare som platsar i vår bästa 23-manna uppsättning.

Dorking RFC är en framgångsrik amatörförening utanför London som spelar i en av Londonserierna, dvs den 5:e eller 6:e nivån i engelsk rugby. De ligger f.n. sjuan i serien av 14 deltagande lag. Enligt uppgift skall Sverige spela mot Dorking den 14 april. Men det blir nog inte deras första lag då Dorking har en seriematch mot Sidcup den dagen.

 

 

 

Seriesystemet 2018

Jag fick mycket kritik förra året för min negativa syn på svensk rugby då jag hävdade att den var på dekis, inte minst med avseende på antalet seriespelande lag. Nu har Tävlingskommittén erkänt att det är näst intill omöjligt att få ihop ett vettigt seriesystem för 2018. Som det nu ser ut blir det för herrarna en Allsvensk serie om fem lag, en Div. 1 om fyra lag, tre div. 2 serier om 3 – 5 lag vardera (Syd, Mälardalen, Mellersta) och för damerna en Norr och en Söder grupp om 4 lag vardera.

Än så länge har inte alla de 7 serierna färdigredovisats men vi kan i stort gissa oss till de andra. Det var meningen att Allsvenskan skulle ha sex lag men Hammarby kom fram till att de inte var tillräckligt starka för att konkurrera på den nivån. Med tanke på att de hade 4 – 6 Södertäljespelare med förra året kan det vara ett vettigt beslut. Budet hade redan gått till det 6:e placerade 2017, dvs Göteborg, och då fanns inga lag kvar att plocka in. Det blir således Exiles, Pingvin, Enköping, Trojan och Göteborg som slås om SM. Det är en lågoddsare att SM-finalen spelas mellan samma två lag som de tre senaste åren.

Det fanns två Div. 1 förra året men nu blir det bara en. I Väst har de två lagen från Göteborg gått år var sitt håll och den enda Div. 1 2018 blir baserad på Stockholm. Exiles B vann Div. 1 Nord förra året och de, tillsammans med Erikslund, var mycket starkare än Västerås och Uppsala. Det senare åker ned till Div. 2 och ersätts av Kalmar Södra som vann Div. 2 Södra förra året. Exiles B har dock bett att få spela i Div 2 i år; de räknar med att flera spelare blir heltidssysselsatta med GP-sjumanna och att B-laget således försvagas när spelare går upp i Allsvenskan som ersättare. Södertälje avstod från seriespel förra året och borde ha börjat om i Div. 2. Det verkar dock vettigt att placera dem i Div. 1; de vann Håckes nyligen och de flesta av det gamla gänget är tillbaka. Summa summarum, vi har en Div. 1 bestående av Erikslund, Kalmar Södra, Hammarby och Södertälje, två gamla rävar mot två up-and-coming lag. Det kan bli rätt spännande.

Då har vi de tre Div. 2 serierna. Div. 2 Syd har fyra Skånelag och Spartacus från Göteborg. Med Göteborg i Allsvenskan hade de haft mycket resor under alla omständigheter. Fyra resor söderut kan dock tära på krafterna och Spartacus har gett flera w.o. på senare år. Glädjande är att Helsingborg gör comeback i seriesystemet, det kan dock innebära att Pingvin försvagas något. Det är kanske ingen tillfällighet att de två ledande herrklubbarna är de enda som har seriespelande B-lag. Div. 2 Syd blir således Spartacus, Helsingborg, Lugi, Malmö och Pingvin B.

Div. 2 Mälardalen är också fastställd. Två gamla mästerlag, Attila och nedflyttade Uppsala, är med på denna nivå, tillsammans med Exiles B och Berserkers. Det är risk för att Exiles B blir för starka, men det beror på hur mycket ovannämnda omständigheter inverkar.

Div. 2 Mellersta är problembsrnet. Lag som kunde ha fått någon hemvist här är Vänersborg, Karlstad, Linköping, Katrineholm och Västerås, om inte en nykomling som Borås eller Wexiö dyker upp. Inga nya kom emellertid, Västerås drog sig ur och Vänersborg som hade en mycket skakig säsong 2017 verkar har försvunnit helt och hållet. Kvar finns Karlstad, Katrineholm och Linköping, ingen riktig serie, där Linköping är klart bättre än de två andra.

När det gäller damerna är det i stort sätt samma åtta som avslutade säsongen 2017. Exiles, Enköping, Uppsala, Berserkers i Norr samt Vänersborg, Pingvin ett Skånelag och Västgota i Syd. Det kan bli 10 matcher per lag, klart bättre än de 25 som spelades 2017.

Vissa omstuvningar men det är i stort samma föreningar plus/minus ett par som spelar 2018. Helsingborg och ett kombilag (Västgota) tillkommer medan Vänersborg (H), Västerås, Göteborg (D) och Kalmar Södra (D) utgår. I bästa fall blir det 12 matcher för ett fåtal lag, i sämsta fall 6. Mindre än 100 herrmatcher på hela säsongen. Ju färre matcher desto fler rugbyspelare som ägnar sig åt andra helgaktiviteter. Exiles har t ex många spelare, men c:a 40 var inte tillgängliga varje veckoslut förra året.

Jag ber om ursäkt om mina uppgifter inte är helt korrekta. Situationen är fortfarande tämligen rör(l)ig.

Totalt blir det 19 föreningar som ställer upp till seriespel. SRF har 51 medlemmar. Vart tog de andra vägen? En tråkig uppgift för nya styrelsen men kanske dags att tillsätta en kriskommission för att diskutera vart vi är på väg. Styrelsen har redan noterat problemet och uppmanat enskilda individer och klubbar att hjälpa till utanför det ordinarie seriesystemet. Det är dock fråga om det inte krävs ett mera samlat grepp.

Lösa trådar

Mina två senaste inlägg om årsmötet resp. våra landslag har väckt viss uppmärksamhet på annat håll (än så länge är denna blogg stängd för kommentarer). Mina synpunkter väcker ofta debatt, det är ju det som är meningen, men jag vill inte delta i eviga debatter om värdet av mina inlägg.

Dock vill jag ta upp ett par lösa trådar som kan ha ett visst allmänt intresse. Det har varit en viss debatt om närvaron på årsmötena och förmågan att mobilisera en majoritet. I år var det 28 föreningar representerade (2 röster vardera) och tre distrikt (Stockholm och Göteborg, 4 röster vardera, och Skåne, 3 röster). Sammanlagt 67 röster, det största antalet sedan 80-talet har det hävdats. För två år sedan när valberedningen föreslog en annan kandidat än sittande ordförande blev omröstningen 24 – 24 och lotten avgjorde till förmån för Madeleine Lahti. Då var det rimligtvis 20 föreningar och två distrikt närvarande. Föreningarna ökade således från 20 till 28 på två år. Jag var lite orolig för att en mobilisering skulle ske med proxyröster för de 18 nya föreningar som lär ha bildats i år och att stora flertalet skulle ställa sig bakom Lahti. Nu blev det inte så. Nästan alla ”riktiga” klubbar var med och endast ett fåtal defunkta eller nystartade. Jag tror att de 70% som föredrog en ny styrelse avspeglade det verksamma rugbysveriges önskemål.

På tal om 80-talet var jag med på den tiden. 1984 hade jag varit ordförande i fyra år och flaggade för att nästa period skulle bli min sista, om jag fick förnyat förtroende. Men en annan seriös kandidat lanserades och vi ställdes mot varandra. Jag vann med 93 – 30, vill jag minnas. Uppenbarligen över 50 klubbar och flera distrikt deltog, vilket var rekord och avspeglar att svensk rugby var mycket större på den tiden.

Den andra lösa tråden var min kritiska behandling av den gamla styrelsen. Vidare att det var orimligt att skylla på Madeleine Lahti för alla tillkortakommanden, i synnerhet för herrarnas XV-manna landslag.

Jag kan hålla med om att det vore bättre att blicka framåt och satsa på en nystart. Men jag måste erkänna att jag upplever en viss bitterhet om det som har hänt svensk rugby de senaste fem åren. Jag har varit engagerad i svensk rugby sedan 1962 i alla tänkbara befattningar och har genomlevt åtta ordförande. Några har varit bättre än andra men objektiva kriterier talar för att den som varit sämst är den som nu avpolletterats. Jag hade ett visst behov av att ge en avskedskänga, som kanske inte var så välbetänkt.

När det gäller den specifika frågan on herrarnas XV-manna landslag antyddes det att en del av skulden bör även läggas på den landslagsansvarige i styrelsen, Pasi Niemelä, samt förbundskaptenen, Kanogo Njuru. Jag vet inte hur mycket Pasi har kunnat påverka det senaste året, i synnerhet när det gäller resurser. Jag har kritiserat Kanogo åtskilliga gånger de senaste åren men jag kan villigt erkänna att det måste ha varit en mardröm för honom att utföra sitt uppdrag utan resurser och med en ström av oerfarna managers. Det faktum att båda två på ett tidigt stadium ställde sig bakom det nya styrelseförslaget kan vara ett tecken på hur de uppfattade den tidigare ordförandens styrning och inverkan.

Hur som helst, de ledande i den gamla styrelsen har nu återgått till privatlivet och kommer inte längre att förekomma i mina skriverier. Nu riktar jag blicken mot framtiden.

Årsmötet m m

Viss dramatik på årsmötet men jag gissar att de flesta tyckte “Slutet gott allting gott”. Valberedningen, Nils Nilsson från Spartacus och Henrik Nyberg från Uppsala, hade föreslagit att i princip sittande styrelse skulle väljas om plus ett par kompletteringar. Inom ett par dagar visade det sig att fyra av de åtta nominerade vägrade att ställa upp om Lahti blev omvald som ordförande. Vidare fördes fram ett alternativförslag lanserat av ordförande i Stockholms Rugbyförbund, Jim Lindfors. En kompetent valberedning hade nog ringt runt och snabbt konstaterat att en majoritet inte stod bakom Lahti. Då hade hon kunnat avböja omval och avgått med heder i behåll. Men det blev inte så. Uppenbarligen hade Lahti överskattat sitt stöd och valprocessen påbörjades med Lahti på förslag som ordförande. Hon ställdes mot motkandidaten Mia Vargö och förlorade. Omröstningen skedde viva voce och rösterna var mycket starkare för Vargö. Så pass mycket starkare att ingen begärde (sluten) omröstning med sedlar. Ajournering och Lahti ställde upp på nytt som styrelseledamot. Detta bekräftade ryktet att hon ville ha två år till i styrelsen främst för att kunna fortsätta i två kommittéer inom Rugby Europe och World Rugby. Hon förlorade med 57 röster mot 20 och försvinner därmed ur bilden. Det begärdes omröstning flera gånger och en efter en försvann det gamla gardet. Samtidigt som Jims förslag röstades in med samma siffror i omvänd riktning.

Rösterna är givetvis hemliga men vi vet i stora drag vilka som röstade på Lahti. Hon fick 4 röster från Göteborg (Nilsson), 2 från Spartacus (Nilsson), 2 från Uppsala (Nyberg), 2 från Attila (Frasse), 2 från Berserkers (Hammarstedt), 4 från Enköping och Enköping Ungdom (hemmafavoriten) och 4 till från två okända föreningar. En liten grupp som levt i en bubbla med begränsad kontakt med verkligheten. Frasse (J – J Zander) hade ett år kvar i styrelsen fast detta var synnerligen oklart. Annars hade han nog också åkt ut tillsammans med Lahti och Hammarstedt. Frasse har gjort mycket för svensk rugby, han är advokat i såväl Sverige som Frankrike, men han har blivit insyltad i diverse tveksamheter tillsammans med Lahti och det förefaller rimligt att han avslutar sin bana nästa år. Tråkigt, han har varit god vän till mig i många år men jag tror att det är dags för honom att tacka för sig.

Ett par ord till om valberedningen. Nilsson fick den befattningen för att förorda Lahti och han fullgjorde sin plikt även om han därigenom gjorde sig till åtlöje. Det här är nog sista gången vi ser honom i någon officiell kapacitet. Jag förstår inte riktigt hur Henrik Viberg, normalt en mycket vettig person, hamnade i denna härva. Han ställde inte upp på årsmötet, kanske ett tecken på att han fattade åt vilket håll det lutade.

Än så länge har jag inte mycket att säga om den nya styrelsen. Det är handlingar och inte ord som räknas. Men det är en bra kombination av åldrar, kön, distrikt samt stora och små klubbar. Mia Vargö är vad jag förstår en mycket kompetent affärskvinna som lär ha många positiva egenskaper som tyvärr inte var särskilt framträdande hos sin företrädare. Hon får nog inledningsvis ett stort städjobb, men vi bör alla inom svensk rugby bemöda oss om att hjälpa henne att lyckas.

Jag är alltid imponerad av det stora antal människor som anstränger sig på gräsrotsnivå för att utveckla svensk rugby. Låt oss alla försöka dra åt samma håll den närmaste tiden.

Sveriges många landslag

Med en ny styrelse kan vi kanske få veta vad vi har råd med och vad vi har för ambitioner internationellt.

Låt oss ta en titt på var vi står inför 2018-säsongen.

F18 7-manna: Deltar i kvalificering till Ungdoms-OS tillika Europeiska Mästerskapet. OS-regler, 16 länder, spelar den 28/29 april, Frankrike

U18 7-manna: Deltar i kvalificering till Ungdoms-OS tillika Europeiska Mästerskapet. OS-regler, 16 länder, spelar den 5/6 maj, Litauen

U 18 15-manna: Sverige deltar ej

U 20 15-manna: Sverige deltar ej

Dam 7-manna: Deltar på Europeiska Trophy-nivån. Spelar den 23/24 juni i Ukraina och 7/8 juli i Ungern

Dam 15-manna: Prel. Europeisk Trophy-nivå har ställts in

Herr 7-manna: Deltar på Europeiska GP-nivån. Spelar den 19-20/5 (Ryssland), 30/6-1/7 (Frankrike), 7-8/7 (England), 8-9/9 (Polen)

Herr 15-manna: Deltar i Europeiska Mästerskapet, Conference 1 N. Spelar den 28/4 (Litauen) och 12/5 mot Lettland (Sverige) + 2 i ny Conference 1 N i höst

Nya styrelsen har att reda ut hur våra landslag har finansierats på senare år: anslag; bidrag från spelare, föräldrar, allmänheten; sponsorer. Antagligen är det bara den f.d. styrelseordföranden som kan svara på detta. Sedan gäller det att fastställa hur mycket av vår budget som kan tilldelas den internationella verksamheten och vilka prioriteringar som bör göras. Jag överlämnar med varm hand åt nya styrelsen att ta itu med detta. Tar mig dock friheten att lämna några kommentarer och förslag.

Första frågan är U18-verksamheten, både pojkar och flickor. Här har vi glatt ställt upp i alla tänkbara sammanhang utan att vi haft någon ordentlig U18 verksamhet inom landet. Jag upprepar registreringssiffrorna från 2017: F18 – 12 st, F 17 – 18 st; P18 – 45st, P 17 – 42st. Och dessa fördelade på drygt 20 klubbar. Med ett nödrop har vi fått ihop ett par veckoslut om året med 7-manna turneringar. Det verkar som om en del av verksamheten har finansierats av föräldrarna men tills vi har någon grundläggande nationell struktur för denna ålderskategori, med regelbundna inhemska aktiviteter, är jag mycket tveksam till om vi skall visa upp oss internationellt. Vi har till och från några duktiga tjejer och killar, men för det mesta hamnar vi långt ned i resultatlistorna.

Självklart skall vi fortsätta att satsa på damernas 7-manna. De gjorde bra ifrån sig år 2016 när de vann och flyttades upp från Trophynivå. Det blev dock något av en besvikelse vid GP 2017 då de flyttades ned igen. Det blev klart att vi inte kunde konkurrera med de stora nationerna och att standarden höjs år för år. Det blir nog inte lätt att på nytt flytta upp till GP och ännu svårare att stanna där. Stämningen tycks vara god bland spelarna och de har en stabil ledningsgrupp. Ett problem kan dock vara att halva laget stuckit till utlandet, vilket kan försvåra förberedelserna.

Även herrarnas 7-manna skall få allt stöd nu när de debuterar på GP-nivå. Det märks att detta är en dröm för många spelare och det verkar som om alla står till förfogande. Massey är en bra tränare, men styrelsen bör raskt ändra på utnämningen av en okänd kvinnlig manager. Att leda en trupp under fyra veckoslut till Ryssland, Frankrike, England och Polen ställer stora krav på managern. Efter en pinsam och förolämpande behandling av poliskommissarie Anders Svärd förra året är det fråga om han kan övertalas att återta denna krävande uppgift. Låt oss emellertid inte ha alltför höga förväntningar om Sveriges insats på GP. De flesta deltagande länderna är nu proffs eller halvproffs, medan våra killar förblir amatörer.

Damernas XV-manna är problematisk. Den tidigare ordföranden lär ha kämpat mot hårt motstånd för att på nytt bygga upp detta landslag. Två vänskapsmatcher spelade i höstas mot svagt motstånd men nu är det fråga om att hitta några motståndare. 7-manna damrugby är visserligen på frammarsch medan XV-manna krymper. Det spelas Sex Nationer och inte mycket annat.

I år återinförde Rugby Europe ett Europeiskt Mästerskap, dock med endast fyra deltagande lag. Spanien var den drivande kraften bakom detta mästerskap; de ville visa att de borde vara med i 6N och onekligen finns ett dilemma här. De är klart bättre än de andra europeiska länderna, men 6N vill inte släppa in dem. De är nog på samma nivå som Italien, Skottland och Wales, men de sex nationerna är livrädda att en ändring på damsidan skulle bana vägen för att Georgien eller Rumänien släpps in på herrsidan. Enligt dem är 6N en vänskapsturnering som är avskild från europeisk rugby i övrigt.

Det visade sig för en månad sedan att Spanien och Nederländerna var mycket bättre än Tyskland och Belgien. Efter en tuff final drog Spanien ifrån och vann till sist med 40 – 7. Tyskland kom trea med 24 – 5 mot Belgien.

Det var tänkt att Europa skulle ha en Trophynivå också och där hade länder som Sverige, Ryssland, Finland och Tjeckien nämnts som tänkbara deltagare. Men det verkar som om detta har runnit ut i sanden och Sverige i år har inga givna motståndare. Sverige har inte spelat en tävlingsmatch på fem år, för första gången försökte de inte ens kvalificera sig till VM på Irland förra året,

Tittar vi på de fyra lag som deltog i årets mästerskap är jag övertygad om att Sverige är bättre än Tyskland och Belgien och det vore intressant att veta varför vi inte försökte delta i mästerskapet. Inte rätt årstid för Sverige förvisso, men det gällde även för Nederländerna, Tyskland och Belgien. Jag tror att det svenska laget skulle kunna läggas i malpåse i år, kanske med ett par regionala matcher i stället och någon match inom Norden, med ambitionen att kräva en plats på Mästerskapsnivå (ev. Trophy) 2019.

Till sist, det svenska XV-manna landslaget. Här har den f.d. ordföranden väckt stor bitterhet; hon skapade en förlustserie på 21 av 23 matcher och 30 förlorade platser på rankinglistan genom att konsekvent förneka laget adekvata resurser. Med två matcher kvar i Europas Conference N 1 för 2017 – 2018 vet vi att vi stannar kvar på den nivån i den nya omgången som börjar i höst. Dags att glömma allt groll och att satsa allt på att komma tillbaka till Trophynivån, som jag tror vi hör hemma. Detta är min högsta prioritering och jag vet att Exiles kommer att helhjärtat ställa upp för att försöka nå det målet.

 

Landslagsuttagningar

Tre landslagstrupper uttagna, med för en gångs skull viss tid att förbereda.

 XV-mannatruppen (34st.)

Vannerberg Göteborg Div 1

Johansson Göteborg

Edwards Göteborg

Heelge Göteborg

Arvidsson E. Pingvin Allsvenskan

Sjöbeck Pingvin

Larsson Pingvin

Nilserius Södertälje ej seriespel

Enstad Södertälje

Derk Södertälje

Zengler Trojan Allsvenskan

Quoi Trojan

Nockmar Trojan

Sidgwick Hammarby Allsvenskan

Loxvi Hammarby

Cooposamy Erikslund Div 1

Hillelson Erikslund

Kozhani Kalmar Södra Div 2

Karlsson Kalmar Södra

Melander, A. Wexiö Div 2

Phil Wexiö

Salahov Enköping Allsvenskan

Aloander Vänersborg Div 1

Rådkvist Linköping Div 1

Sandberg Exiles Allsvenskan

Lindberg Malmö

Utlandet

Ek – Ilkley

Milner – Ilkley

Murphy N. – Dublin Univ

Murphy P. – Dublin Univ.

Callaghan – Amstelveense

Nilsson – Ealing

Marini – Paris univ.

Kalling-Smith – Univ. Sussex

Sjumannatruppen (20 st.)

Ian Gowland Stockholm Exiles RFC Allsvenskan
Neill Erasmus Stockholm Exiles RFC
Sean Burke Stockholm Exiles RFC
Dustin Eaton Stockholm Exiles RFC
Olle Håkansson Stockholm Exiles RFC
Jonny Craenen Stockholm Exiles RFC
Daniel Nissila Stockholm Exiles RFC
Kalle Hillelson Erikslund KF* Div 1
Arvid Peters Erikslund KF

Fredrik Enstad Södertälje RK* ej seriespel
Fredric Austa Södertälje RK
Dennis Melander Wexiö RK Div 2
Alex Melander Wexiö RK*
Björn Aloander Vänersborgs RK* Div. 1

Robin Fransson Enköping RK Allsvenskan
Jonathon Edwards Göteborg RF* Div 1
Jesper Andersson NRK Troján Allsvenskan
Utlandet:

Andrew Daish Old Albanians RFC
Arthur Marini Paris University RC*
Oliver Callaghan Amstelveense RC*
* Även med i XV-mannatruppen (7 st.)

F18 tjejer (12 st.)

Vanesa Adok, Linköping
Amanda Swartz, Linköping
Zoe Birgersson, Malmö
Hannah Persson, Malmö

Moa Krantz, Enköping
Matilda Toresäter, Enköping
Madeleine Belanger, Erikslund
Elise Berndtson, Pingvin
Lucy Heckemann, Spartacus
Emma Larsson, Borås
Stina Marberg, Wexio/Kalmar
AnnaBel Ventonen, Trojan

XV-mannatruppen är inte särskilt imponerande, ungefär på samma nivå som laget som förlorade 29 – 8 mot Ukraina. Dessa i sin tur förlorade 22 – 12 mot Litauen, Sveriges nästa motståndare i Europa den 28.4. Det blir nog Litauen som vinner Conferens-gruppen, medan Ungern åker ur. Sverige slutar trea eller fyra beroende på om de slår Lettland den 10 maj på hemmaplan. Det blir nog en jämn match, Lettland är inte särskilt starka just nu.

Ett bekymmer för XV-manna är att Sverige spelar i sjumanna Grand Prix i fyra omgångar i sommar, maj – sept. Uppenbarligen har flera spelare valt att satsa på detta i stället för två tämligen meningslösa XV-manna landskamper. Tre spelare som gjorde bra ifrån sig mot Ukraina, Rikard Nunstedt, Theo Karlsson och Robert Persson saknas, kanske hade de annat för sig sportlovsveckan. Sedan borde ytterligare 3 – 4 Exiles spelare vara med, det är dock möjligt några har avböjt.

Sjumannatruppen verkar rätt stark fast man saknar Matt Mitchell, Tobias Borg och Rikard Nunstedt. Några yngre spelare är nog med för att få erfarenhet, de flesta i de 12 som blir uttagna är nog rätt givna. Kanske lite för mycket slagsida åt backarna, vi får se vad Marini kan erbjuda. Sverige har en skrämmande grupp i första omgången i Moskva den 19/20 maj. De möter Frankrike, Ryssland och Georgien, vilket kan vara något av en verklighetschock.

Det är visserligen en skolturnering i England som F18-tjejerna är uttagna till i mars, men det dröjer inte så länge innan det blir ett Europamästerskap. Jag är rätt tveksam till att detta ”landslag” får officiell status. Det spelas inte F18 rugby i Sverige och det fanns 12 registrerade spelare i denna kategori förra året. Flera av de uttagna spelarna tillhör föreningar som inte ens har damlag. Vad är detta för trams? Det må vara så att föräldrarna betalar för kalaset men kalla inte detta för ett landslag då nästan alla registrerade får spela.

 

Page 2 of 8

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén