Rugby in Sweden and Europe

Några korta .noteringar om säsongsstarten. Herrarna åkte upp till Uppsala med ett relativt starkt lag, dock inga av de tre startande i den senaste landslagsklungan. Uppsala kämpade hårt och var nära mållinjen vid ett flertal tillfällen.Stenhårt försvar från Exiles gav de dock endast 5 poäng efter en blockerad spark. Exiles klunga dominerade till sist och många nya i kedjan skapade stora luckor. Det blev till sist 70 – 5 till Exiles,12 försök. Vecka därpå bekräftade Uppsala att de inte var dåliga genom att slå Erikslund 45 – 7. Svag start av Enköping med spelare borta i Köpenhamn. Hammarby kämpade tappert och slog dem 28 – 24. En tidigare vinst mot IKSU innebär att de leder den haltande serien. Erikslund tar nu emot Exiles på onsdagkväll före långhelgen.

Även damerna reste till Uppsala, .utan tre spelare i Köpenhamn. Det blev en komfortabel vinst till Exiles med 8 försök mot 2.

Dagens sista match var Berserkers mot Exiles B. Exiles hade 5 spelare födda 2007 från förrra årets framgångsrika P18, dessa och andra äldre herrar visade sig vara för snabba för motståndarna, men Berserkers hade en konkurrenskraftiga kedja som skapade tre bra försök. Till sist vann Exiles B 81 -19, 13 försök mot 3.

Bara tre matcher hittills för Exiles, samtliga borta. Aggregerad försöksfördelning 33 – 6.

Mina kommentarer om herrlandslaget fick ett relativt milt mottagande, vilket tydde på att kanske inte alla var helt nöjda med status quo. Det nämndes att läget var mycket bättre än då Kanogo ledde laget till c:a 20 förluster i rad för inte så länge sedan och en dåvarande rangordning kring 50 mot nuvarande 34. Vederbörande tycks ha glömt att dåvarande ordförande såg till att herrarna knappast fick några förberedelsepengar alls och spelarna fick ofta träffa varandra ffg på fredagen före matcherna. Vidare var nu uppflyttade Belgien, Nederländerna och Tyskland som Sverige knappast någon gång slagit, verksamma på Trophy, samtidigt som öststaterna som Lettland, Litauen och Moldova också på Trophy var mycket starkare än vad de är nu. Nu möter vi lag som Kroatien, Luxemburg Ungern, Danmark och de Baltiska länderna; vi slår dem för det mesta nu, men de är nästan alla rankade lägre än på 50:e plats.

Det bör också nämnas att SRF inte haft en fungerande ordförande, ekonomiansvarig eller generalsekreterare på flera år. Det har inneburit att utnämnda landslagsansvariga, som inte är invalda i styrelsen och som inte har något juridiskt ansvar, har kunnat härja fritt med spenderbyxor som gett förbundet ett underskott på närmare en miljon kronor den senaste tiden och en ställning nära konkurs. Nye ordförande, Henrik Skogh, har fått kämpa frenetiskt för att få ned kostnaderna inkl. en lönekostnad på ofattbara två miljoner kronor. Det tycks dock vara omöjligt att identifiera hur alla kostnader för våra utländska spelare finansieras. Räkna med att dessa kommer att synas i sömmarna och att ymnighetshornet kommer att stängas i framtiden.

Ett annat slags omstart, men denna gång en mera positiv sådan, har varit utvidgningen av seriesystemet som verkar vara i mycket bättre skick än för ett år sedan. Exiles herrar, som varit överlägsna på senare år, har preliminärt ingått i en Nordisk/Baltisk serie som skall spelas till hösten. Detaljerna är dock suddiga för närvarande. Exiles skall fortsätta att spela i Allsvenskans Norra del, där de skall möta förra säsongens fallfärdiga Enköping och fyra ytterligare lag som 2025 förlorade sju av åtta seriematcher mot Exiles B. Detta B-lag får i Div. 1 N spela mot nya B-lag från Uppsala och Hammarby, nedflyttade Attila samt Berserkers. Glädjande att flera föreningar ställer upp med B-lag, att dessa spelar på söndagar kan underlätta för alla.

Exiles på herrsidan blir nog en aning sämre i år, men motståndet för både A- och B-lagen blir svagare. Exiles tar ut endast spelare som tränare regelbundet och som betalar medlemsavgiften, vilket diskvalificerar några bra spelare. De flesta landslagsaktuella är inte aktuella för Exiles spel för närvarande. Vi får se hur det går på lördag då A-laget åker upp till Uppsala, som verkar segla i medvind just nu.

Exiles damer har fått förstärkningar genom att tränaruppgiften övertagits av Anna-Lena Swartz, kanske Sveriges främsta. Exiles har också kommit överens om ett farmaravtal med Trojan, vilket innebär att några av Trojans bästa spelare i år går från Enköping till Exiles. Vidare spelar Minonna N., som skall bli veterinär i Uppsala, för Exiles i år. Det pågår en ständig ruljans bland damspelarna, men situationen ser lovande ut för förra årets silvermedaljörer.    

Har tagit ledigt från bloggandet i nästan ett halvår, dels p g a att jag haft mycket annat att tänka på och dels p g a att mina idéer om svensk rugby inte uppskattades och försök gjordes att ta bort mina inlägg. Utvecklingen sedan dess har dock bekräftat mina teser om svensk rugbys ställning i världen. Låt mig förklara. Europeisk rugby med sin sedvanliga inkompetens gjorde aldrig riktigt klart om Championship och Trophy skulle avse en säsong, 2024-25, eller två säsonger 2024-25-26. Jag och många andra trodde på det första alternativet: det innebar våren 2025 att Schweiz slog mycket knappt slog Tyskland och skickade dem ned till Trophy-nivån medan Polen slog Sverige 29 – 25 och flyttades, som vi trodde, upp till Championshipnivån 2026.

Men så blev det inte; plötsligt blev båda serierna spelade över två säsonger och avgjordes 2026. Tyskland kom sist igen och spelar Trophy fr. o. m. hösten. Polen var obesegrade efter säsong 1och Sverige var god tvåa med en förlust och seger över ett rätt svagt Tjeckien. Sverige inledde med två komfortabla segrar mot Kroatien och ett kraftigt försämrat Litauen. Sedan kom tredje matchen mot Tjeckien i november. Och det var den matchen som hade föranlett min senaste  blogg. Tjeckien hade föryngrats och anammat ett snabbt, modernt anfallsspel. De spelade ut Sverige och vann 48 – 24. (Strider mot tesen att vi är bättre på hösten.) Samtidigt kunde man notera att Polen hade blivit yngre, snabbare och skickligare. Jag skrev i november att glappet mellan Sverige och Polen/Tjeckien hade blivit stort och att man kunde glömma uppflyttningar ett tag framöver. Det slog mig att Championship med 8 i stället för sex lag (5 med Ryssland borta) numera omfattande tre nya lag från Trophynivån. Sverige, som tidigare för det mesta kämpade för att hålla sig kvar på Trophy, kunde då åtminstone aspirera på Championship. Men matchen mot Tjeckien i höstas krossade den drömmen. Tjeckien har sedan dess gått från storhet till storhet med en knapp men klar seger över Polen och 170 poäng mot Litauen och Danmark. Det senare, som veckan innan förlorade 33 – 32 mot Sverige, spelade inte dåligt mot Tjeckien men hade inget att sätta emot ett briljant anfallsspel. Polen, som under tiden slagit Litauen och Danmark med över 40 poäng vardera, kunde sedan avsluta säsongen i Gdynia mot Sverige och inför c:a 5 000 åskådare. Jag trodde att Sverige skulle förlora med 30 – 40 poäng, men det blev 36p. i vardera halvleken och en rätt stor klasskillnad.

Polen går nu upp till Championship, även om Tjeckien enligt min uppfattning i år varit det bättre laget. Det för med sig det negativa att Tjeckien stannar kvar i Trophy och ger Sverige en ny utskåpning, om nuvarande styrkeförhållanden kvarstår.

Vad kan nu Sverige göra för att förbättra läget? Min främsta kritik har varit uttagningen till landslaget. Förbundskaptenen Laybourne bor i England, talar inte svenska och verkar ha begränsade kontakter med de svenska tränarna. Flera bra klubbar har inte haft en enda spelare i truppen och jag kan inte komma på en enda ung svensk på hemmaplan som lyckats ta sig in I laget under de 20 landskamper där Laybourne varit ansvarig. Däremot ett otal svenskättlingar som spelar på 5:e till 7:e nivå runt omkring i de stora rugbyländerna. Sverige hade 10 spelare från utlandet i Polenmatchen. Man bygger inte upp ett sammanhållet lag på det sättet. Laybourne lär vara omtyckt av spelare, många har varit med under nästan hela hans 5-åriga mandatperiod. Jag tror dock inte att svensk rugby kommer längre med den ansats han valt. Dags att tacka honom för den tid som varit och att gå vidare.

Samma sak gäller för vissa äldre spelare. Några av dem tillhör Sveriges bästa genom tiderna, men att bli äldre kan man inte göra något åt. Vi bör ge även dem en eloge och skapa utrymme för nya förmågor. Det bör påpekas att ett U18-mästerskap spelades förra året där spelare från 5 – 6 lag visade prov på goda framtidsutsikter. Dags för några av dem att visa vad de kan i representiva seniorsammanhang. Jag noterar dessutom att 50 U18 grabbar samlades i helgen. Fram med de bästa av dessa till A-laget de närmaste 2-3 åren!

Jag har många andra synpunkter på omstart i svensk rugby. Men de får anstå tills vidare.

Dags att se sanningen i vitögat. Sverige är inte så bra som de har trott. Det har sett bra ut för landslaget sedan ett par år tillbaka. De har vunnit nästan alla sina matcher och har åtminstone teoretiskt haft snudd på att flyttas upp till Mästerskapsnivån i Europa. Själv har jag inte varit så imponerad. Förbundet har haft gott om pengar efter COVID och utan någon egentlig styrning har landslagen spenderat stora summor på träningsläger, vänskapsmatcher och turneringar. Satsningen gav ett underskott på 600 000:- och nye ordförande har fått sanera överallt för att vi skall klara 2026. Denna bakgrund har naturligtvis gynnat landslagen men det är bara herrarna som klarat sig hyfsat. Det som har retat mig är att tränaren för herrarna har ett mycket dåligt grepp om svensk rugby. Han bor utomlands, talar inte svenska och är omringad av ett fåtal svenskar som företräder problematiska eller icke aktiva klubbar. Han har hävdat att han diskuterar uttagningen med klubbtränarna, men det verkar inte vara så, åtminstone inte enligt den dominerande klubben, Exiles. Han har envisats med att ta ut samma spelare till match efter match, trots att några är något överviktiga, överåriga, har spelat få matcher i år och hämtas från gärsgårdserier i utlandet, då det finns bättre spelare i Sverige.

Hur kommer det sig att det då har gått så bra för dem frågar sig vän av ordning? Dels för att vi har några riktigt bra spelare som t ex Ale Loman, Theo Karlsson och Axel Kalling-Smith. Men det är inte hela förklaringen. Europeisk rugby har förändrats på sistone. Mästerskapsnivån var tidigare sex länder, men Ryssland försvann av politiska skäl. Då bestämde man sig för att utöka Mästerskapet till åtta lag och då var plötsligt hälften av Trophyländerna uppflyttade till högsta nivån. Det innebar att Trophystandarden sjönk betänkligt. En annan svårförklarad utveckling var att Västeuropa blev starkare och Östeuropa blev svagare efter Covid. Länderna som Moldavien, som tidigare sopat golvet med Sverige, kunde plötsligt knappt få ihop ett lag och är nu förankrade på lägre nivå. Lettland och Litauen som tidigare var minst lika starka som Sverige är nu klart sämre. Lettland fick nyligen endast oavgjort mot Finland medan Litauen flyttas nog ned efter förlusten i veckan mot Danmark. Även Tjeckien försvagades ett tag. Det är mot dessa lag samt Luxemburg, Ungern och Kroatien som Sverige vunnit på senare år, dvs en klart lägre nivå en tidigare. Det fanns streck i räkningen: Schweiz kom plötsligt från ingenstans, slog Sverige med 80 poäng och flyttades upp till Mästerskapet 2023, där de kvarstår. Förra årets Trophy var således det svagaste på länge och det var då Sverige kunde spela mot Polen om segern. I år blev det en lätt inledning för Sverige mot Kroatien och Litauen, rankade 48 resp. 56 och sedan var det dags mot Tjeckien som Sverige hade slagit med viss marginal året innan.

I Tjeckiens första match mot Kroatien för ett par veckor sedan fanns det vissa varningssignaler. Tjeckien var ett mycket yngre lag än på sistone, mycket snabbare, mycket skickligare, en kedja som skapade luckor överallt. Enda bristen var försvaret och Kroatien, som spelade bättre än mot Sverige, hade ett bra anfall. Det blev till sist 7 försök mot 5 till Tjeckien i en mycket underhållande match. Samma veckoslut såg vi ett polskt lag som verkade vara mycket starkare än i våras i Trelleborg. De spelade mot Danmark som bjöd på bra motstånd men förlorade ändå 47 – 6.

Från början av helgens match besannades alla mina farhågor om det svenska laget. Tjeckien var snabba, ettriga och spelade på en nivå som Sverige inte upplevt på länge. De sprang igenom det tröga svenska försvaret med lätthet och försök kom med jämna mellanrum. Sveriges fullback är normalt en uthalv och det var uppenbart att han hade inget att erbjuda mot de snabba tjeckerna. I mittfält fanns också stora luckor och även yttrarna som hade gjort bra ifrån i tidigare matcher hade svårt att hänga med. Sveriges klunghalv hade tydligen instruktioner att ideligen sparka höga bollar som togs tacksamt emot av Tjeckiens tre längs bak. Tim, som tidigare gjort hyfsat ifrån sig, klarade inte matchens tempo och hann inte prestera särskilt mycket. Enligt min uppfattning var samtliga svenska kedjespelare sämre än motståndarna. Axel K.-S. skärpte sig på slutet, men det fanns inget samordnat anfall. I klungan var det något jämnare och Theo drev över för ett par försök. Sedan dröjde det till 80:e minuten innan en interception av Jack Tatu gav Sverige ett tredje försök. De tog några bollar vid inkasten men dominerade inte i klungorna. Även Ale hade en rätt återhållsam dag, medan Theo närmar sig normal hög standard.

Med detta lag har Sverige få chanser mot Polen i vår och jag är inte ens säker på att de klarar av Danmark, som gör stora framsteg. Jag tycker att c:a en tredjedel av truppen inte håller måttet internationellt på trophynivå. Jag tror dock inte att Sveriges nuvarande förbundskapten och medhjälpare har förmåga att åstadkomma stora förändringar. Förbundskaptenen lär var omtyckt av spelarna men jag ser gärna att han till sommaren 2026 byts ut mot en svenskbaserad och svensktalande förbundskapten som kan bygga upp ett nytt huvudsakligen inhemskt baserat lag.

Det kan noteras att landskampen i Prag hade närmare 3000 åskådare. De två landskamperna i Trelleborg lockade 120 personer vardera. Matchen i Prag hade som domare Maria Latos, en av Europas bästa domare enligt min uppfattning.

Dagens match mellan Polen och Tjeckien blir spännande. Jag tror att Polen är fysiskt starkare men om tjeckerna kommer igång med sitt passningsspel kan vad som helst hända. Det blir intressant att se vilken publik som dyker upp i Warszawa.

I´m writing this in English as we have a number of readers who don´t speak much Swedish. Exiles decided about a year ago that they would try to take both their men´s teams to Singapore, primarily to play in the Sevens organised by the Singapore Cricket Club (SCC), the second oldest tournament in the world (after Melrose). In addition, we planned to play a couple of XV-a-side games, one for each of our teams. This is the tournament where Anders Svärd on his own initiative and with some success took a number of Swedish Viking teams over the years. He was in charge of this trip as well and spent much time corresponding about the details. The SCC was not too impressive when it came to organising the XV-a.side games, their resources probably all concentrating upon the Sevens. Finally, two matches were organised, one against the Bucks and one against St Andrews, although unclear what standard they would both offer.  Last Tuesday we started off against Bucks, without their players taking part in the Sevens. We started off with our best team but were 34 – 0 up after 20 minutes. We replaced them with mainly our second team, but still ended up winning 88 – 0. The day after we played against St Andrews, also without players in the Sevens for the Singapore Development Team. This time we started with our second team and ended the first half at 12 – 12. We then brought on our heavies, expecting to pull away. We dominated for long periods, but sterling defence resulted in only one try and a 17 – 12 victory. Thanks to the two clubs for turning out at short notice after SCC didn´t rise to the occasion. We enjoyed the games and more or less all our 30 players were on the field at one time or another. When we were here in 1992 we won both our games quite comfortably against SCC and Bucks so we are still unbeaten here 1992 – 2025.

On then to the Sevens tournament where our preparations were rather rudimentary. We had hoped to have a few guest players but when push came to shove we only had Axel Quarnström on board. A good man to have in the team and I think he enjoyed the trip.

There were 16 teams in a 4 x 4 format and Exiles started off against three teams who finished 2, 5 and 10 in the final rankings. We lost to all three, but were never outclassed and managed to at least score 5 tries. We started pretty poorly but got better as the tournament progressed. This meant we started in placings 9 – 12 on day two, but lost again to a good team from Kuala Lumpur, although beginning to show some sevens skills. This brought us down to the bottom four along with an Australian team and two Japanese teams. And then we started to show what we could do. In a hard-fought game we managed to beat the Ozzies 17 – 12 and in the final for the Jug Trophy we cut loose and demolished one of the Japanese teams 40 – 12. So it was a happy squad that headed for the airport and arrived in Stockholm early this morning, when some headed for work at 9 a.m.  We ended 13^th and with a bit better preparation could probably have ended up 8^th to 10^th. The top four teams with plenty of islanders were near international class, but the remaining 12 teams were not too far apart in standard.

We had three of our outstanding 18 year olds on the trip and one of them, Jordie Hall  , scored 4 of our 15 tries. We have about 50 boys in our U16 – U18 groups and they will be coming through to senior level in the next few years.

Singapore is a wonderful place to visit and I think our squad enjoyed both the rugby and the tourism. Allan Mabon, the club long-term chairman, is already planning the next overseas outing.        

Det blev till sist ett tiotal nomineringar till priset och eventuella hedersomnämnanden. Det är som vanligt frapperande hur många eldsjälar som verkar i det fördolda inom svensk rugby. Alla nominerade hade kunnat få en utmärkelse i år men man får till syvende och sist göra en rangordning. Vi kom fram till följande, huvudsakligen på grundval av nomineringar från rugbysverige.

Som mottagaren av Hedersordförandes pris har det varit svårt att gå förbi rugbyklubben IKSU från Umeå. Nystartade har de genomfört alla sina 10 seriematcher inklusive fem resor från Umeå till Stockholm. Motståndet i Norra delen av Allsvenskan var svårt, men IKSU vann en match, fick oavgjort en match och led fyra knappa förluster. En bragd för en nykomling, som många har velat uppmärksamma. Föreningen får nu ett diplom och 10 000 SEK för att fortsätta sitt fina arbete.

Nu till Hedersomnämnanden. Min personliga uppfattning var att flera turneringar hade skötts på ett mycket bra sätt i år och att detta borde uppmärksammas. Och hör och häpna, fyra namn föreslogs som råkade vara huvudpersonerna bakom dessa aktiviteter. Shield Maidens blir mer och mer uppmärksammade varje år och här lär det vara Karin Ripol som varit den drivande kraften. Ungdomsmästerskapet i Vänersborg höjde bevakningen i år  inte minst streamingen och där var det nog Linus Hector som drev på förbättringarna. Kalmar Södra tog hand om SM för 7-manna på ett ytterst professionellt sätt och där är det tydligen Ulrika Svensson som varit eldsjälen där och på mycket annat också. Till sist fick vi ett riktigt riksmästerskap för P18 och P16 för första gången på mycket länge och här var den drivande kraften Karl Stein  som för andra gången får ett hedersomnämnande.

Och till sist vill vi uppmärksamma en klassisk trotjänare, som började som stjärnspelare och Storgrabb och som fortsatte årtionden efteråt som tränare, sponsor, och hjälpreda åt landslagets sammankomster. Det handlar om Enköpings Nicklas Proos som på senare år ägnat sig år damrugby och som fört sitt lag till SM och till goda insatser på landslagsnivå.  

Dessa fem rugbyhjältar får nu ett hedersdiplom och 2.500:-. Jag behöver nu en adress för samtliga 6 pristagare och ett bankkonto till vilket jag kan skicka pris. Skicka info till hm@mabon.se.  

Efter en rätt så skakig inledning till säsongen förra veckan var det mycket positivt hur nästan varje svensk spelare höjde sin nivå i helgens andra match mot Litauen. Dessa var ett klart bättre lag än Kroatien men klarade inte ett enda försök, medan Sverige skapade 6 stycken i en 38 – 3 seger. De har nu 10 poäng mot två medelstarka lag, men Tjeckien och Polen kvarstår.  De första 20” blev jämna men det var Sverige som hade det starkaste försvar och var något vassare i anfall. Det blev till sist 19 – 3 i halvtid, vilket något överdrev Sveriges övertag. Sverige börjar få ett allt starkare anfall och det var oklart varför Jack Tatu ideligen sparkade inte alltför hotfulla höga bollar. Det blev sparkar de sju första gångerna han vidrörde bollen och rätt många därefter också. I tredje ledet var Marini en förbättring, fast han blev skadad och fick utgå i halvtid. Mycket glädjande började Theo visa prov på sin normala kapacitet efter en rätt så beskedlig insats mot Kroatien. Förhoppningsvis har han nu sitt skadeproblem bakom sig. Det fanns en viss osäkerhet i första ledet då Ale Loman fanns på bänken för  Leicester  Tigers på fredagskvällen i Cupen mot Newcastle. Han lär dock ha spelat några få minuter, dök upp i Trelleborg i god ordning och förstärkte Sveriges kluna de sista 30 minuterna. Redan tidigare hade dock Sveriges första led klarat sig bra mot ett starkt Litauen. Anthony Rafael, som normalt spelar flanker för Exiles, var i strålande form som pelare. Han drev framåt ideligen gjorde ett försök från 20 m. och av kommentatorn Mark Stacey utnämndes till ”man of the match”. Kedjan såg som sagt bra ut när de fick bollen och vänsteryttern Samuel Ekfeldt, som gör en Erasmus-termin i Frankrike, visade sin snabbhet när han sprang in två försök från långt håll. Kalling-Smith hade en bra match där han samspelade på ett bra sätt med Murphy. Fortfarande ett par spelare på bänken eller annorstädes som är bättre än de startande, men som helhet en bra insats från Sverige.

Danmark spelade sin första match någonsin på Trophynivå. De hade höjt sin nivå avsevärt  sedan förra året, och förhoppningen var att de skulle kunna hävda sig även här. Men det visade sig borta mot Kroatien att de inte riktigt räckte till. Kroatien var en klass bättre än veckan innan mot Sverige; det var en jämn match där Danmark till och från såg ut som om de kunde vinna matchen, men Kroatien visade förmågan att alltid hålla sig ett kort steg före. Det blev till sist 36 – 26 och Danmark får nu en betydligt tuffare match borta mot Polen.

Sista chansen att föreslå pristagare är om en vecka, fredagen den 7 nov.

Jag har fått in en del namn redan, något färre än förra året, men det har knappast varit ett lysande år. Det finns dock fortfarande tid att plädera för det Ni uppfattar som en prisvärd insats. Skriv till hm@mabon.se.

Laguppställningen för landskampen mot Litauen har publicerats. En ny ersättningspelare som pelare och en tredje andra ledare som komplettering till de två som fanns förra veckan.

Litauen är något starkare än Kroatien. Sveriges lag har många brister men bör vara tillräckligt bra för att slå motståndarna, som numera är rangordnade 55 mot Sveriges 30.

Jag framförde en del synpunkter tidigare om förra veckans lag; det är i stort sett oförändrat och jag har ingen anledning att upprepa dessa åsikter.

Roligt att se hur uppflyttade Danmark klarar sig mot ett rätt så beskedligt Kroatien i kväll.

Det kan verka lite ynkligt att kritisera två segrar men, handen på hjärtat, de svenska insatserna var inte så imponerande.

På damsidan har Finland successivt förbättrats, både på XV- och på sjumanna medan Sverige, efter utklassningssiffror mot Spanien och Nederländerna och en klar förlust mot Portugal förra året valde att frivilligt lämna Mästerskapsnivån och flytta ned till Trophynivån.

Upplägget hos damerna är mycket märkligt med 4 länder på Mästerskap, 3 på Trophy och ett större antal på Konferens. Jag vet inte om det är 6N-länderna som spökar, man vet inte från ena året till det andra om de skall vara med och hur många.

Sverige står och stampar på samma ställe sedan några år tillbaka, medan damrugby, såväl europeiskt som i övrigt dragit ifrån ordentligt. Här fick vi en jämn match där det var klart att försvaren hade ett övertag och Sverige ledde 8 – 7 i halvtid. Det blev fortsatt jämnt efter pausen då Finland fick en enkel straff mitt framför stolparna. I stället för att omvandla till 10 – 8 valde de att springa med bollen och kom ingenvart. Sakta men säkert fick Sverige ett litet övertag, de hade en bättre kedja, och det blev till sist 18 – 7. Ingen dålig match men det blir nog svårare mot Tyskland.

Herrmatchen förbereddes av ett träningsläger där man trodde att några av de uttagna var ett skämt. Några av dessa försvann lyckligtvis och de 23 uttagna framstod som mer eller mindre acceptabla. Det var dock rätt uppenbart att flera på bänken var klart bättre än de startande och man undrade över huvud taget hur många hade spelat mer än 5 – 6 matcher i år. Tråkigt nog startade Theo, som skadade en fot i våras och som varken tränat eller spelat sedan dess. Hur förbundskaptenen kom på den idén är en gåta och det var nog ingen bra idé av Theo att ställa upp. Han gjorde inte bort sig men man kände inte igen honom och han försvann efter 60”. Paradoxalt nog ersattes han av Terry Frixell som närmar sig 40 år, tränar aldrig och spelar ibland för Exiles B. Han gjorde som vanligt en bra insats, stod för två försök, skapade ett par till och visade vad Theo normalt hade kunnat prestera mot ett rätt svagt motstånd.

Första halvlek blev ett sömnpiller där svenska laget hade ingen gnista eller ambition trots att det visade sig att Kroatien var klart sämre än förväntat. Svenska klungan kunde marschera framåt utan problem med numera storstjärnan Ale Loman i spetsen, men Jack Tatu sparkade höga bollar ideligen och gav kedjan inga möjligheter att skapa någonting. Den ende under de första 20 minuterna som försökte få upp tempot var kratsaren Armir Kozhani. Ale Loman verkade vältränad, sprang 40 meter för ett självständigt försök och hade en trevlig eftermiddag med genomgående goda insatser. Granath började bra men tröttnade efter en halvlek, Sidgwick tog några bollar vid inkasten fast motståndet var obefintligt men mot slutet började han vilt slå tillbaka bollen med ena handen. Tatu sparkar bra men skapar lite; Tim gör aldrig bort sig men gör mindre och mindre för varje match som går, medan kedjan hade för det mesta statistroller. Det blev 19 – 12 i halvtid, fortfarande endast 31 – 12 efter närmare 70 minuter och fyra försök, 26 poäng, de sista minuterna. Kroatien tillstod att de hade ett ungt lag utan många etablerade spelare, men deras tränare noterade ”You play with what you´ve got”, utan att gnälla.

De möter Danmark hemma på fredag kväll. Har de inga förstärkningar till dess tror jag nog att uppflyttade Danmark vinner.

Litauen, som Sverige möter nästa helg i Trelleborg, verkar ha problem också. Ett starkt Polen slog dem 41 – 8 och det är fråga om de kan resa sig mot Sverige. Det börjar se ut som om avgörandet även denna gång kan bli mellan Sverige och Polen.

En eloge till den polske domaren. Han var minst en klass bättre än alla vi haft i Sverige i år!

Mark Stacey, Pingvin trotjänare, är en trevlig kåsör, men missar ibland på reglerna och ökar inte våra insikter om vare sig spelet eller spelarna. Dags att höja ambitionsnivån!

Den som har möjlighet och vill se hur modern rugby skall spelas bör titta på Toulouse – Toulon från i går. Toulouse, världens bästa klubblag, vann 57 – 19, och var helt lysande. Boks och All Blacks kunde möjligtvis slå dem, men jag tvivlar på att några andra klarar det.

Jag och mina rådgivare delar ut detta pris för 6:e året i följd. Priset kan delas ut till en spelare, en tränare, en klubbmedlem eller rentav till en klubb som under året har lämnat ett viktigt bidrag till svensk rugby. Vi har redan en viss uppfattning om tänkbara pristagare, men vill gärna höra från Er, de svenska gräsrötterna, om vilket namn Ni tycker bör uppmärksammas.  Vi har på senare år dessutom delat ut ett antal hedersomnämnanden till kandidater som verkat i det fördolda, ofta inte uppmärksammats särskilt mycket, men ändå gjort en betydelsefull insats inom svensk rugby.  Hedersordförandes pris består av ett diplom och 10 000:- till mottagaren. Hedersomnämnanden ger mottagarna ett diplom och 2 500:-. 

Skriv Era förslag till mig, Hunter Mabon, hm@mabon.se, med en kort motivering senast fredagen den 7:e november. Alla förslag kommer att besvaras och pristagarna kommer att offentliggöras fredagen den 14:e november, kl. 17.00.

Hunter Mabon

Svenska rugbyförbundets hedersordförande