Obs! en lång post, kanske bättre att dela upp den.
Mest sjumanna men även P18 landskamper. Av huvudintresse var Europas Trophy, dvs strax under Championshipnivån. Sverige räckte inte till på den nivån och åkte ned till Trophy förra året. Tränaren valde att avgå och rollen övertågs av XV-mannacoachen Laybourne. Målet var, antar jag, att snarast återvända till högsta nivå. Förra årets trupp räckte som sagt uppenbarligen inte till och de som tog ut laget, antagligen främst Laybourne, blev av med en del av de äldre spelarna och ersatte dessa med unga på lite drygt 20 år. Inget fel på det, men jag och andra reagerade mot att flera av dessa hämtades från utlandet och var okända i svenska rugbykretsar. Att växa upp i utlandet, ofta med en svensk mor, skall inte diskvalificera från landslagsspel för Sverige men denna kategori tycks vara främsta rekryteringskällan för Laybourne, engelsman som bor i England, som inte pratar svenska och tycks ha begränsad beröring med tränare hos de svenska klubbarna. Detta är enligt min uppfattning inte acceptabelt. Vi har ganska många unga män som är 18 -20 som har kommit fram inom svensk rugby de senaste åren och det är klart att det är hos dem man i första hand skall söka blivande landslagsmän. VII-mannatruppen hade kanske två i den kategorin mot 4 – 5 ur den svenska diasporan. Jag rangordnar inga i dessa två grupper, några fick inte visa upp sig särskilt mycket och inga gjorde uppenbarligen bort sig. Inga framstod dock som en självklar framtida stjärna. Jag har ägnat rätt mycket tid åt svensk ungdomsrugby på sistone och jag vågar påstå att jag och andra insatta med lätthet kunde nominera 6 – 7 lokala behöriga som kunde mäta sig med de aktuella uttagna. Och hur ser dessa svenska och invandrade ungdomar på den engelska anstormningen?
Ser vi på den övriga truppen är det minst ett par som har gjort sitt på den nivån. Men fortfarande finns andra som är avgörande för Sveriges insatser. 35-åringen Fredrik Enstad ser jag som Sveriges bäste spelare både i anfall och försvar. Han poppar upp ideligen för att ta passningar som ger försök och ser öppningar innan andra uppfattar dem. Axel K.-S. har inte samma dominerande ställning som i XV-manna, men man vågar inte startar utan honom. Och Jack Tatu Robertsson skapade luckor kring klungan som gav flera försök, medan Setanta M. visade sin snabbhet för att göra några sensationella försök. Hade han spelat för Enköping på SM hade de tagit titeln.
Speciella VII-mässiga inslag hos Sverige? Inte många. Att ideligen passa bollen direkt till yttrarna ger inga försök. Flawn Orpana kan slå en opponent men inte två. Grövsta felet var att inte ha några riktiga forwards i truppen. På slutet hade vi Samuel Ekfeldt (center), Fredrik Enstad (klunghalv) och Axel K.-S. (center). Det bidrog till felet som gjorde att Sverige missade en god chans att komma totaltvåa och flyttas upp till Championship nästa år. I semifinal ledde Sverige med 7- 5. Tiden var ute, det räckte att fånga bollen från ett eget inkast och att sparka ut den. Inkastet, som ofta tidigare, hamnade i stället hos Rumänien som stöp över mållinjen, seger och Championship nästa år. Prata om team management!
Sammanfattningsvis var årets trupp bättre än tidigare lag. Men man måste springa fort numera för att behålla oförändrad rangordning. Sverige var nära men till sist kom vi femma, en bra bit ifrån uppflyttning. Schweiz och Rumänien flyttas upp och det blir inga blåbär som flyttas ned. Det blir lika svårt nästa år att vinna Trophy.
Tränaren Laybourne övertog i år uppdraget att leda såväl XV- som VII-manna landslagen. (Vem gav honom de uppdragen?) Den senare truppen gjorde hyfsat ifrån sig, som vi sett, men räckte inte till. Av 12 matcher vann de 7 och förlorade 5.
För Trophysäsongen XV-manna 2025-26 var det oklart om det skulle vara två säsonger eller ej. Våren 2025 trodde alla att en avgörande match skulle spelas mellan Sverige och Polen. Den senare vann knappt, men inget lag flyttades upp eller ned mellan Championship och Trophy. Däremot försvann Luxembourg till Conference och Danmark flyttades upp till Trophy. Det blev tydligen två säsonger som gällde. Hösten 2025 slog Sverige Kroatien och Litauen lätt, men det fanns tecken på att Tjeckien hade förbättrats avsevärt. I november 2025 slog Tjeckien Sverige lätt 48 – 24 och då var det mycket osannolikt att Sverige kunde vinna Trophy (resultaten kunde bara räknas på 2025-26). Tjeckien fortsatte med stormsteg, gjorde över 80 poäng mot Litauen och Danmark, var klart bättre än Polen men vann med bara ett par poäng och blev således obesegrade. I våras vann Sverige med ett nödrop 33 – 32 mot Danmark och blev utklassade 72 – 3 av Polen. Det är helt klart att Sverige kan glömma Championshipspel ett bra tag framöver och om ryktet är sant att högsta nivån minskar på nytt till sex länder blir det för Sverige kamp om nedflyttning till Conference. Ett par trotjänare i laget bestämde sig för att det var dags att sluta, synd att inte fler fattade likadana beslut, och jag vet inte vad Laybourne har kvar att ge. Det verkar vara ett lämpligt tillfälle att börja bygga upp ett nytt lag utan många som närmar sig eller redan överskrider 30 år. Och det finns flera VII-manna experter i Sverige som skulle kunna överta tränaruppdraget. Men det är inte jag som bestämmer över sådana utnämningar.
På damsidan hade Sverige frivilligt valt att flytta ned till en stympad Trophynivå (XV-manna). De förlorade med viss marginal mot Tyskland och vann med viss möda mot Finland. Då stannar de kvar hos en förhoppningsvis utökad Trophy till 2027.
På XV-manna hade Sverige som 10:a lyckats hålla sig kvar på Championshipnivå, men i år räckte de inte till. De hamnade i nedflyttningsgruppen 9 – 12 tillsammans med uppflyttade Danmark och Turkiet samt GB. Danmark som nu är klart bättre än Sverige kom 9:a, GB 10:a och matchen om sista platsen blev Sverige och Turkiet. Sverige vann sin enda seger under helgen med ett nödrop 15 – 10 och kom 11:a. Danmark är numera ett bra lag som bör stanna kvar på högsta nivå och det är troligt att GB hittar några bättre spelare för att höja sin egen låga standard.
Andra omgången går om en dryg vecka och sannolikheten är relativt stor att Sverige åker ur. Vi kan nog inte skylla på dålig uttagning, de som är med är bland de bästa vi har. Vi behöver nog två riktiga sprinters och insikter om när vi skall ”offload”.
Sammanfattningsvis har vi haft ett par dåliga år i Europa. Jag överlåter åt SRF att avgöra vilka åtgärder som skall vidtas för att förbättra situationen. Jag instämmer i Anders Svärds kommentar att det inte tycks vara tillåtet att kritisera landslag. Det som dock retar mig är, oberoende av utfall, att landslagens ledning ideligen är enormt stolta över lagens insatser och sammanhållning och att man dragit lärdom inför framtiden. Det som främst kännetecknar landslagens insatser i år är att de ideligen stört seriesystem genom att kallar till träningspass och landskamper som sammanfaller med viktiga seriematcher och SM-finaler. Tävlingskommittén (TK) gör inget för att reglera detta och landslagsledningarna verkar inte tillmäta denna fråga någon som helst betydelse. Dags för landslagen att vara underställda TK och styrelseordförande om tvister uppstår. Och tränarna skall vara svensktalande och bosatta i Sverige.
Några ord om SM-VII-manna i Karlstad. Jag var rädd att det skulle vara något av ett fiasko då SM sammanföll med Europa-VII-manna och 13 av våra bästa spelare var borta. Det drabbade främst Enköping och Malmö, men fungerade rätt bra ändå. Flera av våra ”svaga” lag fungerade hyfsat och det blev till sist två spännande turneringar. Förra årets vinnare, Spartacus, fick ihop sitt bästa lag och i semifinalen slog Enköping med ett nödrop. Malmö, utan ett par spelare, hittade förstärkningar genom landslagmän Alfred Nordgren och Wilhelm Carlsson, inlånad från Exiles, och det räckte för att de i finalen skulle gå till förlängning och slutsegern då Spartacus slocknade. Senast Malmö vann en SM-titel för herrar var på 1960-talet, man bör därför inte missunnar dem denna seger.
På damsidan var alla rätt övertygade om att Trojan med Exiles förstärkningar skulle få en lätt match men det blev inte riktigt så. Enköping gav dem en bra match i semi, medan Lugi, som lade sig i gruppspelet, bjöd på mycket starkare motstånd i finalen. Även här en rolig och spännande turnering.
Grattis till Karlstad, alla verkade nöjda med turneringen. Hoppas Ni kan göra comeback på alla nivåer till nästa år.
En mera positiv bild på U18-nivå. Viking Cup i Partille bjöd på bra prestationer för både P18 och F18. Exiles P18 gjorde bra ifrån sig på stora skotska turneringen i Melrose och P18-landslag gjorde en övertygande insats i Baltikum. De slarvade bort en seger mot Jamaica U19 i onödan, 21 – 18, där de ledde med 18 – 7 då 4 minuter återstod. Sedan skärpte de sig och vann 80 – 0 mot Lettland och 44 – 7 mot Litauen, det senare ett bra resultat.
Både P18 och F18 skall nu spela Europa Trophy VII-manna om en dryg vecka och jag har en känsla av att båda bör kunna slåss om uppflyttning. Vi håller tummarna.
Till sist sorgebarnet, seriesystemen. Profixio funkar inte och det har krävts en utomstående, Michael Young, att genom omfattande ansträngningar lista ut hur det ser ut i de olika serierna. Bra gjort men ett pinsamt betyg åt förbundets s.k. tävlingskommittén. Klubbarna har som mest spelat sex matcher men ibland endast fyra. Situationen har inte underlättats av att man vid säsongens början inte kunnat spela på Erikslunds plan och att Gubbängen nästan totalförstörts av en omfattande handbollsturnering. Stockholms Stad borde skämmas!
På Damsidan är det rätt klart att den nya konstellationen Exiles/Trojan är en klass bättre än motståndarna, främst Enköping och Göteborg. Söderut är herrarnas Malmö hästlängder före de övriga, med Lugi klar tvåa. De övriga ligger på klart lägre nivå; Pingvin och Göteborg verkar t o m ha svårt att få ihop ett lag. Norröver är det mera spännande. Exiles förlorade för första gången på ett bra tag, 39 – 22 mot Enköping. Men även Enköping förlorade på hemmaplan, 28 – 24 mot Hammarby. Enköping har nu en hängmatch borta mot Erikslund; att döma av deras match i helgen, 34 – 22, finns ingen given segrare. Erikslund vann andra halvlek 17 – 10 och parkerade på Enköpings linje de sista 10 minuterna utan att kunna avgöra. Hammarby är inte helt borta heller. De har Enköping hemma i höst och kan överraska dem en gång till.
Exiles har haft en problematisk säsong. Förra året hade de 90 herrar anmälda till spel, men i år har de haft så få matcher att somliga verkar ha tappat engagemang. Deras B-lag har bara fått spela två matcher, båda vunna med stora siffror mot Attila och Berserkers, medan A-laget har haft sex matcher på två månader (i likhet med alla andra). I dessa sex matcher har de visserligen haft några långtidsskadade men hittills har de aldrig ställt upp med fler än halva laget som kunde rubriceras som A-lagsspelare. Antal gjorda försök under deras sex matcher var ändå: Uppsala-12, Uppsala-13, Erikslund-5, Hammarby-7, IKSU-10 och Enköping-4. Här var det 7-4 till Enköping. Matchen gick på nationaldagen den 6/6 och inför dagen noterade Exiles att de hade 60 spelare som inte var tillgängliga! Men man ställer upp med vad man har och får finna sig i ett dåligt resultat.
Andra lag har uppenbarligen också haft problem och man får nog erkänna att den allmänna spelstandarden varit lägre än de senaste åren. Förra året hade Enköping c:a tio 19-åringar i laget. De var, troligtvis med all rätt, rädda för att spela mot ett tufft Exiles gäng och lämnade w.o. Nu är samma gäng ett år äldre och kämpar om SM-titeln! Låt oss hoppas att alla får i närheten av sina bästa lag i höst och det blir dessa lag som fäller ett avgörande.
