Rugby in Sweden and Europe

Den svenska rugbysäsongen är nu avslutad. Det har gått bra för Exiles och Pingvin och ett fåtal mindre föreningar. Våra landslag har inte rosat marknaden och ett antal nya tränare är på ingående. Hittills verkar de alla vara baserade i utlandet, vilket enligt min uppfattning inte är bra. En tränare för herrlandslaget XV är utlyst på svenska och engelska; det finns dock tre extra ord i den svenska versionen som är illavarslande: ” tjänsten är ideell”. Jag tror att detta uppdrag är tillräckligt krävande för att någon form av arvodering bör ske. Annars kommer jobbet att skötas med en klackspark.

Jag fyllde 80 år på Luciadagen och firade med en resa till Dubai och omedelbart efter med tre dagars firande i min gamla hemstad, Edinburgh.

Jag blev rörd av att många gratulerade mig via sociala medier t o m många rugbyentusiaster med vilka jag inte alltid varit överens. När man fyllt 80 är det kanske för sent att ägna sig åt gammalt groll.

I den vevan har jag beslutat följande. Jag har i många år varit kritisk mot SRF´s sätt att sköta sig. Utan särskilt mycket respons. Men jag har börjat inse att de inte kan göra bättre än så. Många av de stora förbunden har flera hundra heltidsanställda. Jag tror att vi har en deltidsanställd och 3-4 andra på deltid som jobbar ideellt. Det räcker tydligen inte för att driva sporten som jag anser borde ske.

Jag kommer även i fortsättningen att kommentera landslag med mera men avser att upphöra med mina mera detaljerade kritiska synpunkter: vi har vad vi har, vi gör vad vi kan. Det blir alltså en nedtrappning för min del. För att visa min goda vilja mot Förbundet avser jag att med omedelbar verkan inför ett årligt pris på 10.000:- som skall av förbundet tilldelas den som bäst kan utnyttja en vistelse i ett annat rugbyspelande land, till gagn för svensk rugby vid återkomsten. Det kan vara spelare, tränare, domare eller administratör.

Pengarna skickas omgående av mig och priset som bör heta ”Hedersordförandes pris” kan lämpligen delas ut i samband med årsmötet.

Exiles joined about 300 other rugby clubs in the Dubai extravaganza. A great new experience for some of our players and a reasonable performance on the field of play. As mentioned before Exiles played at the fourth, so-called Social, level. This was a bit of a misnomer and it turned out to be two levels with Exiles playing in the renamed Competitive Social level. They started off against the Pie and Pint Pilgrims who were a tough bunch of English players who had not consumed many pies or pints recently. They scored immediately but were worn down by a powerful Exiles display,  where five different players got tries to make it 34 – 5. Next up were the Solihull Old Boys who were a very decent side. Exiles were not as sharp as in the first game and were always playing catch up. They fought back to 22 – 24 but the conversion just slid past. Then it was on to a South African side, the Rams, who had had the misfortune to lose five of their players on the way. They were also a good team, but the legs went in the second half and Exiles ran away to 35 – 0.

So it was on to the quarter finals with Exiles for the first time facing a Canadian Irregulars side with other international reinforcements. By this time both Dustin and Theo were struggling with injuries and Exiles had a horror start conceding three penalties which led to three tries. On the one occasion Exiles had the ball in the first half we made a passing error. We regrouped in the second half and two of our fast men Liam and Daniel ran away to score. But it was too little too late.

The Canadians were the best team in the tournament and it was a slight consolation that they went on later to comfortably win the final. Exiles had scoring potential, recording 16 tries in the four games with speedsters Liam and Daniel, our oldest and youngest players, getting six and five respectively.

Other Exiles were also on show elsewhere: Ian and former coach Oriol played for a top-class OB team. They drew the final 14 – 14 but the equally strong opposition were given the nod having scored the first try. Sean was also in a strong team, the Assassins, but they went out in the third level semi to the Waterboys (twice winners of the Stockholm Tens) who went on to win yet another title.

Finally, the Ladies. In their wisdom Anna-Lena Swartz and David Mobbs Smith have divided up the Ladies into a 7s and a 15s squad. The result: the 15s were well beaten by the Czechs, thus missing promotion, while the 7s with nominally the stronger Swedish players proved out of their depth at the second Ladies´ level.  They lost narrowly to the Kazakstan team, Almaty 5 – 12, then beat another poor club side, the Pirates, 43 – 0. In their pool they then played the Tuks, a student team from Pretoria, and were beaten 25 – 0. They met the same team in the quarter final and with holes everywhere in defense and nothing achieved going forward they went down 41 – 0.

It may be added that the Tuks were well beaten by the Kenyan Lionesses in the semi, who in turn lost the final to the French development side.

It might have been better if Sweden had played in the third or lowest group (won by Tabusoro Angels), or perhaps not played at all. It has been claimed that the girls have paid their own way. It would be good if the Union could confirm this; I would hate to think the Union´s limited resources have been used for this trip.

In general, it is frightening to see the way the 7s standard is developing on both the male and female fronts. Sweden has not advanced in recent years with the result that we are falling further and further behind countries against whom we previously could compete.

At the top HSBC level the standard was incredible. South Africa were devastating, hardly allowing NZ out of their own 22 to win the final 15 – 0. And in the Ladies´ final, heartbreak for Canada who just lost out to NZ at the final whistle.

I have been to the Dubai 7s a few times before, but it just gets better and better. The best festival of rugby in the world for my money.      

After a highly successful season with the Men winning both the 7s and 15s titles, Exiles make another return to Dubai as the celebrated World Sevens circuit gets under way. They are taking a mixture of hardened veterans and some youngsters knocking on the door of the first team. This is the first stage in the planning for participating in the European Club 7s´ Championship to be held in Moscow and St Petersburg in the Spring.

The Exiles selection is: Theo Karlsson, James Darbyshire, Nick Ferso,,Matt Mitchell, Dustin Eaton, Daniel Nissela, Liam Pallin, Mak Jelec, Erik Sandberg, Albin Hulme, Antoine Coopersamy and.Ash Kitchen

Eight of the squad have played for Sweden at 7s or 15s. Of the remainder, Nick is a forward from Georgia, Ash a flyer from NZ, Liam our speedy young winger and Albin a promising line-out man. All 12 will be Sweden qualified for next season. Ian Gowland has been invited to play for a very prestigious Old Boys team while Sean Burke is captaining a select team whom he has represented a few times. Apart from regional tournaments there are four international levels for the Men; Exiles have perhaps erred on the side of caution by electing to play at the fourth level as the standard seems to be improving year by year. After the top level (HSBC) many of the academy or development teams of the top nations are to be found at level two while many of the European select teams (including the Waterboys) are to be found at level three  There may well be a few weaker teams at our level but we suspect there will be a good number out of the 24 who will give us a good run for our money.

There will be a party of 30 players, supporters and hangers on making the trip; including coach Henry van Niekerk, chairman Allan Mabon, invited guest Robin Fransson and ace reporter Hunter Sr. The players have paid 3,000:- each. The remaining costs have been covered by sponsorship. The whole trip has been brilliantly managed and organized by Anders Svärd, that´s right the man the Union recently regarded as being incapable of any rugby activity whatsoever. For some reason Kari Tapper has also bobbed up and we expect to be royally welcomed by the unofficial Tongan ambassador to Dubai, Piu Hafoko, the Exiles and Sweden flying winger of yesteryear.

Sverige XV mot Tjeckien november 2019

(Justerad för egentlig klubbtillhörighet)

Siffror = serieplaceringar

1.Viksten – Harlequins Utlandet

2.Lennvall – Enköping 4

3.Wooley – Uppsala (egentligen Enköping) 4

4.Framming – Uppsala ?

5.Lennartsson – Kalmar Södra (egentligen Enköping) 4

6.Norrlander – Berkeley All Stars Utlandet

7.Sterner – Malmö (egentligen Exiles) 1

8.Skagerlind – Enköping 4

9.Nilsson – Pingvin 2

10.Childs – Malmö 6

11.Melin – Pingvin 2

12.Petersson – Vänersborg 3

13.Johansson – Vänersborg 3

14.Jacobsson – Malmö 6

15.Hellgren – Richmond Utlandet

Antalet matcher i år:

Katie Childs – en match för Malmö i år

Maja Framming – inga matcher någonstans ?

Klubbfördelning startande:

Enköping fyra spelare

Pingvin två spelare

Vänersborg två spelare

Malmö två spelare

Exiles en spelare

Uppsala en spelare

Utlandet tre spelareTop of Form

Sverige 7-manna OS-kval juli 2019

Rebecca Kearney – Exiles

Olivia Palmgren – Kalmar Södra

Rebecca Sundell – Malmö

Paulina Toresäter – Enköping

Amanda Svartz – Linköping

Victoria Peterson – Harlequins

Minonna Nunstedt – Vänersborg

Matilda Mahlberg – Linköping

Carina Trinh – Exiles

Maja Mueller – Vänersborg

Ylva Schwartz – Kalmar Södra

Emma Gabinus – Göteborg

Ett träningspass har hållits för 7-manna i höst. Namn på deltagare framgick inte. Rimligtvis var flera från julitruppen inbjudna. Bara en spelare förekommer i båda trupperna, Victoria Peterson Vänersborg/Harlequins. Den som vet något om svensk damrugby inser att minst hälften av 7-manna truppen går rakt in i den startande 15-manna truppen. Tydligen fick de inte och därmed går Sverige miste om en plats i Championship till nästa år. Det bristande omdömet är häpnadsväckande. Vilka skäl talar för att Anna Lena Svartz och Mobbs Smith skall få förnyat förtroende?  

Nu skall vi se, var står vi i våra internationella strävanden?

På herrsidan fortsätter vi med obefintliga förberedelser och skrattretande uttagningar. Vi vinner mot ett lag på dekis, Lettland, med 26 – 22 men sedan tar turen slut mot Luxemburg ett annat land i rankingens nedre regioner. Vi förlorar med 13 – 0 och även med nästan 100%-ig säkerhet förlorar chansen att flyttas upp till Trophynivå. Våra två landskamper i maj nästa år saknar betydelse. Den landslagsansvarige avgår, inte en minut för tidigt, och nu får vi chansen att bygga upp något nytt.

På damsidan har åtminstone jag sett det som en självklarhet att vi skulle flyttas upp till Championshipnivå, dvs den övre hälften av de åtta deltagande länderna i Europeiska seriesystemet. Detta med tanke på att våra tre motståndare var alla rankade bland de sämsta i världen. Skall dock noteras att det inte spelas tillräckligt många landskamper varje år för att sammanställa ett mera vederhäftigt rankingsystem. Det fick man belägg för i dag när Tjeckien (54) visade sig klart bättre än Sverige (19). Tidigare hade vi vunnit en jämn match mot Finland (51). Nu kan vi inte skylla på en tränare som gjort sitt. Det handlar om en nyligen utnämnd, välmeriterad skotsk tränare som knappt hunnit lära sig namnet på spelarna. Det kunde dock hävdas att båda hennes lag hittills saknat självklara deltagare.

Inför dagens match ställde jag den retoriska frågan om detta var vårt bästa lag. Det var rätt klart att så inte var fallet och man frågade sig varför vissa saknades. Vi fick en rätt meningslös diskussion om svensk sekretesslagstiftning tillät att man nämnde att någon var skadad eller otillgänglig. Men det egentliga svaret gavs nog i ett inlägg av förbundets tidigare ordförande Stina Leijonhufvud. Stina nämnde en passant att de som var uttagna till det svenska 7-manna laget inte fick spela 15-manna. Jag litar på vad Stina säger, även om det låter otroligt.

Låt mig sammanfatta läget. Sverige har c:a 250 damer som spelar rugby. Vi ser från säsongens 7-manna och 15-manna mästerskap att det kanske finns 30-40 damer som kan aspirera på att spela på en något högre, internationell nivå. 15-manna spelas på höst/våren, 7-manna på sommaren. Den som tränar 7-manna vill lägga beslag på sina flickor, som oftast är de mest framstående. De får inte ens spela SM-finaler för sina klubblag om detta sker i närheten av EM-matcher.  Sverige har återetablerat ett 15-manna lag som börjar på den lägsta nivån. Motståndet är inte mycket bättre än nybörjare. Men så dåliga är de inte. Tjeckien, som rankas sist av alla rugbynationer, spelar oavgjort mot Finland och slår Schweiz och plötsligt räcker det för dem att slå Sverige för att flyttas upp till Championship. Vad gör då Sverige? De har uteslutit 7-mannaspelarna och vunnit en inte alltför övertygande seger mot Finland. Men nu är det blodigt allvar. Vinna eller försvinna. Sverige ställer upp med samma B-betonade lag, kämpar tappert, men förlorar 17 – 5. Game, set and match, glädjescener i Prag, tjeckerna flyttas upp till högsta nivå.

Varför skall 7-manna spelarna stoppas från att spela i denna avgörande match? Antagligen hade 5 – 6 stycken platsat och det hade nog räckt till en seger. Svar: Sverige skall spela i Dubai om fyra veckor och då skall de ”sparas”. Och nästa matcher blir EM sommaren 2020.

Jag hoppas att min verklighetsskildring är felaktig, men jag befarar att den är sann. Om jag har fel bör de berörda, i synnerhet den som har tilldelats ett övergripande ansvar för alla våra landslag, redovisa de faktiska omständigheterna. Om jag har rätt bör hon avsättas omgående.

Vi som följer svensk rugby har mycket lite att se fram emot förrän hösten 2020 och jag antar att det inte är bara jag som upplever en djup besvikelse.                                                                                                                              

Serieplaceringar:

Exiles 1

Pingvin 2

Vänersborg 4

Enköping 5 (inkl. Wooley, Uppsala)

West Göta 0

Skåne 4 (Malmö 3, Lugi 1)

Ej seriespel:

Kalmar Södra 2

Uppsala 1

Utlandet 4

Damlaget presenteras utan kommentar från förbundet. Som framgår av tablån har de två klart bästa klubblagen fått tre uttagna av 23 (Exiles enda representant t o m missade finalen p g a Japanresa). De slagna semifinalisterna som var en klass sämre än Exiles/Pingvin har NIO uttagna. Skåne som kom sist och förlorade säsongens samtliga sex matcher har FYRA. Ej seriespelande har TRE. Sedan fyra från utlandet.

Ursäkta språket, men vad fan håller förbundet på med? Detta kan omöjligen vara i närheten av vårt bästa lag. Har Ni ett stort antal skadade, sjuka eller ej tillgängliga eller kör Ni än en gång med en aningslös kompisuttagning? I Trophy spelar vi mot tre av de sämst rankade länderna i världen och hittills har vi med viss möda lyckats slå en av dem på hemmaplan. No möter vi Tjeckien som spelat oavgjort 5 – 5 mot Finland och som förra veckan slog Schweiz 15 – 5. Nu är Tjeckien på 54:e plats, tvåa från slutet, men de har höjt sin spelstandard för tillfället och leder gruppen. Utan många av våra bästa spelare kan vi se fram emot en ny jämn match. Spelar tjeckerna som mot Schweiz och Sverige som mot Finland har tjeckerna goda chanser att vinna och att ta Trophytiteln.

I så fall ett nytt misslyckande för svensk rugby. Och vi kan bara skylla oss själva.

(This has been sent to all club chairpersons in Sweden)

The Swedish Rugby Union Chairman´s Conference will be held next weekend and a total of 30” is to be devoted to Swedish National Teams. I would suggest that considerably more time be devoted to the subject. The situation is acute after the results last Saturday when the Men lost to and the Ladies just beat two very low ranked Nations.

I am especially concerned about the Men´s team where a series of poor performances has culminated in a clear defeat at home to a team ranked 61st in the world. We have been close a number of times but this I think is the lowest ranked defeat ever (although lowly Denmark beat us last year in some sort of training match). Conversely, it is many years since Sweden beat any team ranked better than 50^th (Moldova may have been slightly higher last year, but have since collapsed to 57^th). In short, we seem to be stable just above the emerging countries but well below the stronger teams in Europe with whom we used to be on a par.

The coach and selector for the past five or six years has been Kanogo Njuru, chairman of Hammarby. Sweden has played over 25 games during that period  and has only beaten a few lowly ranked countries, as mentioned above. I would suggest a change is long overdue.

Let me first say that I have nothing against Kanogo personally. I have criticized his work over an extended period, yet he has remained courteous and friendly despite our differing opinions. For younger readers I can say that he was an outstanding player for Exiles and Hammarby, one of only two male Swedish players to be selected for the Barbarians and perhaps one of the best half dozen players the country has ever seen. But when it comes to leading the Swedish XV his record is unfortunately much less impressive.

The SRF is not nearly as transparent as it should be, although there has been some improvement since the dark days of Madeleine Lahti´s chairmanship. This makes it difficult to determine the extent of Kanogo´s responsibilities for the money made available to him for preparing each international. I accept that he may have had little say in these resource issues, although he has often been heavily criticized for inadequate preparations. This is indeed one of the sources of conflicts with players, who have refused to pay for training camps or indeed games and thus being excluded. If in fact he has not been given adequate resources it would perhaps have been better for him to resign, stating the reasons, rather than being repeatedly abused for poor on-field performances.

I am prepared to leave a question mark over the finances, but there are other areas where Kanogo must take a personal responsibility. I feel a coach/selector should be in regular contact with the club coaches, visit training sessions and speak to individual players. When I have spoken to Kanogo he has maintained that he does have contact with coaches and players but that it would be unreasonable to expect him, with a young family, to be out regularly to training sessions and clubs around the country. He may have a point with respect to club visits but his idea of how much contact he has with players and coaches is quite simply not confirmed by the people involved. The two dominating clubs in recent years maintain that they have more or less no contact with Kanogo and this may be confirmed by the small number of players in the Swedish team from these clubs. Perhaps most telling is the fact that Kanogo is more or less never seen at important league and play-off matches. A hint of how much he is in touch is that of the six Exiles players selected this season, three do not play regularly for the first team. And that one of the Pingvin players who has played poorly and has lasted about 55” in each international had not played a game for 8 weeks before.

Another major issue has been selection. Kanogo has repeatedly selected up to seven players from abroad, almost all of whom play at a very low level and who, superficially, add little to the strength of the team. The only time we see them is when they are playing (and mainly losing) in a Swedish jersey. If they add something to the Swedish team let´s see them in trial games in Sweden against the best that home players can offer. I have nothing against Swedish players brought in from abroad, but their ability is the issue.  I might point out that we have had two players from England with Swedish qualifications, Andy Daish and Anders Nilsson. Both have played at the third, semi-professional, level and have in their time been obvious assets to Sweden. But I doubt if we need to rummage around for Swedish connections at the 7^th English level.

Selection within Sweden has also been questionable. Exiles have won the Championship for the last eight years and Pingvin have been close runners up for the last five. Yet often their players are passed over for those in lower leagues not much above beginners´ level, who have never ever played a physically demanding match. Meeting the big forwards from Eastern Europe has often been a chastening experience. In one or two games we´ve seen them conceding four pushover tries within 20”.

A further issue is physical fitness. Every Swedish team in the last couple of years has had at least one, often more, players who are seriously overweight. This is giving the wrong signal to the opposition, to other team members, to those aspiring to international honours and nowadays via Rugby Europe to a larger audience where the message is that Sweden is no longer fielding serious competitive teams, This seems to me to be further evidence of lack of contact with players and club coaches.

Most of what I have written so far is simply stating the facts. But there are other question marks as well. It has been stated repeatedly that many players from the senior clubs refuse to play for Sweden with Kanogo in charge. I don´t know how widespread this is although I know at least one established Exiles international who has refused to play after being asked to pay for training and matches. There are some others who have been doubtful for other reasons. One is the fairly chaotic organization of the internationals. This is to some extent the fault of a steady stream of managers who have little competence when it comes to the tricky business of getting a squad together in some remote part of Europe. Often we have less than 23 players who turn up and there are last minute changes which make any kind of tactical planning impossible. We saw this last week when the official team sheet differed from that which took the field and it was obvious that the backs were completely disorganized.

A final issue, a much more subjective one, is the quality of Kanogo´s coaching. A number of players I have spoken to, who are doubtful about playing for Sweden, have felt that it is simply not good enough, perhaps partly due to the lack of preparation time. I do not know what goes on in these preparations, but the proof of the pudding is in the eating. In the game against Luxemburg there was certainly little to suggest that any preparations of any sort had taken place.

May I, in conclusion, state that I do not criticize a single player who has turned out for Sweden in recent years. A few may have had doubts about whether or not they were really at that level but it is an honour to play for your country, six of my family have done so, and I respect every one who has responded to the nation´s call.

Summing up, time for a change, with perhaps a financial incentive offered to the new coach. In this amateur sport our lives are mainly spent outside rugby and the time required for this undertaking justifies some form of compensation.        

En stor VM-final där Bokkes spelade ut England och gjorde samtliga 57 miljoner invånare glada. En svart lagkapten och folkhjälte blev grädde på moset.

När det gäller Malmö fick Kanogos XV oväntat stryk, 13 – 0, av Luxemburg som är rankat 61:a. Det innebär att ”Sverige” sjunker nog från 47:e plats till c:a 52:a nu på måndag. Vi kan dessutom konstatera med nästintill 100%-ig säkerhet att ”Sverige” inte kommer att vinna Konferens 1 N nästa vår och att det blir minst ett år till på denna låga nivå.

Luxemburg gjorde en hyfsad insats, men mot Tjeckien släppte de in fyra försök (5 poäng) i första halvlek och förlorade till sist 36 – 7 när Tjeckien tog in hela bänken tidigt i andra halvlek. När Konferensen nått halvvägs har Tjeckien 10 poäng, Ungern 5, Sverige och Luxemburg 4 samt Lettland 1. Vi kan fortfarande bli nedflyttade beroende på resultaten nästa vår.

Vad skall man säga om dagens match? Det dåliga vädret hjälpte inte, men det fanns inte tillstymmelse till en tanke bakom Kanogos XV. De trycktes bakåt i nästan samtliga klungor och lyckades förlora fem inkast i rad i andra halvlek. Bollen kom ut i bästa fall långsamt från ställsituationer, och de svenska trekvarterna kunde inte prestera någonting. Tim J. och Erik A., förstärkningar i mitten, vidrörde knappt bollen.  Klunghalven Conor Murphy gjorde en break och Erik A. vid sin axel var nära att göra försök. Men annars var inte Kanogos XV i närheten av att göra poäng. I klungan gjorde Theo en bra insats som vanligt och Jonas G. vidrörde bollen ofta med mjuka händer. Och grattis till Olle Håkansson som nu spelat för Sverige. Han är en bra Exiles-kille som inte ofta får chansen att spela för Exiles A-lag.

Annars är det svårt att säga något positivt om dagens uppvisning. Än en gång är det klart att både Exiles och Pingvin skulle slå landslaget. Vore det för mycket begärt att detta blir Kanogos sista XV?  

Damerna spelade också en landskamp mot Finland som de vann 19 – 7. Det finns bara åtta lag som spelar i Europa; bortsett från Sex Nationer, och Sverige tillhör den nedre hälften (Trophy). Rangordningen av damlandslag är rätt besvärligt då så få matcher spelas. Hur som helst, Sverige rankas 19, Schweiz 41, Finland 51 och Tjeckien 56 (sist). Finland spelade 5 – 5 mot Tjeckien, sedan har vi dagens match och nästa vecka åker Sverige ned till Tjeckien. Jag trodde att Sverige skulle vinna lätt i dag, men de hade kunnat förlora i dag om inte Finlands avslutningar hade varit så bedrövliga. Resultatet såg bättre ut då Sverige fick 5 poäng på slutet. Sverige saknade spelare, varför får vi aldrig veta.

Jag vill påminna om att Exiles slog Pingvin 20 – 5 i SM-finalen och Pingvin slog Finland 19 – 5 i en vänskapsmatch. Mycket tyder på även här att Sveriges två bästa klubblag skulle slå landslaget.      

Nya *

Exiles (4):

Giga Khanishvili

Olle Håkansson*

Theodor Karlsson

Tim Johansson*

Pingvin (4):

Erik Arvidsson*

Erik Sjöbäck

Oscar Larsson

Pontus Assarsson

Övriga Allsvenska spelare (5):

Petter Stråle Heelge – Göteborg

Jonas Grillfors – Enköping

Christopher Sidgwick – Hammarby

Christopher Nilserius – Södertälje*

Philip Axelsson – Södertälje

Div. 1, Div 2, ej seriespel (6):

Emil Rådquist – Troján

Adam Christersson – Kalmar Södra

Samuel Ahlbeck – Malmö

Johan Rådquist – Linköping

Daniel Hector Lundell- Vänersborg

Alex Melander – Wexiö

Spelar i utlandet:

Axel Kalling-Smith – Sussex Uni

Conor Murphy – Landsdowne

James Dewar – Belsize Park

Nils Murphy – Landsdowne

Lämnat truppen (4) :

Artur Martini – Paris Uni

Robert Persson – Hammarby

Antoine Cruchant – Exiles

Marcus Loxvi – Exiles

Kommentarer:

Tillkommer: Håkansson är en hyfsad klunghalv, men har svårt att få plats i Exiles A-lag pga mördande konkurrens. Veteranen Tim J. gör comeback efter fin insats på SM-finalen. Kanogo har kanske äntligen tittat på videon? Arvidsson solid center. Nilserius kan ge viss stabilitet åt skakig klunga.

Lämnar: Martini förde en relativt anonym tillvaro förra veckan . Oklart hur mycket Persson har spelat i år. Axelsson var mera på alerten, Cruchart och Loxvi hyfsade spelare, men platsar inte alltid i Exiles A-lag.

Fortfarande ett Kanogo lag med massor med spelare som inte platsar på denna nivå. Truppen som helhet marginellt bättre. Bör slå Luxemburg relativt lätt, men beror på vilka som startar. Sverige 47:a, Luxemburg 61:a.

Det började bra med ett briljant genombrott av Theo som sprang 30 m. innan han slängde ut en perfekt passning till yttern Alex Melander som sprintade över linjen. Då blev det 10 – 0 efter en tidigare straffspark och man trodde att Kanogos XV skulle gå mot den väntade storsegern. Så blev det inte, Lettland började dominera och gick upp till 10 – 8 efter 30”. Mot slutet av perioden hade dock Kanogos XV en bättre period med en straff och ytterligare en bra passning som gav Alex sitt andra försök. 18 – 8 i halvlek, men fortfarande en jämn match 

Det blev slutligen 3 – 3 i försök, Lettland vann andra halvlek med 14 – 8 då det var uppenbart att många i Kanogos XV var slutkörda. De gick bakåt i ställkungorna hade svårt vid inkasten och enda anfallen var att i medvind sparka bollen så långt det gick. Detta gav en straffspark och ett klungförsök efter ett 5-meters inkast. I övrigt var det mest Lettland som drev på fram och tillbaka utan att deras backar var tillräckligt bra för att avgöra. Det blev dock två försök skapade av deras klunga.

Plus poäng till Theo som var bäst på plan enligt min uppfattning, plus även till Alex Melander som skickligt tog sina två chanser och Axel Kalling-Smith som alltid letade efter arbete. I övrigt en tystnadens slöja.

Det är synd att så många av Kanogos vänner är överviktiga, spelar så få matcher och dessa på mycket låg nivå (andra ledet hade t ex spelat senast för 7 resp. 9 veckor sedan) samt att de sällan har tränat eller spelat ihop. Antagligen ser vi samma kompisgäng nästa vecka mot Luxemburg. Innan dagens match trodde jag att det skulle vara en lätt uppgift, nu är jag inte så säker.

Det har sedan i går varit en hetsig debatt i ”rugby fans” sedan någon satte upp den andra SM-finalen och bad om jämförelser, underförstått att SM var en klass bättre än gårdagens landskamp. Det är så klart min uppfattning. Intensiteten, spelskickligheten i ösregnet och snabbheten var alla till finalens fördel. I den matchen hade Exiles 11 landslagsmän som startade och 6 till på bänken. Pingvin hade 6 stycken. Av dessa startade två för Kanogos XV. Det innebär att man struntade i 19 övriga landslagsmän som var på plan. Ingen av de 5 ”utländska” spelarna i gårdagens startuppsättning skulle platsa i Exiles mästerskapslag (möjligtvis Axel Kalling-Smith i truppen).

Debatten kretsar som vanligt kring ”gubbarna” som anser att radikala förbättringar behövs och ”snälla supporters” som anser det vara en bragd att ”Sverige” (50:e) vinner en bortamatch, även mot lag som rankas 60:e Lettland, 62:e Luxemburg eller 65:e Ungern. Medan alla våra traditionella motståndare rankas som 25:e – 39:. Det är för mig en gåta varför SRF godtar att en person vars omdöme är så starkt ifrågasatt kan få förnyat förtroende år efter år, trots uppenbara misslyckanden. Eller är det jag och många andra som fått allt om bakfoten?