Author: Hunter Mabon Snr Page 1 of 29

Först var det Spartacus som drog sig ur Superallsvenskan och verkar ha upphört som seniorklubb. Enköping spelade sedan mot Pingvin och förlorade med 56 – 0; sedan spelade Pingvin mot Exiles och förlorade 45 – 0. Nu skulle Enköping ta emot Exiles med en förväntad förlust på 80 – 90 poäng. Men i onsdags meddelade Enköping att de inte kunde få ihop ett lag utan att riskera deras välfärd. Enköping har enligt spelarlistan 39 spelare; 13 av dessa tillhör andra klubbar, 13 är 18 – 20 år och 13 är 21 – 42 år. I praktiken har de bara 26 spelare tillgängliga av vilka hälften är mycket unga. I matchen mot Pingvin var det uppenbart att många av de yngre spelarna inte hade kraft nog att stå emot ett fullvuxet lag. Därför är det nu ingen överraskning att de plötsligt kastar in handduken. Formellt har de lämnat w.o. och bör genast lämna den högsta serien, vilket innebär att  Pingvin och Exiles får slås om SM-titeln. Enköping vill inte lämna serien, utan vill spela matchen senare. Exiles har ingenting emot detta, men faktum är att Enköping redan förlorat stort mot Pingvin som i sin tur har förlorat stort mot Exiles. En riktig match mellan Exiles A och Enköping i dagens läge skulle ge ett utfall på närmare 100 – 0 och en stor risk för allvarliga skador. Till och med mot Pingvin i sin enda match hittills fick de gå över till ”uncontested scrums” till följd av skador. Jag skulle avråda från att av prestigeskäl förlänga lidandet. Försök att ordna några vänskapsmatcher i år och, om allt går bra, kom igen till näst högsta nivån 2026. Efter att ha sett alla relevanta matcher hittills i år är min bedömning att Uppsala, Erikslund och Exiles B är alla för tillfället klart bättre än Enköping. Enköping bör spela vänskapsmatcher mot dessa för att se var de verkligen står. Hur man i övrigt skall lösa seriesystemet i år överlämnar jag åt andra att lösa.

Så till lördagens match, Exiles B vs Uppsala. För ett par veckor sedan sprang Uppsala ifrån ett något försvagat Exiles med 52 -12. Förra veckan hade Exiles B skärpt sig och vann 8 – 7 i en rysare mot Erikslund. Nu var det dags att se om Exiles kunde hävda sig på hemmaplan mot suveräna Uppsala. Ett viktigt år för Uppsala, som fyller 60 år. Klubben bildades 1965 av Dr Tony de Belder från Exiles som flyttade till Uppsala som forskare. De hade en stor fest för tio år sedan då Tony hyllades för sin insats, men han har tyvärr sedan dess lämnat oss. Grattis till den 60:e, Uppsala!

Exiles gjorde allt för att få ihop ett bra lag i dag, dock utan att slussa in en massa A-lagsspelare. Inga var med som hade börjat mot Enköping förra veckan och endast en hämtades från bänken. De hade emellertid en mycket stark klunga som utklassade Uppsala i de fasta klungorna och hade också ett övertag vid inkasten. Uppsala utsattes för ett hårt tryck i första halvlek, enligt mina beräkningar spelade de i Exiles halvlek i c:a 4 minuter. Men de gjorde tre försök under den perioden, samtliga från 50 m. håll. Uppsala har ett mycket farligt anfall, inte minst genom lagkaptenen James Oakley som inom loppet av tre allsvenska matcher har stått för tio försök. Exiles ledde 19 – 7 fram till 2 minuter före pausen men den tiden räckte för Oakley att sprinta iväg två gånger.

I andra halvlek var det Exiles som dominerade igen och noterade ett par försök till för ledning 29 – 19. Men Uppsala kom igen och Oakley sprang än en gång från mittlinjen för att göra sin hattrick. Exiles gjorde sitt sista försök då en 60-åring sprang 30 m. längs ena sidlinjen, bollen fördes ut till andra sidan och lillebror, 56 år, avslutade anfallet. Båda har begärt att vara anonyma. Jag vet inte snittåldern hos Exiles B, men den måste ha varit en bra bit över 30. Bland spelarna kan nämnas f.d. landslagskaptenen Ian Gowland, nästan lika snabb som tidigare, med åldern klassificerad, och kaptenen Mac Jelec Dozo som i likhet med Ian har 14 SM-guld. En tuff och spännande match som ger hopp inför framtiden.

De två återstående matchresultaten tog nästan 48 timmar att reportera och var något bristfälliga. Attila lånade 5 spelare av Exiles men fick stryk 26 – 21 av Hammarby. Som belöning fick Exiles en bruten fotled och ett brutet näsben. Två personer gjorde samtliga 7 försök enligt matchrapporten, 3 från Erik Lilliehöök för Attila och 4 från Curtis de Backer för Hammarby.

Erikslund verkar ha haft en bra resa upp till Umeå där de vann 31 – 15 mot IKSU. Även här var det enligt uppgift endast två försöksgörare; 3 av ”5” för IKSU och 4 av Erik Svanberg för Erikslund.

På damsidan verkar det som om Wexiö inte klarade av den långa resan till Vänersborg och Enköping gjorde närmare 100 poäng mot Uppsala/Berserkers. På hemmaplan var Exiles för starka för Göteborg. Ett trevligt inslag var att Exiles hade donerat ett vandringspris, ”Ullis-pokalen”, för att hedra f.d. landslagskaptenen Ullis Anderson Hall, numera över 50 år, som spelat rugby i årtionden, bl.a. för Uppsala, Exiles och Göteborg. Ett föredöme i alla avseenden. Pokalens tillhörighet skall avgöras i matcher mellan dessa tre svenska klubbar. Efter lördagens match stannar den således i Stockholm.    

Vid ett glest besökt och två gånger uppskjutet årsmöte valde deltagarna att välja in dem som föreslagits av valberedningen. De är mer eller mindre alla nya namn och vi får hoppas att det blir en ny start för en styrelse som under en följd av år hållit på att köra svensk rugby i fördärv. Särskilt glädjände för oss är valet av Henrik Skogh, aktiv inom Exiles, Stor Grabb, med en gedigen utbildning och en framgångsrik karriär inom näringslivet. Han vet säkert vad han vill uppnå, men jag vill betona ett önskemål: att flytta det obemannade kansliet, som f.n. består av en container i Göteborg, till det nya Idrottshuset i Stockholm med fasta öppet- och telefontidertider.

Exiles, som alla påstås vara rädda för, gjorde till sist sin efterlängtade debut för säsongen i den stympade Superallsvenskan mot Pingvin. Och matchen var onekligen på högre nivå än vad man sett hittills i år. Men det var inte bara Exiles´ förtjänst. Pingvin blev överkörda i vissa avseenden, men de kämpade tappert i 80 minuter och hade med lite tur fått några poäng på måltavlan. Pingvin var något starkare än veckan innan men Exiles var ett strå vassare och höll ett tempo som motståndarna inte riktigt kunde matcha. Största diskrepansen var i de fasta klungorna; vecka innan var det Enköping som gick bakåt 5 meter i rask takt, denna vecka var det Pingvin som fick uppleva samma öde mot Exiles, trots att Exiles bytte ut första ledet efter 42”. Inkasten var något jämnare, men Pingvin hade ofta svårt att rikta bollen rätt medan Exiles träffade för det mesta rätt och Werti Bast gick upp i stratosfären för att ohotat ta bollen. Det var mest Exiles som anföll i början men Pingvin försvarade sig bra. Sprickorna började dock uppenbara sig, inte minst då Exiles´ massiva klunga kom igång. Anthony Raphael, som kom in efter några minuter då Wayne skadats språng rakt igenom från 30 m. och lade bollen under stolparna. Han gjorde om samma sak från 60 m. ett par minuter senare innan han överlämnade bollen till en medspelare fem meter från linjen. Han fortsatte att spela bländande under hela matchen och är så uppenbarligen bättre att halva den befintliga Svenska klungan att man skakar på huvudet om uttagningsprinciperna. Den starka vinden vållade många tappade bollar men Exiles fortsatte trycket och gick till pausen med ledningen 33 – 0. Nu var det Pingvin som hade vinden bakom sig och de sparkade skickligt. Men det var fortfarande Exiles som dök upp med ett par försök och ett famlande vid eller över mållinjen vid tre ytterligare tillfällen. Efter 60” var det 45 – 0 till Exiles och huvuddelen av deras bänk var på plan. Det blev dock inga fler poäng; kombinationen stark vind, bra sparkare och 8 – 0 i straffsparkar till Pingvin jämnade ut spelet. Pingvin pressade på men Exiles hade ett stenhårt försvar och 45 – 0 blev slutresultatet.

En bra match som helhet där Pingvin kämpade till slutsignalen. För dem hoppade Linus Ahlgren bra, uthalvan Jaak Dye försökte hitta luckor och fullbacken Hayden Turner tacklade och sparkade bra. För Exiles var det minst tre som gjorde riktigt bra ifrån sig både framåt och bakåt, Anthony Raphael, Werni Bast och Samuel Ekfeldt, men laget väl styrt av nye kaptenen John Cole hade få svagheter.

Nästa vecka reser Exiles till Enköping; jag ser inte fram emot den matchen.

I övrigt lite andra trevliga aktiviteter. Stora framgångar för Uppsala som har en ny bra tränare och som slagit både Exiles B och Hammarby stort. Kan det tänkas att de kan avancera till nästa nivå snart? Ännu roligare är att de nu har ett B-lag som kommer att spela regelbundet. Och Exiles har ett C-lag som letar efter matcher. En historisk nyhet då Uppsala-B spelade mot Exiles-C i söndags. En bra match 3 x 20 minuter som Exiles till sist man 27 – 5. SM för P-16 och P-18 fortskrider också där Exiles slog kombilag med viss marginal. Och unga svenska damer, F-15 och F-18 tog emot motsvarande lag från Skottland i Uppsala och Stockholm. Mycket positivt.     

Inget häftigt program i veckan då Allsvenskan och Damerna får ledigt. Varför Pingvin får resa två veckor i följd till Stockholm är också en gåta. Och Exiles får spela sin första match då Midsommar närmar sig. Pingvin behövde inte lämna andra växeln då de körde över Enköping men det blir annorlunda mot Exiles. De hade ett hyfsat lag men det var rätt uppenbart att de inte hade spelat ihop sårskilt mycket. De körde över Enköping hur lätt som helst i klungan, men Enköping fick sin andel av inkasten. Båda lagen ställde genomgående upp med fyra-fem spelare vid inkasten, vilket gav nio-tio i kedjan och svårt att ta sig igenom. Exiles kommer inte att spela på det sättet och de går nog inte bakåt i klungorna. Jaak Dye var en hyfsad uthalv för Pingvin, men allt annat än en komfortabel seger för Exiles vore en överraskning. Exiles har ett rätt starkt lag; det fattas ett par landslagsmän, men det är fortfarande fem som startar och fyra på bänken. När Pingvins lag publiceras ser vi få ändringar. Det kan dock noteras att deras bänk har 4 spelare över 30 år och 4 som är 20 eller yngre. Kanske inte den starkaste.

Den andra matchen är en hängmatch i Södra Allsvenskan mellan Göteborg och LUGI. Den senare är nog favoriter, men med så få matcher spelade, vem vet?

Åter till Danmark. Exiles fick storstryk för ett par veckor sedan mot de danska mästarna. Sista gången vi spelade mot mästarna vann vi 80/90-0. Förklaringen? Väldigt få danskar med denna gång. När Danmark i helgen spelade mot Moldavien om en plats i Trophy nästa säsong blev det samma visa; relativt få danskar i laget och seger mot Moldavien med 41 – 6. Vi kommer således att möta Danmark i Europa för första gången på mycket länge. Rangordning Sverige 31, Danmark 62 (upp från 70).

Som en gliring mot ett par äldre herrar som har åsikter om det mesta men som inte är verksamma numera i sina gamla klubbar gjorde jag en förteckning över vad Exiles hade uträttat inom svensk rugby på senare år. Båda hade hävdat att Exiles inte bidragit någonting till svensk rugby. Kjellis (tidigare Pingvin) förnekade att han någonsin fällt ett sådant yttrande angående Exiles. Minnet sviker när man blir gammal, det inser jag själv, men hans påstående skiljer sig från det som många minns klart inom Exiles. Det vore klädsamt om han nu efter 50 år kunde tillstå att vi lämnat ett litet bidrag.

Hästen (Enköping) förnekar också att han sagt så om Exiles, men kan knappt dementera att han sedan årtionden tillbaka fört en envis kamp mot Exiles som står för allt det onda inom svensk rugby. Vårt fel nu är att vi är för bra för övriga lag och förstår inte deras problem. Alltid hittar han på något nytt som får oss att skaka på huvudet.

Exiles tar inte in spelare regelbundet. Ibland är det några som kontaktar oss, ibland är det släktingar eller bekantas bekanta. Av de 20 som dök upp i år har (hittills) en fått en plats på bänken i A-laget, några förstärkt vårt B-lag, några deltagit i vårt C-lag som spelar 10-manna lokalt, några tillhör damerna och några är bara med för gemenskapen. Och några har barn som omgående eller så småningom ingår i vår ungdomsverksamhet. De är alla välkomna och ingår inte i en genomtänkt plan för att befästa en permanent hegemoni över svensk rugby. Kom ihåg att Sverige är ett attraktivt invandraland. För ett par årtionden sedan var Sveriges befolkning närmare 9 miljoner; nu är vi över 10,5 miljoner. Låt os hoppas att många av nysvenskarna är eller blir intresserade av att stödja rugby i Sverige!

Jag har inte alltid varit så förtjust i Hästens synpunkter, men i ett avseende vill jag ge honom en eloge. Hans nyhetssida ”rugby fans” har länge varit den enda källa till information om svensk rugby sedan SRF upphörde att fungera för många år sedan. Jag gissar att denna är den som intresserade vänder sig till när de vill veta vad som är på gång inom svensk rugby, med flera utflykter utomlands. SRF hade en utmärkt generalsekreterare på 90-talet som av en händelse var namne till Hästen, dvs Torbjörn Johansson. Han tillhandahöll information om rugby på en daglig basis och var ofta uppe i flera tusen träffar om dagen. Det skulle inte förvåna mig om ”rugby fans” nådde ibland liknande siffror och Hästen är värd mycket beröm för den tid han lägger ned på att hålla oss informerade. Utan honom är det tveksamt om svensk rugby hade överlevt så här långt.

Jag fick ett par andra kommentarer till min tidigare blogg som kan kommenteras. Osvald Levin tog upp en mycket intressant fråga som vi ofta diskuterat inom Exiles. Årskullen 94 hade bland de bästa U18-klubblagen i Europa, vi hade 13 spelare i Sveriges bästa uppsättning. Men inom några få år var nästan alla borta. Vi hade t o m 3 som spelade rätt så omgående i A-landslaget. Det tråkiga var att nästan alla hade vuxit upp i Stockholm men ibland till internationella familjer och många av dessa försvann till internationella studier och stannade utomlands. Andra flyttade till övriga orter i Sverige och stannade där. Inom 3 – 4 år var endast 4 – 5 verksamma i Stockholm och fortsatte att spela. Och nu, 11 år senare, har vi Erik Trond Sandberg i laget och Torgils Bergklint (tidigare Roth) på bänken. Och Nino Manzone när han dyker upp från utlandet spelar gärna och bra för vårt B-lag. Tre kvar efter 11 år är trots allt inte så dåligt, och Erik med 10 SM-Guld kan vara rätt nöjd. Jag tror inte alls det var dålig stämning inom klubben som jagade i väg dem, Exiles gjorde allt för att få dem att stanna, men andra drivkrafter i livet var i rörelse.

Sedan gjorde Linus Hector den småroliga kommentaren att det var sött av mig att nämna mina två barn, 56 och 60 år gamla, och vad de gjorde utanför spelplanen. Det är inte så vanligt att ha barn som är 60 år gamla (jag har en till som fyller 62 i dag), men det är ännu mindre vanligt att de fortsätter att spela rugby på en hygglig nivå i den åldern. Hamish säger aldrig vad han sysslar med bland höjdarna i näringslivet, men det kan vara roligt att fantisera hur han springer i skitiga rugbykläder in i de gyllene salarna. Jag hoppas det går bra för dig och dina barn Linus, du får gärna skriva om dem om så där 50 år.  

Efter Dag 1 i Spanien kunde man hävda att Sverige hade klarat sig bra med en tapper seger mot Alcatras och ledningen i ena gruppen om fyra lag. Men dag två blev det inget samlat spel alls. Kvarten började mot Svizters som placerat sig sämst i andra gruppen. En lätt match tyckte svenska ledningen som började med en del utfyllnadsspelare men efter 19 – 0 insåg de att Svizters inte var så dåliga. Försök att hinna ikapp var förgäves och Sverige fick tävla om platserna  5 – 9. Nu träffade de Kina på nytt, som faktiskt kunde spela sjumanna; det blev en ny förlust och då fick vi en match om sista platsen mot det klart sämsta laget, Bulgarien. Ny lätt seger och en slutgiltig sjunde plats av åtta lag. Med facit i hand kan man konstatera att Sverige inte hade den ringaste aningen om hur man spelar modern sjumanna. Det är bara Fredrik Edman och Matt Mitchell som vet vad de gör. Matt spelade väldigt litet, antagligen p g a skada och Fredrik fick tyvärr ett gult kort då vi pressade Kina i näst sista matchen. Avsaknad av klungaspelare innebar att vi  förlorade nästan alla rucks och mauls efter en-persons anfall utan uppbackning. Trevligt att se hur unge Eskil Flawn Opana fick lite speltid och gjorde hattrick i sista matchen mot Bulgarien.

Sverige spelar om ett par veckor mot Frankrike, Italien och Spanien i första omgången i Europa. Jag bävar inför detta.

Efter denna dystra berättelse kan det vara roligt att konstatera att vi hade stimulerande serieomgångar. ”Superallsvenskan” såg Enköping ta emot Pingvin. Dessa två lag behöver inte skrämma övriga Allsvenska lag som de kan komma att möta längre fram i år (vi har dock inte sett Exiles än). Enköping ställde upp med det som man kunde kalla för ett utvecklingslag. Deras klunga var mycket svag och till sist blev det ”uncontested scrums”. Pingvin, som fick kliva upp kl. 4 på morgonen för att åka till Enköping, hade ett hyfsat lag med många nya spelare, men inga All Blacks eller Springboks, såsom jag uppfattade det. De kunde i lugn och ro springa in ett försök var tionde minut, fullbacken Hayden Turner slog in samtliga målsparkar och det blev till sist 56 – 0. Men Uppsala, Erikslund och Exiles B (som de spelade nu i helgen) hade nog slagit Enköping och gett Pingvin en bra match.

Norra Allsvenskan bjöd på en spännande omgång. Hammarby hade vunnit lätt veckan innan mot IKSU, men man anade att de inte skulle få det så lätt mot Uppsala som hade slaktat Exiles B veckan innan. Och så blev det. Uppsalas anfall gjorde om bedriften och det blev till sist 39 – 0 till hemmalaget. Klara favoriter till SM än så länge.

Sedan hade vi Erikslund, lätta segrare veckan innan, som skulle möta Exiles B som inte kunde stå emot Uppsala. Men en lätt seger för Erikslund, inte riktigt. Exiles B har en egen spelartrupp om c:a 30 spelare och de hade stuvat om ordentligt. De blev mycket starkare än veckan innan och det blev strid på kniven under hela matchen. Kanske den bästa match jag har sett mellan de två klubbarna. Det blev jämt i första halvlek med starka försvar som släppte in ett försök vardera och 7 – 5 till Erikslund. I andra halvlek blev det Exiles som tog befälet i 30” men Erikslund försvarade sig frenetiskt och Exiles fick nöja sig med en straff och en 8 – 7 ledning. De sista 10” var det Erikslund som kom igen men de missade två chanser med en relativt enkel spark som fick tas om och Exiles kunde kvittera ut en meriterande seger. Exiles B har en rad f.d. landslagsspelare från rätt många år tillbaka som vill gärna spela ett par år till, bl. a. Ian Gowland som hade en habil match som fullback och bröderna Mabon, Hunter Jr och Hamish. Dessa två spelade sina sista landskamper för 20 år sedan. Hunter Jr, 56 år, är världsstjärna  inom veteranfriidrott och Hamish, 60 år, är revisor åt SE-Banken och Wallenbergsstiftelserna. Spännande returmatch mot Uppsala om två veckor.

Den tredje matchen var också en rysare. IKSU från Umeå ledde med 8 poäng då 15” återstod, men Attila lyckades göra två försök och vinna med 24 – 22.

Jag är mindre insatt i Södra Allsvenskan men Lugi inledde med en övertygande seger mot Vänersborg, trots deras förstärkningar från Spartacus. Till sist Malmö fortfarande obesegrade efter en övertygande vinst mot Göteborg. Matcherna härnere knappast sämre än den tidigare refererade matchen från ”Superallsvenskan”.

Sju lag i Damallsvenskan, där Wexiö och Uppsala/Berserkers får det svårt. Inte så stora

skillnader hittills mellan de fyra andra men inte så mycket att visa upp än så länge. Oroväckande att t o m de etablerade klubbarna tycks få svårt att få ihop fler än 18 spelare, i synnerhet på långa resor. Vänersborg som vann sin första match på hemmaplan fick endast 14 spelare med sig ned till Exiles 23 i Stockholm. Dagens skräll var dock att de vann 34 – 22 mot ett inte alltför övertygande prestation från Exiles. En tankeställare för förra årets mästare och en fin prestation från besökarna. I övrigt relativt lätt för Lugi mot Wexiö och för Enköping mot Göteborg.

En intressant iakttagelse är att se hur enskilda spelare dominerade försöksstatistiken. James Oakley gjorde fyra försök mot Hammarby (och tre försök mot Exiles veckan innan), han är nog Sveriges bäste anfallsspelare för tillfället. Till andra matchen hade IKSU hittat Casper Berend Ter Waarbeek som reserv men han blev snabbt ordinarie och gjorde samtliga fyra försök som nästan förde IKSU till sin första seger. Till sist hade vi Linnea Niklasson som också gjorde fyra försök och ledde sina 13 kollegor från Vänersborg till en fin seger över Exiles.

Glädjande med mycket övriga aktiviteter på annat håll. Som nämndes tidigare har vi ffg på länge SM för P16 och P18. I Stockholm vann Exiles P18 mot Uppköping 86 – 0 och  deras P16 vann mot en kombination av 5 andra klubbar 54 – 7.

En liten gliring mot ett par äldre herrar från Pingvin och Hästen. Dessa har hävdat sedan länge att Exiles inte bidrar någonting till svensk rugby då de bara köper in erfarna spelare från utlandet och gör inget annat.

Fakta:

• Exiles har köpt in en spelare senast 2022
• Exiles har vunnit 20 SM-titlar för herrar, samma som Enköping
• Exiles har vunnit fler SM för damer än något annat lag, dvs 14 stycken
• Exiles är ensamt i Sverige om att regelbundet ha ett B-lag, där unga spelare förs in i seniorrugby
• Exiles har haft två ordförande i SRF och förhoppningsvis en till på lördag
• Exiles har f.n. drygt 50 pojkar som spelar på P16 och P18-nivå
• I en trupp om 30 spelare som uttagits av förbundskaptenen till P18-landslaget för sommaren 2025 kommer 10 från Exiles. Varken Pingvin eller Enköping har P18-lag, eller spelare i truppen.

Det har inte alltid vara så. Under klubbens första 37 år fram till sekelskiftet förde klubben en tämligen tynande tillvaro. Ursäkter för felaktiga påståenden, tack, till hm@mabon.se.

En del aktiviteter på gång, synd att vi har så få seriematcher, även om det finns tecken på liv på annat håll.

De svenska herrarna på sjumanna åker ned till Costa Brava för en turnering som fleraEuropeiska landslag samt Kina valt att delta i, som förberedelse inför sommaren. En bra turnering men där landslagsledningen struntar i att samarbeta med den svenska Tävlingskommittén. Det innebär att Malmö, Vänersborg och Enköping har alla två spelare som nu kommer att missa viktiga seriematcher mot Göteborg, Lugi och Pingvin. Exiles med fyra spelare hade teoretiskt missat matchen mot Spartacus om den inte hade blåsts av.

Löpande belägg för SRFs totala inkompetens.

Nåväl, turneringen streamas och det kan vara en bra värdemätare för var vi står i Europa. Det är ett rätt bra gäng svenska spelare, men 10 av dessa är normalt backar med endast tre i klungan. Det håller inte för en hel turnering.

Det är fortfarande oklart hur de svenska seriesystemen utformas efter Spartacus avhopp. På något sätt skall de två serierna slås ihop, men det är ej klart hur. Årsmöte nästa vecka, då hela SRF-styrelsen bör få sparken.

Tills vidare pågår matcher enligt schemat. Det innebär en enda match i Superallsvenskan, mellan Enköping och Pingvin. Båda lagen har varit rätt förtegna om var de står i år. Matchen lär streamas som vanligt och Pingvin på sin hemsida redovisar ett lag som startar med åtta nya utländska namn. Hur bra dessa spelare är vet jag inte, Enköping har ett mycket ungt lag och med två bra spelare borta på 7-manna kan råka ut för en obehaglig överraskning.

Norra Allsvenskan kan ha tre roliga matcher: Erikslund tar emot Exiles B, Uppsala  tar emot Hammarby och nykomlingarna Attila och IKSU möts i Stockholm. Kan bli en rätt rolig serie. Södra serien har LUGI mot Vänersborg och Malmö mot Göteborg. Kan bli en rätt jämn serie även här.

Sent omsider organiserades en match mot Kanalöarna, dvs Jersey och Guernsey,  för att befrämja samarbetet mellan de två öarna. Att döma av kommentatorn är inte stämningen alltid så god  dem emellan. En granittrofé instiftades och Sverige blev inbjudna utan kostnad att vara motståndare. Ett lag togs ut, endast en aning svagare än det som hade spelat i Europa. Men det räckte inte till. En ny pelare höll tyvärr i 30 sekunder och därefter hade Sverige en pinsamt dålig klunga som inte vann en enda insättning och gick raskt bakåt under hela matchen. Exiles hade långt innan accepterat en jubileumsmatch samma dag mot danska mästarna Fredriksberg, men landslagen lever ett eget liv och tog ut 6 Exiles spelare. Kanalöarna hade obegränsad tillgång till bollen och en bra kedja kunde springa in försök med jämna mellanrum, tio för att vara exakt. Axel K-S visade sin klass som vanligt med två försök och Exiles två yttrar stod för ett par till. Slutresultatet blev 66 – 28, en tråkig markering om hur starka bättre europeiska lag är när de möter engelska på 3:e/4:e-nivå.

Hur gick det då för Exiles i Köpenhamn? Fredriksberg är  danska mästare och lär utgöra stommen i landslaget. Utan sex landslagsspelare och andra borta räckte inte Exiles till. De dominerade de fasta klungorna men i övrigt var Fredriksberg klart bättre. Det blev till sist 55–7. Det kan nämnas att de danska mästarna hade endast tre danskar i laget.De är bjudna tillbaka till Stockholm då Exiles förhoppningsvis har fullt lag. En sak som upprörde var domarinsatserna här och på annat håll. Kedjor har satt i system att ligga offside vid klungor, rucks och mauls, vilket stryper anfallsmöjligheter. Krav på att spelare skall dra sig tillbaka vid spark bakifrån i avvaktan på att sparkaren når fram verkar vara okänt för många spelare och en del domare. Detta hindrar motanfall förstås.

Fortsätter vi till Allsvenskan var Exiles B försvagade i motsvarande mån med 6 + 23 spelare aktiva på högre nivå. De mötte ett Uppsalalag som var klart bättre än på senare år med många nya spelare. Exiles B hade ett grepp om de fasta klungorna men förlorade flera viktiga inkast och blev utklassade av en mycket snabb Uppsalakedja. Rätt mycket offside i försvar, men det ändrade inte utfallet, 52 – 12 till Uppsala. Det skall bli intressant att se hur de utvecklas under säsongen. I går spelade de på samma nivå som i många matcher i Superallsvenskan förra året.

Ingen bra dag för Exiles således. Träningen har gått bra men det märktes att de inte hade spelat några matcher. Inte minst försvaret visade upp många brister.

Men nu till större frågor: Veckans stora problem uppstod då Spartacus drog sig ur Superallsvenskan en vecka innan starten. Flera nyckelspelare har redan vänt sig till andra klubbar och en snabb räddning verkar uteslutet. En tragedi för klubben som tog SM-silvret förra året och även för svensk rugby. Ett möte lär hållas på söndag för att diskutera seriesystemet.

Det mesta tycks vara Exiles fel. De tar in mogna spelare från utlandet och våra unga grabbar kan inte konkurrera mot dem. Hästen och andra tar upp det gamla kravet att antalet icke-svenskar skall begränsas för att infödingarna skall kunna konkurrera mot varandra på en jämn spelplan. Det vore dödsstöten för svensk rugby. Sverige är ett attraktivt invandrarland och en betydande andel av alla spelare i Sverige har internationellt påbrå. Men numera är flertalet här för att stanna. Exiles har knappt tagit in några spelare på senare år; de har ändå 20 nya spelare i år, nästan alla av vilka invandrat genom egen fri vilja. Våra äldre invandrare har alla bott här i många år. Mänga har spelat för Sverige, andra närmar sig femårsgränsen för behörighet, många är numera svenska medborgare.

Och det gäller inte bara Exiles. Ta en titt på antalet främmande namn hos t ex Uppsala, Hammarby, IKSU och Malmö nyligen.

På tal om att Exiles inte tar fram egna unga spelare, vad mer skall man göra? De har över 50 unga grabbar på U16 och U18 och de är ensamma om att ha ett andra lag där ungdomen kan utvecklas. Från U8 och uppåt har Exiles 150 ungdomar som tränar och spelar regelbundet.

Rugby i Stockholm fortsätter att visa positiva drag. Exiles på söndag lyckades locka 45 ungdomar till ett 7-manna träningspass med flera av Sveriges ledande tränare. Det såg lovande ut. Och tiomanna turneringen för mindre erfarna spelare drog sex klubbar. Allt är inte nattsvart.  

Det har varit en lång väntan men saker och ting börjar hända i svensk rugby. Först handlar det om SRFs Årsmöte den 31 maj. Jag skrev förra gången att mötet inte kunde bli av då räkenskaperna inte skulle vara klara i tid. Det var riktigt, men mötet skall tydligen hållas ändå. Sen får vi se om ansvarsfrihet beviljas. Nästan en helt ny styrelse är föreslagen och det är inte en dag för tidigt. Valberedningen har föreslagit Henrik Skogh som ordförande, en nyss pensionerad 60-åring. Henrik är civilingenjör med dessutom studier i företagsekonomi och har i årtionden haft kvalificerade befattningar inom näringslivet. Nu får han mera tid till annat. Han var en av de första Exiles att spela för Sverige och blev så småningom Stor Grabb. Han var manager för Exiles A-lag förra året då de vann sitt 20:e SM. Ett bra val, tycker jag.

En positiv utveckling för ungdomsrgby i år. Helt genom klubbarnas ansträngningar och inte förbundet. Det finns en serie för U18 och U16, båda med fem lag, första gången på årtionden det har funnits rikstäckande serier på ungdomsnivå. En viktig utveckling är att det skall vara riktiga XV-manna matcher med normal speltid. I år har man fått slå ihop vissa lag men nästa år är förhoppningen är att enskilda klubbar kan stå på egna ben. Förra veckan spelade Malmö 0avgjort 19 – 19 mot Exies, medan norröver slog Hammarlund Uppköping med några poäng. Sedan finns ett lag från Västkusten. Exiles U-16 åkte också ned till Skåne där de slog Malmö med 48 – 0. Exiles hade 50 ungdomar som åkte söderut til de två matcherna. Bra gjort Karl Stein, som lär vara hjärnan bakom dessa serier.

Tillbaka till seriespel. Alla har kommit i gång nu i helgen bortsett ifrån de två matcherna i Superallsvenskan. Totalt är 24 lag med i seriespel i år, vilket är en viss förbättring. Samtidigt spelar Sverige en vänskapsmatch mot Kanalöarna Jersey och Guernsay. Sverige har inte tagit med sitt allra starkaste lag. Exiles har sex spelare i truppen, fyra som startar. Det kan nog vara en ganska jämn match. Samtidigt åker Exiles ned till Köpenhamn för en jubileumsmatch mot danska mästarna Fredriksberg som fyller 50 år. Vidare drar Allsvenskan i gång och Exiles B har en match i Uppsala och har ett C-lag som spelar i 10-manna turneringen i Stockholm på söndag. Sammanlagt 6 + 23 + 23 + 10 = 62 spelare i helgen. Vi får se hur det går. Jag vågar inte sia hur det går i för olika seriematcher i helgen; väldigt få lag har visat vad de går för. Vi får hoppas att många matcher visas i TV.

Gratulerar till sist Kalmar Södra som skötte en bra 10-manna turnering. Exiles B åkte ned och förlorade finalen 14 – 12 mot ett blandat lag från Enköping och Trojan. Jag hoppas att flera lag ställer upp nästa år och gör turneringen till ett lockande inslag varje år.

Landskamperna över för första halvåret, ytterligare ett par tre veckor innan seriespelet  påbörjas. Vad har vi att se framemot?

Först landskampen mot Polen. Jag antydde innan att det skulle kunna vara en jämn match och det blev det förstås, 29 – 25 till besökarna. Polen var kanske en aning bättre men det är inte otänkbart att Sverige hade kunnat vinna. De vann 5 försök mot 3, men det kan hävdas att vi skänkte bort tre av våra insläppta försök. Jag har sedan ett par år tillbaka hävdat att vi har flera bättre spelare än de som har ställt upp i denna kampanj. Sverige spelade nog sin bästa match under säsongen, men det är lite drygt halva laget som tacklar först, slåss om bollen, skapar chanser och gör poäng. Jag tror att vi alla genom okulär besiktning kan identifiera vilka som inte tillhör den gruppen. Grattis till Axel Kalling-Smith med sina 22 försök, som nu passerat Ian Gowland som ledande försöksgörare  i landslaget. Och grattis till Tim Johansson som matchen innan nådde sin 50:e landskamp. Jag tror att det är endast Niklas Jaråker och Kari Tapper som tidigare passerat den gränsen, samtliga från den tidigare dominerande klubben, Enköping.

Sverige blir kvar på Trophynivån i Europa, där huvudmotståndare blir Tyskland, som lär ha haft vissa administrativa problem i år. Det grämer mig inte att vi missade befordran till Championship, vi är nog inte riktigt på den nivån än, även om det hade varit en bragd. Vi får bevaka hur det går för våra besegrare när de möter Georgien, Rumänien osv på tidig vår 2026.

Den avslutade kampanjen bör vara ett lämpligt tillfälle att se över laguppställningen till hösten. Det är skrattretande att halva laget spelar i gärdsgårdserier i utlandet och att många andra kommer från lag som inte vågar spela mot vår inte alltför skrämmande lag i superallsvenskan. Låt oss uppleva faktiska kvalitetsskillnader mellan inhemska och utländska behöriga spelare i ett par träningsmatcher till hösten. Många av de utländska har aldrig spelat mot ett svenskt lag eller ställts mot svenska konkurrenter. Och låt oss sikta på framtiden och inte förlita oss på bra spelare som gjort sitt. Det dröjer nästan sex månader innan innan landslaget ställer upp på Trophy 2025-26. Men redan om två veckor skall Sverige åka till en av de mindre kanalöarna, Guernsey för att spela något slags ”landskamp”.  Jag antar att något skall firas, värdarna betalar, men vad är det som ger landslagsansvariga rätt att i hemlighet ordna sådana meningslösa matcher, strax innan säsongens försenade start?  Guernsey har 60 000 invånare och spelar på fjärde nivån i England, vilket tyder på en relativt låg nivå mot ett landslag. Jag kan fortfarande inte hitta ett ord om matchen från  SRF eller på något annat ställe.

 På damsidan är situationen mycket me ordna sådana aktiviteterra problematisk.  Seriesystemet i Europa har varit en enda röra de två senaste åren, dels p g a OS och dels för att lagen från 6N kommer oc går som de vill. De senaste två åren har gett fyra lag som spelat i Championship, Spanien, Nederländerna, Portugal och Sverige, ingalunda Europas bästa lag. Spanien har varit starka sedan länge medan Nederländerna och Portugal blivit  klart bättre. De enda som i bästa fall trampat på samma ställe under den perioden är Sverige. Trots flera spelare numera i England och övriga Europa är det klart att vårt landslag inte gått framåt. I de sex enkelseriematcher som spelats de två senaste åren i Europa har Sverige släppt in 60 poäng i snitt per match inkl.  två 90 poängare. För egen del har de presterat två straffsparkar, 6 poäng, på dessa sex matcher! Sverige har inte utvecklats nämnvärts de senaste åren, medan ett tiotal europeiska länder har. Det handlar om de 6N, dessa tre länder och ett par andra. Förklaringen är i huvudsak professionalism. Samtliga sex nationer är professionella, åtminstone i huvudsak, och det märks. Standarden  har höjts avsevärt och glappet till de andra har ökat påtagligt. Sverige har förvisso flera som spelar utomlands mot viss ersättning, men jag vet inte om det finns en enda som försörjer sig på att spela rugby. Det vore intressant att få i gång en offentlig debatt om detta. Länder på blygsamamatör nivå för några år sedan, t ex Irland,  ransakade alla andra sporter för att hitta lovande idrottskvinnor och blev bland de ledande nationerna i världen. Flera andra har gjort liknande. Men det kostar pengar och SRF har inte sådana pengar. En halvproffsgrupp om 25 spelare som får 10.000:- i månaden skulle kosta närmare 4 miljoner SEK om året, en stor del av SRFs budget. Europa har i år bara haft en Trophyserie, även där omfattande 4 lag, vilket innebär att endast 8 Europaländer spelat XV-manna rugby i år. Mot detta kan nämnas att det finns över 30 länder som anmält sig till årets europeiska sjumannaturneringar för damer.

Årsmötet för svensk rugby borde ha hållits för en vecka sedan men sköttes upp till den 31 maj p g a att revisorerna inte hade fått räkenskaperna till granskning. Men det lär vara så att ingenting händer och det kan inte bli ett årsmöte då heller. En tanke kan vara att snart rösta in en ny styrelse samtidigt som förra årets verksamhet förpackas  och behandlas vid ett senare tillfälle. Två miljoner betalades ut i löner förra året; det vore intressant att veta vilken valuta svensk rugby fick för dessa pengar.

En kort notering om Sveriges herrlandslag för sjumanna. Anders Svärd och jag åkte ut till Gubbängen för att kolla hur förberedelserna går inför Championshipturneringen. Det såg rätt bra ut med över 20 kallade, en blandning av unga och gamla. En glädjande nyhet var att Axel Kalling-Smith i år även ställer upp på 7-manna. En klar förstärkning.

De som med glädje noterade att jag inte hade skrivit på ett bra tag får tyvärr finna sig att jag återupptar mitt bloggskrivande, åtminstone avseende denna säsong. Bakgrunden till den långa pausen var att jag jobbat frenetiskt med att avsluta en ny upplaga av min bok om arbetspsykologisk testning. Nu är jag klar och boken lämnas in till trycket i dagarna. Denna fjärde upplaga är nu över 800 sidor och som 85-åring är det nog mitt sista alster. Men bloggandet kan jag fortsätta med ett litet tag till.

Förra säsongen

När jag pausade var 2024-säsongen i stort sett avslutad. Exiles hade redan hunnit ikapp Enköpings till synes oslagbara rekord på 20 SM-titlar, medan damerna med lite större möda behöll sin SM-titel och utökade sitt försprång till de andra konkurrerande damlagen.

Exiles B-lag vann Allsvenskans Norra Del, men semifinalen mot Lugi sammanföll med mitt barnbarns bröllop, halva laget var borta och Lugi vann då 4 minuter av andra matchen återstod. De vann även finalen i en ny jämn match mot Erikslund medan Malmö, sin vana trogen, lämnade w.o. då de hade behövt möta Exiles B om tredje plats i Stockholm.

Herrlandslaget fortsatte sin segerbana med vinster mot Tjeckien, Kroatien och Litauen, mera därom senare, och kunde se fram emot en avgörande match mot Polen i vår.

Säsongen 2025

Och nu är vi framme vid 2025 efter en rad problem inför säsongen. Det dysfunktionella förbundet kom med det hårresande förslaget att fram till sommaren skulle säsongen endast bestå av 7- och 10-manna matcher! Ett problem i sammanhanget var att inget lag ville flyttas upp till Superallsvenskan och det var inte alls säkert att de fyra befintliga lagen ville fortsätta. Elefanten i rummet var förstås Exiles, som i snitt gjorde 54 poäng per seriematch under 2024, samtidigt som det var klart att Exiles B var jämnstarkt med de bättre allsvenska lagen.

Till sist ställde Exiles, Spartacus, Enköping och Pingvin upp på nytt, men med färre matcher och ett slutspel. Och glädjande nog fick vi två nya lag i den Norra allsvenskan, Attila och UKRI. Attila är bland Sveriges äldsta klubbar, de fyllde 75 år nyligen, och är välkomna tillbaka till seriespel. UKRI, som spelade en hyfsad match mot Exiles B förra året, blir första laget från Norrland att delta i seriespel; jag tror att hela rugbysverige önskar dem välkomna.

På damsidan hade vi alldeles för många ojämna resultat 2024 och till sist har vi sju lag som ställer upp i år. Skåne Ladies upphör men nu är det endast Lugi som avser att spela SM medan Malmö och Pingvin lämnar seriesystemet. Det gör även Hammarby. Det bör bli jämnare matcher i år men stora ytor i Sverige har inga aktiva damlag. I praktiken får vi max 120 damer som 2025 deltar i seriespel varje vecka.

Klubbarna har varit rätt så förtegna om förberedelserna. inför säsongen. Enköping har antytt att det blir ett ungt lag i år och Spartacus meddelade att det t o m kunde vara svårt att få ihop en tillräckligt stor trupp. Pingvin jobbar för fullt med att slutföra sin jättefina nya anläggning, men har inte haft det så lätt på sistone att rekrytera bra spelare från annat håll.

Exiles perspektiv

Jag skriver denna blogg utifrån ett Exiles perspektiv; det känns mycket bra att se den positiva utvecklingen inom klubben men samtidigt oroväckande att notera den relativa svaghet som konstaterats hos flertalet konkurrenter. Exiles herrar har i stort sett samma spelaruppsättning som förra året men har samtidigt fått 20 nya spelare, vilket utgör sammanlagt 90 herrseniorer som anmält intresse för våra två herrlag.  Av dessa har redan 80 varit ute och tränat vid minst ett tillfälle. Och flera av våra U18 från förra året kommer nog att ingå i B-truppen. Under vintern har Exiles administration förstärkts och det finns numera en stabil kår av tränare och spelare som kommer att utgöra stommen i  B-laget. De 90 herrspelare som har angett ett klart intresse för att spela i år räcker gott och väl till att få ihop 2 x 23 spelare varje vecka. B-laget har redan ett drygt 20-tal som tränar ihop ett par gånger i veckan och mycket tyder på att laget blir betydligt starkare i år. A-laget blir fortsatt starkt och det är svårt att se hur någon av de tre konkurrenterna plötsligt kan placera sig före dem i Superallsvenskan. Jag hoppas dock att jag underskattar motståndarna och att det blir en underhållande och jämn serie. De fyra lagen lär ha samsats om en egen TV-bevakning där alla intresserade kan följa utvecklingen.

Damsidan lär också ha en stabil trupp om 30 personer. Deras enda svaghet förra året var att de saknade en riktig sprinter, men i övrigt var laget skickligare och mera målmedvetet än jag sett på länge. Det blir nog Enköping, Vänersborg och Lugi, kanske med förstärkningar från övriga Skåne, som i första hand slås om SM.

Herrlandslaget

Herrlandslaget har haft två bra säsonger i rad. De förlorade endast mot Schweiz 2024 men vi blev nog alla skrämda när uppflyttade Schweiz förlorade med 110 poäng mot Georgien i högsta serien i år. I nedflyttningsmatchen mot Tyskland för ett par veckor sedan gjorde dock Schweiz sensation genom att slå motståndarna 20 – 17 med en droppspark som avslutade matchen. Det blir således Tyskland som flyttas ned till Trophyn i höst. De två obesegrade lagen på den nivån är Polen och Sverige och ett av dessa skall flyttas upp till Championship 2026. Stommen i det svenska laget har varit oförändrad sedan ett par år tillbaka och uppenbarligen är stämningen god inom truppen, med till synes gott om utrymme för träningsläger, etc. De har slagit Kroatien, Litauen och Tjeckien i höstas, med god marginal mot K. och L., men med endast 6 poäng not Tjeckien. Av en händelse har Polen slagit samma tre lag, men även där med problem mot Tjeckien som de bara slog på övertid. Sverige vann med aggregerade poäng 130 – 66, medan Polen fick 120 – 55, nästan identiska poängskillnader. Båda har spelat mot det svagaste laget Luxemburg de två senaste veckosluten och de möts sedan i Trelleborg nu på lördag.

Vid turneringens inledning i höstas var jag rätt övertygad om att Polen skulle vinna Trophy med viss marginal men efter deras match mot Tjeckien är det klart att de har sina brister. De har förmåga att göra många försök, men släpper in rätt många poäng också. Samma sak gäller för Sverige; de har 5 – 6 spelare som gör nästan alla poäng, men när bänken kommer in dyker luckor upp överallt.

Min uppfattning sedan i höstas är oförändrad; Sverige ställer upp med 7 – 8 mycket bra spelare, 7 – 8 hyfsade och 6 – 7 som IMHO i dagsläget inte riktigt räcker till i landslaget och det är den sista lilla gruppen som kan avgöra på slutet av jämna matcher. Vi har fyra lag i Sverige som är klart bättre än de andra och av dessa har vi minst 60 spelare som är behöriga att spela för Sverige. Mot Luxemburg hade vi 3 från de överlägsna mästarna Exiles, inkl. en 38-åring som sällan tränar med Exiles och som ställer upp ibland för vårt B-lag, 2 från Enköping och inga från Spartacus eller Pingvin. I lagen från lägre serier har vi 2 från Malmö, som inte kunde få ihop ett lag vid förra säsongens slut, 2 från Kalmar Södra som inte haft seriespel sedan 2023, 1 från Erikslund och 1 från Lugi. Det blev således fyra spelare från Superallsvenskan och 7 från i bästa fall Allsvenskan; vad är det här för trams?

De 12 återstående medlemmarna i truppen spelar i utlandet. Sex av dessa är behöriga genom familjeband, men har aldrig bott i Sverige medan sex är ”infödingar” som för tillfället spelar i utlandet av ekonomiska skäl eller i samband med studier. Dessa senaste sex får gärna spela för Sverige om de anses hålla måttet; de sex med familjeband har mycket svagare beröring med svensk rugby. Jag ser det som ett befogat krav att dessa spelare är klart bättre än övriga behöriga. Min uppfattning är att bara Axel Kalling-Smith och Mattias Nilsson numera tillfredsställer det kravet. Axel har varit outstanding sedan flera år tillbaka och Mattias var något av en sensation när han kom in som klunghalva i våras. Det skrevs inte en rad om varför han inte var med i truppen i höstas, men nu är han tillbaka. Den som ersatte honom i höstas var tidigare uthalv Jack Tatu som också gjorde en mycket bra insats. Men Jack var borta från truppen, än en gång utan förklaring! Lyckligtvis är han nu tillbaka till sista matchen.

Truppen var tillräckligt bra för att slå bottenlaget, Luxemburg. Dessa är dock inte dåliga; de hade gjort 85 poäng i sina fyra matcher dittills, kämpade rätt bra mot Tjeckien och fick oavgjort mot Kroatien. Mot Sverige fick de ett bestående rött kort efter 16”, en pelare, och det påverkade deras spel väsentligt, Robin F. gjorde två av sina enklaste försök i en lång och framgångsrik karriär efter vidöppna överlappningar i kedjan och Sverige ledde 24 – 13 i halvtid, Sedan spelades 20 minuter, men utan att Sverige kunde bryta igenom; till sist sprack  det trötta försvaret och Sverige gjorde 5 försök, 33 poäng, på 15 minuter. Ändå orkade Luxemburg komma igen och lägga ett sista försök. Det blev således 55 – 18 och en till synes enkel seger. Men det blev långa perioder då Luxemburg spelade jämnt med sina 14 man.

Många var intresserade av hur Luxemburg skulle klara sig mot Polen i veckan. Storseger eller jämn match? Även här blev det en jämn match under långa perioder. Luxemburg började bra, gjorde två försök och ledde fortfarande 10 – 6 i halvtid. Polen fick ett försök efter 43” och tog ledningen 10 – 13. Båda lagen hade sina chanser men nästföljande halvtimme gav endast två straffar till Polen Då 8 minuter återstod blev det således 19 – 10 till Polen, medan Luxemburg ledde med 2 – 1 i försök. Polen samlade sig de sista minuterna, gjorde två försök, och fick slutresultatet 31 – 10, vilket inte riktigt avspeglade händelseförloppet. Jag blev aldrig riktigt klok på Polens strategi. De var något starkare i klungan men ideligen sparkade på mål, i stället för att försöka driva över från ett fem-meters inkast. De var slarviga, nonchalanta och ibland verkade vara oengagerade. Kan det tänkas att de inte var så roade av att återvända till Championship och sex tämligen säkra förluster?

Av Polens sista match för ett år sedan på Championshipnivå mot Belgien, som de förlorade 34 – 8, var det bara 4 spelare som startade mot Luxemburg förra veckan. Jag tyckte att Polens lag för ett år sedan var bättre än årets variant och det var det som fick mig att tro att ett inte alltför övertygande svenskt lag inte skulle ha en chans mot dem. När man ser hur Sverige för ett par veckor sedan slog Luxemburg 9 – 2 i försök (mot Polens 3 – 2) blir man mycket mer fundersam. Jag är fortfarande övertygad om att vi har ett halvt dussin svenska spelare som är bättre än de som numera ingår i truppen, men vi har många utmärkta spelare som kan göra försök på denna nivå. Jag tror att Sverige på hemmaplan har en chans och hoppas naturligtvis att de lyckas. Att möta Georgien som inledning till nästa säsong kan vara en hemsk upplevelse men att spela på den nivån, ett steg under 6N, kan ge enorm PR till rugby i Sverige och kan locka framstående idrottsmän och kvinnor till vår sport, samt förhoppningsvis även mera pengar. 

Damlandslag

Jag är mera orolig inför matchens andra landskamp, damerna mot Portugal. De som följer damrugby vet att standarden på både 7- och 15-mannanivån har höjts enormt. En del av förklaringen är naturligtvis att många länder numera betalar sina spelare, vilket ger dem helt andra möjligheter att träna och att tekniskt förbättra sitt spel. Sverige har inte möjlighet att betala sina spelare och som amatörer har vi ingen chans att slå professionella. Sverige spelar på Championshipnivå, men hela upplägget är dåligt för närvarande. Championship har 4 lag, Trophy har också 4, och den lägsta nivån har 6. Sammanlagt således 14 lag, mindre än hälften av alla länder som tillhör europeiska delen av World Rugby. De tre 7-mannanivåerna har 32 deltagande länder inkl. 4 från 6N.

Högsta nivån består av Spanien, Portugal, Nederländerna och Sverige. Dessa tre andra länder är alla på väg uppåt inom rugby som helhet och jag har en känsla av att alla tre går mot en professionalisering av damrugby. Det talar för att vi kommer sist i gruppen och flyttas ned till Trophy inför 2026. Sverige spelade förra veckan nog det bästa laget utanför 6N, Spanien, och hade som väntat svårt att hävda sig. Det kan ju hävdas att även Sverige numera har proffsspelare; vi har haft ett tiotal som har spelat utomlands på senare år, t o m några på den högsta serien i England. Flera spelare där är dock redan arvoderade av de brittiska landslagen och jag tvivlar på att de som kommer från övriga Europa får särskilt många tusenlappar i månaden under säsongen. Kan ha fel förstås, alla tycks vara mycket förtegna om sina ekonomiska förehavanden.

Sverige ställde upp med ett hyfsat lag inkl. flera som spelar utomlands men de räckte inte riktigt till. De klarade sig någorlunda en halv timme, men fick ett gult kort och plötsligt öppnade slussarna. 12 – 0 blev 29 – 0 vid halvtid. Andra halvlek blev spansk dominans och till sist blev det 40 poäng till, 69 – 0 som slutresultat.

Veckan innan hade Spanien börjat mästerskapet med en seger mot Portugal, 19 – 7, ett bra resultat för Portugal. Sedan blev det en match mellan Nederländerna och Portugal. Den första halvtimmen blev jämn och sedan fick Nederländerna sitt första försök. De pressade hårt fram till halvtid, men Portugal försvarade sig tappert och det blev 7 – o vid pausen. Men därefter med vinden bakom sig och betydligt större fysiskt blev det Nederländerna som dominerade, gjorde ytterligare fem försök, och vann till sist 40 – 5. Spanien/Mederländerna verkar vara en klass bättre och matchen mellan Sverige och Portugal nu på lördag avgör vilka som åker ur högsta serien. Jag hoppas jag har fel men jag har en känsla av att Portugal är en aning starkare.

Min fru och jag, tillsammans med Anders Svärd,utgör en liten delegation från Exiles för att stödja våra spelare och för att gratulera Pingvin till sin fina nya anläggning.

Jag skrev förra veckan att om K. -S., Ale, Theo och Alfred spelade bra borde Sverige vinna. De gjorde det och gjorde eller skapade Sveriges tre försök, främst genom egna ansträngningar; det räckte för en knapp seger.

Jag upprepade samma budskap inför gårdagens match mot Litauen och det blev precis samma utfall fast mera övertygande, 6 – 3 i försök, 46 – 19. Och vilka var det som gjorde försök denna gång? Jodå, samma stjärnor som tidigare, även denna gång främst genom egna ansträngningar. K. – F.s styrka hjälpte honom forcera en bana  över mållinjen två gånger, och Ale, Alfred och Theo sprang alla 50 meter för individuella bragder. Och det sjätte försöket? Äntligen kom Dave Hill in på plan och gjorde försök första gången han vidrörde bollen. Som ledande försöksgörare i Sverige borde han ha startat båda dessa matcher. Bland stjärnorna bör man kanske lägga till Jack Tatu som hade en utmärkt match med hand och fot.

Sedan hade vi flera spelare som inte håller internationell standard. Sverige är i akut behov av minst en pelare, och två i andra ledet. Larsson håller i bästa fall en halvlek och Wadden var sämre än vecka innan. Han tog två rena inkast och slog bollen tillbaka tre gånger med ena handen. I övrigt, liksom veckan innan, syntes han knappast. Det skulle inte heller skada med en, kanske två, flankers, fast Terry Frixell, som är halvpensionerad, hade en bra march i går. I backarna är det dags att stuva om halvbackarna, fast Tim har fortfarande vältimade passningar. Och vart tog förra årets stjärnskott, Mattias Nilsson, vägen? Dave Hill bör starta  och Axel Quarnström bör få chansen att visa vad han kan, om han inte tröttnat.

Nu kommer matcher mot de två sämsta lagen, Kroatien och Luxemburg och sedan avgörandet på hemmaplan i april mot Polen. Jag har antytt att Polen är bättre än de andra lagen på Trophynivån, men de ligger nu efter Sverige i rankingen efter ha förlorat alla 6 matcher på Championshipnivå. I sista matchen om nedflyttning förlorade de 54 – 7 mot Nederländerna. Vårt nuvarande lag räcker nog inte för att slå Polen, men vårt bästa lag skulle kunna göra det.