Nu skriver jag ffg på åtta månader. Anledningen är inte ett bristande intresse för rugby, utan att jag har ägnat mina ansträngningar åt att skriva på en ny upplaga av min bok om psykologisk testning. Det har blivit 30 000 nya ord och textmassan nu är uppe i 700 sidor. Jag är i stort sett klar och vi räknar med att den nya upplagan kommer i augusti.
När jag senast skrev var det en bra tid för Exiles´ rugby: både herrarna och damerna hade blivit svenska mästare och båda två var obesegrade i Sverige under hela säsongen. Dessa framgångar kunde dock inte dölja den svåra situation i vilken svensk rugby befann sig.
Svårigheterna har fortsatt in i 2024. Bara ett par veckor innan säsongsstarten har man lyckats få ihop ett seriesystem som omfattar totalt 19 lag, 12 herrlag och 7 damlag (Hammarby damer utgick). Damerna kom in i bilden på 90-talet, men 12 herrlag (11 föreningar) är ungefär på samma nivå som för 50 år sedan, en katastrofal nedgång. Endast med stor möda kunde man få ihop fyra lag som ville konkurrera om SM på herrsidan; lag som Göteborg, Malmö och LUGI tackade nej och Trojan/Kalmar Södra drog sig ur seriesystemet över huvud taget. Det lämnar stora trakter i Sverige som inte har någon serieaktivitet alls. Förvisso ser vi rätt ofta bilder på nya eller återuppståndna lag på Hästens blogg, men inga tycks vara i stånd att få ihop 15 pers att ställa upp varje vecka.
Sammanfattningsvis har vi i Superserien Enköping, Exiles, Spartacus och Pingvin; Allsvenskan (Väst/Syd) Vänersborg, Göteborg, LUGI och Malmö; Allsvenskan (Norr) Erikslund, Exiles B, Hammarby och Uppsala. På Damsidan har vi 4 klubblag och tre samlingslag. Det blir totalt c:a 6-7 matcher i veckan, knappt synligt i svensk idrott som helhet.
På herrsidan har vi förra årets obesegrade mästare, Exiles, som tycks ställa upp med samma lag som förra året; de blev starkare och starkare under säsongen och deras tre sista matcher slutade 75 – 10 mot LUGI, 64 – 14 mot Enköping och 67 – 3 mot Spartacus. Enköping, Spartacus och Pingvin har alla annonserat efter nya spelare men inte mycket har redovisats offentligt. Enköping skall nog få uppemot 10 spelare från Trojan, men 160 km minst till varje match, för att inte prata om träningspass, kan ta på krafterna. Trojan fick inte vara farmarlag till Enköping och då får spelarna som går över inga länkar kvar till Trojan.
Spartacus, som har varit en frisk fläkt på senare år, har fått tillbaka Mike Tatus son, Jack, från Söderhavet och ett par tre engelska namn har anmälts inkl. en stor Australiensare från Frankrike.
Pingvin vet vi inte så mycket om; de anmäler nästan varje klubbspelare sedan början 1962 inkl. Wolfgang Österling, klubbens Grand Old Man, född 1932. De flesta georgier finns fortfarande med på spelarlistan, men ingen tycks tro att fler än några enstaka dyker upp. Vem vet, det finns utrymme för flera överraskningar när lagen till sist visar upp sig. Jag misstänker dock att förstärkningarna inte blir ”game-changers” och att Exiles får en tämligen bekväm promenad mot ett 20:e SM-tecken och därmed hinner i kapp Enköpings ”ouppnåeliga” rekord. Det har jag ingenting emot, men jag hoppas innerligt att det i stället blir strid på kniven om titeln. Enda rapporterade träningsmatch såg Enköping slå Hammarby 15 – 5, ett bra resultat för Hammarby som lär ha fått vissa förstärkningar i år.
Norra Allsvenskan kan fortsätta som en rätt rolig serie, vilket det varit på senare år. Erikslund såg ut att dra ifrån fram till sommaren förra året med sex segrar i rad, men sedan blev det fem förluster och en tredje plats. Exiles B var något svagare än de tre andra lagen, det är inte roligt att stuva om laget varje fredag kväll, men i år har Exiles haft närmare 40 herrar som varit ute på träningspassen. Hamish Mabon, 59 år, har också meddelat att han efter 35 år i A-laget med över 500 försök, och 5 år i B-laget, att han spelar sin sista match i höst. Räkna med att några av våra äldre stjärnor ställer upp för att hylla honom i B-laget i år.
Stockholms stad bjöd som vanligt in till Stadshuset alla Stockholmslag som vunnit SM året innan. Exiles hade 60 deltagare, en fjärdedel av alla SM-vinnare från huvudstaden 2023 (SM herrar och damer samt SM sjumanna herrar).
Exiles damer ser ut att vara lika starka som 2023. De har haft bra förberedelser inför säsongen inkl. en resa över till Åbo. Där bjöd de finska damerna på oväntat starkt motstånd, men det blev ändå åtta försök mot noll för våra tjejer. Tråkigt ur SM-synvinkeln är att minst 10 damer på landslagsnivå numera spelar i utlandet. Smickrande, men urholkar oss på hemmaplan.
Denna inledning skrevs för ett tag sedan; låt oss nu se hur långt vi kommit efter ett par omgångar. Superallsvenskan har inte visat sig vara alltför super hittills. Under första omgången ställde Pingvin och Enköping upp med två av sina sämsta lag någonsin. Spartacus har utvecklats positivt under en följd av år, den förbättringen har fortsatt och Exiles har i stora drag samma obesegrade lag från 2023. Resultat: Spartacus åkte upp till Enköping, spelade med lite gnista och ambition och vann med 37 – 3, sex försök mot noll. Spartacus dominerade spelet genomgående; efter straffar kom Enköping ibland in på motståndarnas röda zon, men en mycket klen klunga klarade aldrig av att driva över linjen. Fasta klungorna rätt jämna. Enköpings kedjeanfall var nästan obefintligt och Tim som uthalv stod för det mesta stilla och gjorde långa sparkar. Robban gjorde väldigt lite som fullback och gick av planen i halvtid med en lårskada. 3 – 4 spelare i Enköpings lag kom från Trojan, endast Jonas Zengler lämnade något intryck. Jonaton Hector matchens lirare, vi har flera bra klunghalvor i Sverige för tillfället.
Pingvin utan sina georgier och andra utländska spelare gjorde ett bedrövligt intryck. Under första 30 minuterna gjorde Exiles försök nästan varje gång de vidrörde bollen. De dominerade helt klungan och varje ställklunga tog ett par minuter då Pingvin försökte slingra sig. Långa dröjsmål upprepade gångar. Takten avtog då Exiles bytte ut alla åtta reserver på ett tidigt stadium. Alldeles för många sneda inkast med åtföljande eviga ställklungor. Nika tog en dryg minut för varje målspark, matchen bestod således delvis av att 10” ägnades åt att se honom förbereda dessa sparkar. Hade Exiles spelat 80” med sitt bästa lag och hade Nika och domaren snabbat på spelet hade Exiles passerat 100 poäng. Här blev det bara 64 – 0 och 10 försök. En mycket tråkig inledning till Superserien.
Andra serieomgången ställde de två sämre lagen, Pingvin och Enköping, mot varandra samt även de två bättre, Spartacus och Exiles. Här hade Pingvin två nya utländska pelare, men i övrigt samma tunna gäng som visat upp sig i Stockholm. Enköping var ännu svagare än veckan innan, det saknades 7 – 8 av deras etablerade spelare. Jag hade tippat en seger för Pingvin, men det blev inte så. Tim hade en mycket bättre match än veckan innan och Enköpings kedja fick stort utrymme att gå till anfall. Det blev 15 – 0 inom en halvtimme och det utökades till 20 – 0 ett par minuter efter pausen. Med vinden bakom sig kom Pingvin mera in i spelet men det blev aldrig närmare än 25 – 17 till bortalaget. Ställklungorna verkade vara rätt jämna och ingenting tydde på att Pingvins två nya pelare var game-changers. När lagen inte var helt överkörda som i omgång 1 hade de lite mera chans att visa upp sig. Standarden, inte minst tacklingen från båda sidorna, var dock fortfarande långt under superserienivå.
Anders Svärd, min fru Sylvia och jag gjorde en utflykt till Partille för att se hur Västkustens bästa lag, Spartacus, hade det mot Exiles. Det blev en mycket angenäm upplevelse med tillfälle att hälsa på många gamla bekanta, inte minst Nisse Nilsson, som tillsammans med många andra sprang omkring och såg till att allt fungerade. Fin klubblokal, god stämning. Matchen blev också underhållande. Spartacus har höjt sin spelstandard i år men har oturen att möta ett Exileslag som jag tror är det bästa på 3 – 4 år. Det blev ett mycket tufft spel, men Exiles hade ett övertag, inte minst i ställklungorna, och ledde 42 – 7 efter 60”. Snart hade Exiles alla åtta reserver på plan och då kom Spartacus in i spelet mera. De gjorde tre försök, knep en poäng, och kunde nog vara nöjda med dagens insats och slutresultatet 26 – 42. Intressant att notera: straffördelning fram till 60”, 6 – 6; efter 60”, 9 – 1 till Spartacus och gult kort till Exiles. Kanske dags för vår bänk att lära sig lagarna.
Efter två av tolv avgångar är det klart att det finns ett stort glapp mellan de två sämsta och de två bästa lagen. Skador och ytterligare nytillkomna spelare kan ändra bilden, men det verkar som om SM-guld och silver är redan intecknade.
I övrigt har Norra Allsvenskan börjat bra med jämna matcher mellan de fyra lagen. Exiles B ställde upp mycket riktigt med några slocknade stjärnor och det räckte till en seger mot Erikslund med 26 – 15. Söderut har Malmö börjar bra med tre segrar. Damerna har för många 100-poängare redan, vi får se hur det utvecklas när de bättre lagen möts.
I allt elände som förekommer inom svensk rugby kan det noteras att det åtminstone går bra för Exiles. De vann sina tre seniormatcher i helgen och hade totalt 165 spelare verksamma från U8 och uppåt.
Ett positivt inslag har varit videobevakningen. SRF-systemet har kollapsat, som allt annat, och klubbarna har satsat på egna lösningar. Adrian Quarnström hade en alltigenom professionell bevakning av Spartacus – Exiles, och Enköping har en egen fin videoanläggning som användes till Enköping – Spartacus. Så vitt jag vet spelade de in matchen i Trelleborg och klippte ned den till 45”, dvs hela speltiden. Och Exiles har också en ny anläggning där Andrew Mabon, som gått ut Filmskolan, har hand om inspelningarna. Ser bra ut överlag, fast det gäller att skaffa kommentatorer.
Noteringar från Svenska Rugbyförbundet: förlust förra året på 680 000:-, nästan hela styrelsen byttes ut. Ny extern ordförande med begränsad rugbyerfarenhet. Alldeles för många landslag utan kostnadskontroll eller samordning med seriesystemet (10 spelare från Superserien försvinner till en 7-manna träningsturnering nästa vecka då full serieomgång spelas). Det obefintliga kansliet som inte svarar på brev, epost eller telefon finns kvar i Göteborg, trots en heltidsanställd generalsekreterare, Neil Johnson. I likhet med flera andra minoritetssporter i Sverige närmar vi oss en slutgiltig undergång. Är det så vi vill ha det?