I en tunn idrottsvecka passar jag på att annonsera ut priset för 2023. Jag instiftade priset 2020 med motiveringen att det skulle delas ut till den som under året hade gjort mest för svensk rugby. Det kunde vara spelare, tränare, administratör eller supporter och uppdraget överlämnades till Svenska Rugbyförbundet. De skulle utannonsera, begära in ansökningar och motiveringar, besluta om pristagaren och meddela rugbysverige om utfallet. Så skedde 2020 (Niclas Jaråker ) och 2021 (Sara Jacobsson). SRF misskötte uppdraget totalt förra året, detaljerna är ointressanta, och i avvaktan på att vi får en fungerande SRF har jag bestämt mig för att 2023 dela ut priset på 10 000:- själv, naturligtvis i samråd med andra rugbykunniga runtom i landet. De som är intresserade för egen del eller avseende någon annan bör således skriva till mig, hm@mabon.se, med det föreslagna namnet och en kort motivering. Sista dagen är den 31 oktober och pristagaren meddelas veckan därpå. Jag hoppas att vi får många namn att ta ställning till.
Matcherna i helgen gick planenligt. Exiles vann damsemifinalen mot Vänersborg 25 – 0, men det var bara i andra halvlek de kunde dra ifrån. Enköping hade lite otur; de fick oavgjort i Malmö, 24 – 24, och en knapp förlust på hemmaplan innebar att Skåne Ladies gick till final. Även denna gång pressade Enköping för det mesta, men Skåne hade förmågan (Sara Jacobsson) att springa ifrån när det behövdes.
Spartacus dominerade över Lugi i Partille och ledde 50 – 0 efter 50”. Jonatan Hector vann nog kampen om de två bästa klunghalvorna i Sverige mot Philip Axelsson men han gick av planen och sista halvtimmen blev bara 17 – 12 till Spartacus med två obligatoriska försök från Ale Loman. Minst bronset till Spartacus, gratulerar.
Och Troján har visat att de är något bättre än de andra ”also rans”, åtminstone om man tar hänsyn till att halva laget kommer från annat håll. Det vore väldigt bra om Kalmar Södra kunde stå på egna ben nästa år. Och, naturligtvis, även Troján.