Min blogg ger inga möjligheter att kommentera, då jag inte vill bli inblandad i eviga debatter som sällan är särskilt givande. Hästen gör dock ett fint jobb genom att i sin blogg ”rugby fans” publicera allt som skrivs om svensk rugby inklusive mitt alster. Därigenom blir det indirekt möjligt att kommentera innehållet.

Vanligtvis bryr jag mig inte om enstaka kritiska kommentarer, ordet är fritt, men förra veckan blev några upprörda över att jag hade kritiserat en viss domare, Nils Boyer, för två enligt min uppfattning undermåliga insatser. I den mån jag skriver något om enstaka rugbymänniskor i Sverige är det nästan uteslutande i positiva ordalag, ytterst sällan tvärtom. Men när jag gör det blir det ett ramaskri om än i begränsad omfattning. Då känner jag mig manad att skriva några rader till.

Bakgrunden är att det finns tre lag i Norra Allsvenskan som är klart bättre än alla andra lag i Sverige, möjligtvis med undantag för Pingvin i Södra gruppen. Exiles, Troján och Enköping tog alla tre medaljer förra året efter flera jämna matcher och det ser ut att bli likadana matcher i år. Skillnaden i år är att serien är upplagd så att endast två får gå till semifinalen. Det gör att seriematcherna i Norra gruppen är mycket viktiga från allra första början. Och hittills har två matcher spelats mellan dessa tre klubbar, medan fyra återstår. En domare, Nils Boyer, har haft hand om båda dessa matcher utan att imponera, åtminstone på mig.

Man har obegränsad fritid som pensionär och jag ägnar mycket tid åt att titta på rugby, både nationellt och internationellt. Jag tror jag har sett åtminstone delar av varje streamad match i år i Sverige och har varit åskådare på flera andra. Jag har uttryckt mig positivt eller neutralt om samtliga domare, med ett undantag.

I första matchen, som Enköping vann 16 – 13 mot Exiles blev det 33 straffar, 21 – 12 i Enköpings favör med 14 i följd i andra halvlekens första 38 minuter. Jag kan inte hävda att domaren förstörde Exiles chanser att vinna matchen men att ideligen drivas tillbaka varannan minut med straffsparkar gör det svårt att göra poäng. Och att inte begripa varför gör det värre. Boyer sprang omkring som en virvel med viftande armar som inte alltid följde rugbyns signalsystem.

Den andra matchen, Troján – Enköping, som vanns av bortalaget 17 – 21 följde samma mönster. Här blev det 35 straffar, 14 – 21 i Enköpings favör. Detta i förening med långa obegripliga dröjsmål gjorde matchen långtråkig och helt utan spänning. Halvlekarna tog 50” vardera och en paus på 10” blev 1t.50m. totalt. Även här var det svårt att lista ut varför matchen stannat av eller straff utdömts; det var rörande att höra den normalt kompetenta kommentatorn Alexander Palombo kämpa för att förklara vad som höll på att hända. Boyer gör inga försök att förebygga straffar, samma förseelser upprepas gång på gång, han håller sig långt borta från spelet och pratar aldrig med spelarna annat än vid långa samtal med lagkaptenerna. 33 – 35 straffar är oacceptabelt. Bollen brukar sällan vara i spel mer än 35 minuter, vilket ger en straff varje spelminut. OBS! Ingen skugga faller på Enköping i dessa två matcher, jag ifrågasätter inte heller domarens opartiskhet.

Det är svårt att generalisera men rugbymatcher har sällan mer än 20 straffar. Jag tittade på ett par andra matcher i helgen: Hammarby – Exiles blev 11 – 4 = 15 straffar i en match som totalt tog 80” jämfört med 110” för Boyers matcher (Domaren avslutade halvlekarna lite för tidigt i Hammarbymatchen).

Matchen Berserkers – Uppsala blev 6 – 5 = 11 straffar fram till pausen och halvleken, dömd av domaransvarig Julian Bevan, varade 41”.

Helt normala, rimliga insatser från två kompetenta domare. Båda skiljer sig som synes markant från Boyers styrning.

Jag känner inte Nils personligen och det är glädjande att höra att han är både skärpt och vältränad. Han kan säkert bli en bra domare med tiden. Men det bör dröja ett par år med mera handledning innan han får ansvar för matcher av avgörande betydelse för SM.

Medan jag håller på, ett par ord om damernas SM. Ett fåtal lokala patrioter tycker det är OK att de tre skånska föreningarna kombinerar för att delta i SM. Detta för att ge fler damer chansen att spela. Det är en illavarslande utveckling som kan leda till att färre damer spela då klubbkänslan försvinner. På herrsidan är det kanske dags för Exiles, Troján och Enköping att slå ihop sina påsar. Då tar de tre klubbarna var sitt SM-guld i all oändlighet.

Rugbyn i Sverige befinner sig i en rätt så desperat situation med endast 18 – 19 aktiva seniorföreningar. Ständigt nya farmarlagsavtal och sammanslagningar kommer inte att stävja de negativa tendenserna.

.