Nu skall vi se, var står vi i våra internationella strävanden?
På herrsidan fortsätter vi med obefintliga förberedelser och skrattretande uttagningar. Vi vinner mot ett lag på dekis, Lettland, med 26 – 22 men sedan tar turen slut mot Luxemburg ett annat land i rankingens nedre regioner. Vi förlorar med 13 – 0 och även med nästan 100%-ig säkerhet förlorar chansen att flyttas upp till Trophynivå. Våra två landskamper i maj nästa år saknar betydelse. Den landslagsansvarige avgår, inte en minut för tidigt, och nu får vi chansen att bygga upp något nytt.
På damsidan har åtminstone jag sett det som en självklarhet att vi skulle flyttas upp till Championshipnivå, dvs den övre hälften av de åtta deltagande länderna i Europeiska seriesystemet. Detta med tanke på att våra tre motståndare var alla rankade bland de sämsta i världen. Skall dock noteras att det inte spelas tillräckligt många landskamper varje år för att sammanställa ett mera vederhäftigt rankingsystem. Det fick man belägg för i dag när Tjeckien (54) visade sig klart bättre än Sverige (19). Tidigare hade vi vunnit en jämn match mot Finland (51). Nu kan vi inte skylla på en tränare som gjort sitt. Det handlar om en nyligen utnämnd, välmeriterad skotsk tränare som knappt hunnit lära sig namnet på spelarna. Det kunde dock hävdas att båda hennes lag hittills saknat självklara deltagare.
Inför dagens match ställde jag den retoriska frågan om detta var vårt bästa lag. Det var rätt klart att så inte var fallet och man frågade sig varför vissa saknades. Vi fick en rätt meningslös diskussion om svensk sekretesslagstiftning tillät att man nämnde att någon var skadad eller otillgänglig. Men det egentliga svaret gavs nog i ett inlägg av förbundets tidigare ordförande Stina Leijonhufvud. Stina nämnde en passant att de som var uttagna till det svenska 7-manna laget inte fick spela 15-manna. Jag litar på vad Stina säger, även om det låter otroligt.
Låt mig sammanfatta läget. Sverige har c:a 250 damer som spelar rugby. Vi ser från säsongens 7-manna och 15-manna mästerskap att det kanske finns 30-40 damer som kan aspirera på att spela på en något högre, internationell nivå. 15-manna spelas på höst/våren, 7-manna på sommaren. Den som tränar 7-manna vill lägga beslag på sina flickor, som oftast är de mest framstående. De får inte ens spela SM-finaler för sina klubblag om detta sker i närheten av EM-matcher. Sverige har återetablerat ett 15-manna lag som börjar på den lägsta nivån. Motståndet är inte mycket bättre än nybörjare. Men så dåliga är de inte. Tjeckien, som rankas sist av alla rugbynationer, spelar oavgjort mot Finland och slår Schweiz och plötsligt räcker det för dem att slå Sverige för att flyttas upp till Championship. Vad gör då Sverige? De har uteslutit 7-mannaspelarna och vunnit en inte alltför övertygande seger mot Finland. Men nu är det blodigt allvar. Vinna eller försvinna. Sverige ställer upp med samma B-betonade lag, kämpar tappert, men förlorar 17 – 5. Game, set and match, glädjescener i Prag, tjeckerna flyttas upp till högsta nivå.
Varför skall 7-manna spelarna stoppas från att spela i denna avgörande match? Antagligen hade 5 – 6 stycken platsat och det hade nog räckt till en seger. Svar: Sverige skall spela i Dubai om fyra veckor och då skall de ”sparas”. Och nästa matcher blir EM sommaren 2020.
Jag hoppas att min verklighetsskildring är felaktig, men jag befarar att den är sann. Om jag har fel bör de berörda, i synnerhet den som har tilldelats ett övergripande ansvar för alla våra landslag, redovisa de faktiska omständigheterna. Om jag har rätt bör hon avsättas omgående.
Vi som följer svensk rugby har mycket lite att se fram emot förrän hösten 2020 och jag antar att det inte är bara jag som upplever en djup besvikelse.