Efter en positiv utveckling på senare tid mötte Sverige verkligheten på Trophynivå då de blev helt utklassade av Schweiz 12 – 69 i Malmö. Eftersom Rugbyförbundet tycks vara helt utan kapacitet att reda ut vad som händer i Europeisk Rugby kan det vara värt att inleda med en kort sammanfattning. Det finns fyra nivåer inom Europa: Championship, Trophy, Conference 1 och 2 där de två lägsta nivåerna varit indelade i Norra resp. Södra serier. I Conference 1 Norra förra säsongen vann Sverige sina fyra matcher inkl. en avgörande meriterande seger mot Tjeckien. Tidigare har det varit brukligt att segrarna i de Norra och Södra serierna skulle mötas i en play-off för att avgöra vilket land som skulle flyttas upp till Trophynivån. Men i somras kom det bara besked om att Sverige skulle befordras. Jag kan inte hitta en rad någonstans om Kroatiens öde, som hade vunnit den Södra serien. Antagligen hade de diskret fått veta att de också skulle placeras på Trophynivån.
Varför blev det två lag uppflyttade? Lösningen finns på Championshipnivå. Här har det varit åtskilliga problem på senare år. Lag har varit avstängda för icke-behöriga spelare, kriget i Ukraina har inneburit att Ryssland också stängts av och Ukraina kunde bara spela en match i Trophy förra säsongen. Med fem länder kvar, av vilka Nederländerna skulle nedflyttas, bestämde sig Rugby Europe för att låta Nederländerna stanna kvar och att utöka Championship med de tre bästa lagen i Trophy nämligen Belgien, Polen och Tyskland. Det innebär att Championship denna säsong kommer att bestå av 8 länder indelade i två grupper, som kommer att spela i ett komplicerat system som sträcker sig över två säsonger. Det innebär att även Trophy måste återgå till en två-årig cykel. Sverige har således att spela hemma-borta mot Schweiz, Litauen, Ukraina och Kroatien över två säsonger 2022-2023 och 2023-2024. Schweiz kom på 4:e plats i Trophy förra säsongen, slog bl. a. serievinnaren Belgien, och var i paritet med de tre som gick till årets Championship. Schweiz framstod således som klara favoriter inför Trophysäsongen. Men att de skulle göra 69 poäng mot Sverige var en stor besvikelse. Hittills har fyra matcher spelats i serien: Ukraina, som troligtvis kommer att spela sina hemmamatcher i Polen vann knappt mot Kroatien som också förlorade med 20 poäng mot Sverige. Återstående matchen gick också i helgen då Litauen på hemmaplan slog Ukraina 39 – 20. Man skall inte dra alltför stora växlar på dessa första resultat men min känsla är att Schweiz intar en särställning, att Litauen och Sverige inte är så långt ifrån varandra och att Kroatien och Ukraina, men sin desperata ställning, är främsta kandidater till nedflyttning. Men mycket kan hända fram till sommaren 2024.
Vad kan man säga om det svenska landslaget? Efter en katastrofal period då Sverige i stort sett förlorade 20 matcher i följd där varken resurser, förberedelser, ambition, entusiasm eller kompetens stod till förfogande var det glädjande att få en lagledning och resurser där Sverige gavs möjlighet att göra sig gällande. Och de har visat att de varit mycket bättre än under denna nattsvarta period. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd.
Sverige hade som bekant en Super allsvenskan i år. De fyra bästa lagen ansågs och visade sig vara klart bättre än de andra. Serien var i stort en succé med hälften av matcherna avgjorda med mindre än 8 poängskillnad och ett slutresultat där de tre ledande lagen hamnade inom ett fåtal poäng. Man inbillade sig att landslaget i första hand skulle hämtas från dessa tre lag och att det fjärde laget som hade förlorat alla sina matcher och som inte kunde fullfölja serien skulle ha en mera symbolisk närvaro. Det visade sig dock att av de 23 spelare som togs ut till höstens trupp var 0 från svenska mästarna Pingvin, 5 från tvåan Exiles, 3 från trean Enköping och 7 från laget som inte kunde slutföra serien. Det tillkom två spelare från lägre serier och 6 från utlandet. Endast en av dessa sex spelade på en relativt hög nivå, Alex Kalling-Smith, som spelar på tredje nivån i England. Viss oklarhet rådde angående Nordmark. Han är registrerad och angiven som Malmöspelare men har enligt Profixio inte spelat en enda match för dem i år. Det startande XV blev 3 Exiles, 2 Enköping, 4 Troján och 6 från utlandet (Jag antar att Nordmark spelat någonstans!). Naturligtvis blev det en viss diskussion om varför svenska mästarna Pingvin inte hade några spelare i truppen. Jag trodde att det handlade om att Pingvin hade stor fest på dagen för Kroatienmatchen, för att fira 60 års jubileum och första SM-tecknet på 19 år. Men det verkar som om spelarna i Pingvin inte har någon större lust att spela för Sverige; de tycks betrakta Sverige fortfarande som ett rätt svagt och dåligt skött lag som består av en sluten krets där vissa spelare regelbundet väljs ut trots att de uppenbarligen inte håller måttet på den nivån. Detta är en extrem hållning även om det stämde i viss mån tidigare, men det är mycket tråkigt att mästarna inte vill befatta sig med landslaget i nuläget. Exiles spelare har också varit avvisande tidigare men den nya regimen har inneburit att spelarna ställer upp om de anses vara tillräckligt bra. Jag tror att Enköping har samma uppfattning. Men det finns överallt en viss negativ reaktion mot behöriga uttagna från utlandet som inte klart framstår som bättre än våra inhemska spelare. Jag vidhåller att det bara är Kalling-Smith av ”utlänningarna” som har en given plats i landslaget och att ett par av dem bör inte ha varit i närheten av vårt landslag. Frågan blir då: kan vi få ett lag bestående av spelare från våra fyra Superlag och ett fåtal från lag på lägre nivå i Sverige? Jag erkänner att detta inte är så lätt.
Om vi börjar med Pingvin kan man konstatera att deras bästa lag består av sex georgier, en dansk, en irländare, en amerikan och en chilenare. Totalt har Pingvin 2-3 forwards och 2-3 kedjespelare i sin bästa uppsättning som är svenska medborgare. Det finns säkert några av de andra som är behöriga som 3-års fall etc, men jag vet inte om några av georgierna skulle har varit här tillräckligt länge för att platsa. Och, för att vara ärlig, jag vet inte om någon svensk spelare för närvarande platsar i landslaget. Det är inte populärt att påpeka det för många självklara att Pingvin i år var helt beroende av sina georgier och chilenaren.
Går vi vidare till Exiles har vi 5 forwards som är behöriga men i stort sett inga backar. Exiles har förvisso många 3-års behöriga men många är till åren komna och aspirerar inte längre på landslagsplatser. Vi har 4 – 5 georgier i vårt bästa lag, 3 – 4 engelsmän samt danska och finska landslagsmän. Än en gång har vi c:a fem svenskar som är tillgängliga för landslaget. Och faktum är att alla fem blev uttagna till höstens matcher.
Det är samma situation när det gäller Enköping: de har 2 – 3 forwards och 5 – 6 backar som är tillgängliga. I vanliga fall ställer de upp med kanske 8 svenskar och 7 utlänningar av vilka endast ett fåtal är möjliga eller tänkbara landslagsaspiranter. Tre spelare var med i höstens trupp och det var kanske bara Oskar Proos som kunde känna sig förfördelad.
Nu börjar det framstå varför Troján håller sig kvar i truppen trots 10 förluster och 2 w.o. i Super allsvenskan, Deras spelare är nästan alla svenskar och flera spelar i positioner där konkurrensen för landslagsplatser är svag. Under hela säsongen kan jag inte hitta fler än några enstaka spelare som inte är svenskbehöriga. Troján verkar således ha nästan hälften av alla behöriga svenska spelare i Super allsvenskan!
Problemen framstår tydligare vid en total granskning av de fyra lagen. När det gäller första ledet är det georgier för hela slanten hos Pingvin, Exiles har två georgier som pelare och Casper Forsberg som kratsare och Enköping har tre utlänningar i första ledet. Troján har 4 – 5 första ledare som cirkulerar. Är det att undra på att de fick tre med i den svenska truppen?
Trojáns helsvenska första led fick rätt mycket stryk under den svenska säsongen. Skall man bli förvånad över att de gick bakåt i rask takt fr o m första klungan mot Schweiz? Att de inte hade spelat på en dryg månad hjälpte inte heller. Ser vi på en annan viktig uppgift, uthalv, ser vi samma bild. Pingvin, Exiles och Enköping har alla utländska spelare i den nyckelrollen, än en gång var det bara Troján som hade en aspirant. Tränaren tog det radikala greppet att sätta in Enköpings veteran Tim Johansson som uthalv. Det var ett lyckokast mot Kroatien men betydligt tuffare tag mot Schweiz. Och, rätt som det är, Troján fick bjuda på det andra alternativet. I kedjan hade vi mycket lite att bjuda på mot Schweiz, men kombinationen av mest utländska spelare agerade som om de aldrig träffat varandra, åtminstone på en spelplan.
Sverige presterade mycket sämre mot Schweiz än mot Kroatien. Men man får betänka att Kroatien nyss kommit från en nivå där de spelat mot och slagit Malta, Cypern, Israel och Slovenia, medan Schweiz spelade tuffa och jämna matcher mot Belgien, Polen, Tyskland och Litauen. Det lär vara så att det Schweiz som spelade mot Sverige hade en sydafrikansk pelare, Cameron Holenstein, som spelar på hög nivå i England och att flera i laget spelar på (semi-)proffsnivå i Frankrike. Man skall inte bli förvånad över att Sverige vann relativt lätt mot Kroatien, som dessutom saknade nyckelspelare, men förlorade stort mot Schweiz som spelade på en helt annan nivå.
Vart tar svensk herrrugby vägen i nuläget? Jag har inga enkla lösningar. De bättre lagen i Europa som vi spelat emot i många år håller på att professionaliseras och i dagens läge kan vi inte konkurrera mot dem. Proffs eller halvproffs kommer alltid att slå amatörer.
Skall vi ta in spelare från utlandet skall vi dock göra som alla de stora nationerna och leta konsekvent efter tänkbara namn. Skottland har en anställd som har precis den uppgiften och vid senaste VM hade Skottland 14 spelare av 33 som var kvalificerade genom en far- eller morförälder. Ta inte in spelare som framträder långt nere i det egna seriesystemet, de kan inte höja den svenska nivån. Kom ihåg att 3-årsfall nu är 5-årsfall och att antalet tillgängliga invandrare kommer att sjunka radikalt.
Naturligtvis måste vi ha fler rugbyspelare i Sverige. Vi har c:a 30% av spelarna vi hade för 30 år sedan och jag kan inte nämna mer än en handfull spelare som kommit fram på senare år som spelar på en nivå som bör leda till internationell framgång. Regelbundna tuffa matcher kan hjälpa dessa talanger att utvecklas. Består säsongen av 8 – 10 bleka matcher kommer denna utveckling aldrig att ske. Det har varit ett bra initiativ att utse Oriol Ripol till en betald ansvarig för elitutveckling. Hans uppgift bör vara att försöka leta efter lovande talanger som kan utvecklas mot landslaget. Med särskild inriktning mot positioner som kräver förstärkningar, typ första ledet och uthalv.