Prioriteringar för säsongen!
Trevligt att konstatera att årsmötet löpte smidigt och smärtfritt och att vi fått några nya namn i styrelsen. Vad jag förstår var 24 föreningar representerade och fyra distrikt, ungefär samma antal som under tidigare årsmöten då krisstämning rådde. Förra årets styrelse får i stort sett godkänt av mig (om nu någon bryr sig om det) men bevakningen av vad som händer med våra landslag var bristfällig och kvarstår alltjämt som mitt största bekymmer. Diverse sidor på olika sociala medier vimlar av bilder på unga leende kvinnor och män och rader av föräldrar och farföräldrar som gratulerar dem och önskar dem lycka till. Allt väldigt trevligt men den information som jag vill ha är varför ett visst lag har tagits ut för att representera Sverige, hur det finansieras (egna medel, sponsorer, förbundet), vilka förberedelser har vidtagits, vilka turneringar de deltar resp. icke deltar i, samt naturligtvis matchrapporter och resultat och kanske vissa funderingar på vad satsningen har gett inför framtiden. Här är SRF´s informationstäckning bedrövlig.
Några exempel:
Inte en rad om Håckesturneringen, som år efter år gör en fin insats i Växjö för att dra igång säsongen. Och med nya segrare på herrsidan i år.
Namn har angetts på de unga damerna, U18, som spelar i en stor turnering i London varje vår. Mycket om vilken underbar erfarenhet det varit men ingenting om matchresultaten och självfallet inga matchrapporter. Skakiga videobilder från två matcher där motståndarna gjorde minst 40 poäng, men inget mera. Jag har påpekat tidigare att vi bara har en handfull U18 damer som spelar rugby i Sverige och att inga aktiviteter avseende denna kategori sker på hemmaplan. Att skicka dem till London varje år trots att de kan nästan ingenting om sjumannarugby är missbruk av resurser vare sig dessa är privat eller förbundsfinansierade.
Sverige har bara spelat fyra XV-manna dammatcher de senaste 4-5 åren. Oklart varför. Laget skall nu återupplivas, inget fel på det. Det nya laget slog Finland och den brittiska polisen lätt i höstas. XV-manna rugby för damer håller på att dö ut internationellt, VII-manna är desto mycket roligare. Det enda som funkar bra är Sex Nationer som stundtals dragit publik på över 10.000 i år. Europa, med Spanien i spetsen, försöker på nytt dra igång nya serier. I år hade vi Championship med Spanien, Nederländerna, Tyskland och Ryssland och en stympad Trophy med Finland, Tjeckien och Schweiz. Trophy i år hade varit en lämplig nivå för Sverige att delta i men SRF har inte ens antytt att dessa turneringar existerar. I stället har vi spelat mot den brittiska armén i London (finansieringen?). Ingen rapportering, inget matchresultat men än en gång en skakig video som visar ett svenskt lag med mycket begränsade rugbyfärdigheter. Det sägs att BA vann med 43 – 5 och det kan stämma, att döma av videon. Ingen som kommenterar var svensk rugby står m a p denna damsatsning.
Sedan har vi en grupp om över 30 unga män, U18, som åker på ett träningsläger i Northampton där de bl.a. fick spela mot föreningens akademilag. En av Englands största och bästa föreningar. Än en gång ”en fin erfarenhet” men en icke oväntad förlust på 98 – 0. Detta kan inte vara till gagn för svensk rugby. Samtidigt spelas Europas U18-mästerskap där vi deltog i många år men slutade för tre år sedan. Varför? Vad försöker vi uppnå med vårt U18-lag? Vi har rest utomlands flera gånger och har ingen inhemsk verksamhet på den nivån och en enda förening som kan få ihop ett U18-lag. Det sker dock flera lokala satsningar på att utveckla svensk ungdomsrugby. Låt oss bygga upp någon struktur i Sverige innan vi drar igång utländska äventyr. Ett litet steg i rätt riktning är dock att vi i dagarna deltar i en regional turnering anordnad av Rugby Europe i Polen mot tre andra lagom svåra nationer.
När man ser på vad som har hänt den senaste tiden kan man dock fundera på vad det finns för övergripande planer för svensk rugby i ett internationellt perspektiv. Det verkar snarare vara enstaka vällovliga ansatser som inte förefaller vara särskilt genomtänkta eller framgångsrika.
Vad bör då svensk rugby för tillfället satsa på internationellt? Enligt min uppfattning är det solklart: Dam VII, Herr VII och Herr XV. Jag tycker att alla tillgängliga resurser bör koncentreras på dessa. Här är de utmaningar de ställs inför.
Damerna hade en utmärkt säsong 2016 då de vann alla sina matcher inkl. mot Skottland på Trophynivå och befordrades till Grand Prix. Där gjorde de hyfsat ifrån sig men räckte inte riktigt till och åkte tillbaka till Trophy tillsammans med Nederländerna. Under 2018 var det senare laget alldeles för bra men det tråkiga var att även Ukraina hade skärpt sig och var klart bättre än Sverige. Mitt intryck var att Sverige i bästa fall hade stagnerat sedan 2016. Då räckte det med ett par snabba yttrar som kunde springa ifrån, två år senare krävdes lite fantasi och off-loading för att skapa öppningar. Nu ställs vi i år inför nedflyttade Portugal och Tyskland och en rad andra nationer som blir bättre och bättre. Våra bästa spelare har uppmärksammats och spelar utomlands, vilket försvårar gemensamma träningstillfällen. Vad jag vet har bara en enda samling hållits hittills i år, utan flera givna spelare, och ett akademilag har anmälts till Malmös 7-manna i helgen. Inte en rad någonstans om den övriga planeringen inför Trophyn i juni, dvs om två månader. Det krävs nu en reell satsning. Spela vi på
samma slätstrukna sätt som förra året stannar vi på Trophy i överskådlig tid.
Herrarnas 7-manna hade en bra säsong 2017 då de vann samtliga Trophymatcher och flyttades upp till Grand Prix. Där var standarden naturligtvis en klass högre, även om de bästa länderna inte alltid ställde upp med sina ledande spelare. Hela fyra omgångar spelades och med en tränare ansvarig för ett lag på Irland hade vi problem med uttagning, träning och administration. Till skillnad från 2017 hade vi inte alltid vårt bästa lag på plan. Vi räckte inte riktigt till men i den avslutande omgången nådde vi en högre nivå och kom åtta med seger över Frankrike och oavgjort efter 14” mot England. Totalt kom vi elva i serien men Polen som kom sist och borde ha flyttats ned hade arrangerat en omgång och fick stanna kvar. Orättvist naturligtvis, men sådana var reglerna.
Rumänien, som vi slagit flera gånger, åker nu upp till GP medan Sverige åker ned. Där möter Sverige de största hoten Belgien och Litauen, tillsammans med Luxemburg, Danmark och Ukraina som alla gjorde bra ifrån sig förra året. Det är nog Belgien som för ett par år sedan frotterade sig med de bästa i Europa som blir svårast. Det står nästan ingenting om förberedelserna, men en grupp om 16 inhemska spelare samlades på Bosön för ett tag sedan. De flesta av dem var seriösa aspiranter men det fattades enligt min uppfattning 4/5 som borde vara givna i truppen. Jag tänker i första hand på Torbjörn Borg som flera gånger visat att han internationellt kan springa ifrån vilka motståndare som helst. Det var nog han som vann Håckes åt Trojan för ett par veckor sedan genom att signera åtta försök. Kanske är han och andra inte intresserade, men i så fall skall detta tydligt meddelas, då slipper vi skaka på huvudet efter varje uttagning. Halva laget förra året var svenskkvalificerade som spelar utomlands, men inget besked som jag kan se har lämnats om denna grupp. Vi har spelare som är tillräckligt bra för att vinna Trophy i år, men då krävs bättre administration, uttagning och förberedelser än det som presterades förra året.
Till sist har vi de svenska herrarnas XV-manna lag. Efter en oändlig serie av förluster blev det en viss förbättring i höstas. Vi slog ett pinsamt dåligt Moldavien med stora siffror och vann med ett nödrop mot Luxemburg som dock har blivit bättre. Nu i maj är det Ungern på hemmaplan och antagligen en avgörande match mot Ukraina borta för att avgöra vilka som flyttar upp till Trophyn 2020. Det har som vanligt varit mycket tyst om förberedelserna nu när det bara är drygt fyra veckor inför matchen mot Ungern. Hittills kallades 41 spelare till Bosön för några veckor sedan. Som vanligt har vi många, kanske 12 – 15 stycken, som inte är på landslagsnivå, åtminstone i dagens läge. Nästan alla är med från förra året och 5/6 som jag uppfattar som förstärkningar. Men än en gång fattas ett halvt dussin som jag och flera andra insatta skulle uppfatta som givna i mitt bästa lag. Det tråkiga är att Ukraina är inte riktigt så bra som de varit, de räckte till exempel inte alls till mot Litauen förra året. Sveriges bästa lag med ett par ordentliga träningsmatcher och en förväntad seger mot Ungern i ryggen kunde hota dem i år. Blir det inga träningsmatcher, blir det samma ölmagade forwards, blir det samma B-betonade uppsättning, då stannar vi på Conferencenivå. Jag hoppas att det sker magiska saker bakom kulisserna inför dessa två landskamper, men mina förväntningar är tyvärr lågt ställda.