Inget häftigt program i veckan då Allsvenskan och Damerna får ledigt. Varför Pingvin får resa två veckor i följd till Stockholm är också en gåta. Och Exiles får spela sin första match då Midsommar närmar sig. Pingvin behövde inte lämna andra växeln då de körde över Enköping men det blir annorlunda mot Exiles. De hade ett hyfsat lag men det var rätt uppenbart att de inte hade spelat ihop sårskilt mycket. De körde över Enköping hur lätt som helst i klungan, men Enköping fick sin andel av inkasten. Båda lagen ställde genomgående upp med fyra-fem spelare vid inkasten, vilket gav nio-tio i kedjan och svårt att ta sig igenom. Exiles kommer inte att spela på det sättet och de går nog inte bakåt i klungorna. Jaak Dye var en hyfsad uthalv för Pingvin, men allt annat än en komfortabel seger för Exiles vore en överraskning. Exiles har ett rätt starkt lag; det fattas ett par landslagsmän, men det är fortfarande fem som startar och fyra på bänken. När Pingvins lag publiceras ser vi få ändringar. Det kan dock noteras att deras bänk har 4 spelare över 30 år och 4 som är 20 eller yngre. Kanske inte den starkaste.

Den andra matchen är en hängmatch i Södra Allsvenskan mellan Göteborg och LUGI. Den senare är nog favoriter, men med så få matcher spelade, vem vet?

Åter till Danmark. Exiles fick storstryk för ett par veckor sedan mot de danska mästarna. Sista gången vi spelade mot mästarna vann vi 80/90-0. Förklaringen? Väldigt få danskar med denna gång. När Danmark i helgen spelade mot Moldavien om en plats i Trophy nästa säsong blev det samma visa; relativt få danskar i laget och seger mot Moldavien med 41 – 6. Vi kommer således att möta Danmark i Europa för första gången på mycket länge. Rangordning Sverige 31, Danmark 62 (upp från 70).

Som en gliring mot ett par äldre herrar som har åsikter om det mesta men som inte är verksamma numera i sina gamla klubbar gjorde jag en förteckning över vad Exiles hade uträttat inom svensk rugby på senare år. Båda hade hävdat att Exiles inte bidragit någonting till svensk rugby. Kjellis (tidigare Pingvin) förnekade att han någonsin fällt ett sådant yttrande angående Exiles. Minnet sviker när man blir gammal, det inser jag själv, men hans påstående skiljer sig från det som många minns klart inom Exiles. Det vore klädsamt om han nu efter 50 år kunde tillstå att vi lämnat ett litet bidrag.

Hästen (Enköping) förnekar också att han sagt så om Exiles, men kan knappt dementera att han sedan årtionden tillbaka fört en envis kamp mot Exiles som står för allt det onda inom svensk rugby. Vårt fel nu är att vi är för bra för övriga lag och förstår inte deras problem. Alltid hittar han på något nytt som får oss att skaka på huvudet.

Exiles tar inte in spelare regelbundet. Ibland är det några som kontaktar oss, ibland är det släktingar eller bekantas bekanta. Av de 20 som dök upp i år har (hittills) en fått en plats på bänken i A-laget, några förstärkt vårt B-lag, några deltagit i vårt C-lag som spelar 10-manna lokalt, några tillhör damerna och några är bara med för gemenskapen. Och några har barn som omgående eller så småningom ingår i vår ungdomsverksamhet. De är alla välkomna och ingår inte i en genomtänkt plan för att befästa en permanent hegemoni över svensk rugby. Kom ihåg att Sverige är ett attraktivt invandraland. För ett par årtionden sedan var Sveriges befolkning närmare 9 miljoner; nu är vi över 10,5 miljoner. Låt os hoppas att många av nysvenskarna är eller blir intresserade av att stödja rugby i Sverige!

Jag har inte alltid varit så förtjust i Hästens synpunkter, men i ett avseende vill jag ge honom en eloge. Hans nyhetssida ”rugby fans” har länge varit den enda källa till information om svensk rugby sedan SRF upphörde att fungera för många år sedan. Jag gissar att denna är den som intresserade vänder sig till när de vill veta vad som är på gång inom svensk rugby, med flera utflykter utomlands. SRF hade en utmärkt generalsekreterare på 90-talet som av en händelse var namne till Hästen, dvs Torbjörn Johansson. Han tillhandahöll information om rugby på en daglig basis och var ofta uppe i flera tusen träffar om dagen. Det skulle inte förvåna mig om ”rugby fans” nådde ibland liknande siffror och Hästen är värd mycket beröm för den tid han lägger ned på att hålla oss informerade. Utan honom är det tveksamt om svensk rugby hade överlevt så här långt.

Jag fick ett par andra kommentarer till min tidigare blogg som kan kommenteras. Osvald Levin tog upp en mycket intressant fråga som vi ofta diskuterat inom Exiles. Årskullen 94 hade bland de bästa U18-klubblagen i Europa, vi hade 13 spelare i Sveriges bästa uppsättning. Men inom några få år var nästan alla borta. Vi hade t o m 3 som spelade rätt så omgående i A-landslaget. Det tråkiga var att nästan alla hade vuxit upp i Stockholm men ibland till internationella familjer och många av dessa försvann till internationella studier och stannade utomlands. Andra flyttade till övriga orter i Sverige och stannade där. Inom 3 – 4 år var endast 4 – 5 verksamma i Stockholm och fortsatte att spela. Och nu, 11 år senare, har vi Erik Trond Sandberg i laget och Torgils Bergklint (tidigare Roth) på bänken. Och Nino Manzone när han dyker upp från utlandet spelar gärna och bra för vårt B-lag. Tre kvar efter 11 år är trots allt inte så dåligt, och Erik med 10 SM-Guld kan vara rätt nöjd. Jag tror inte alls det var dålig stämning inom klubben som jagade i väg dem, Exiles gjorde allt för att få dem att stanna, men andra drivkrafter i livet var i rörelse.

Sedan gjorde Linus Hector den småroliga kommentaren att det var sött av mig att nämna mina två barn, 56 och 60 år gamla, och vad de gjorde utanför spelplanen. Det är inte så vanligt att ha barn som är 60 år gamla (jag har en till som fyller 62 i dag), men det är ännu mindre vanligt att de fortsätter att spela rugby på en hygglig nivå i den åldern. Hamish säger aldrig vad han sysslar med bland höjdarna i näringslivet, men det kan vara roligt att fantisera hur han springer i skitiga rugbykläder in i de gyllene salarna. Jag hoppas det går bra för dig och dina barn Linus, du får gärna skriva om dem om så där 50 år.