Europeiska rugbymästerskapen är i stort sett avslutade och Sverige fortsätter i Conference N 1. Vi är rankade 48 och motståndare fr o m hösten blir Tjeckien 38, Lettland 58, Luxemburg 59 och Ungern 68. Inte särskilt spännande, vi har slagit dessa lågt rankade länder rätt ofta på sistone. Enda undantaget är nedflyttade Tjeckien som verkar dock vara på klar tillbakagång, i likhet med nästan alla östeuropeiska länder. 93 – 0 mot Portugal i den senaste Trophyomgången svider nog fortfarande. Matchen mot Tjeckien blir nog avgörande för uppflyttning till Trophy 2020 och vi får hoppas att vi får hemmaplan, gärna i oktober i år.

Det blir som bekant Ukraina (37) som nu flyttas upp till Trophy där de kommer att möta Tyskland 28/Portugal 22, Nederländerna 26, Schweiz 31, Polen 34 och Litauen 35 som flyttades upp förra året. För att nå Trophy slog de Sverige lätt och Ukraina med 22 – 12. Det gick dock betydligt sämre för Litauen på Trophynivån, de vann endast en match, mot nu nedflyttade Tjeckien. Frågan är nu hur det kommer att gå för Ukraina på den nivån. Det har hävdats att de kanske inte är så glada att bli befordrade; halva laget har varit med i tio års tid och det finns inga tecken på att det kommer fram lovande nykomlingar i dagens Ukraina. Det kan mycket väl hända att de åker tillbaka till Conference N 1 på en gång.

Hade Sverige haft bättre förutsättningar att hävda sig på Trophynivån? Kom ihåg att Sverige låg ettan i gruppen i 68” förra veckan och hade inte någon idiot på slutet plockat upp bollen och sprungit mot mållinjen i stället för att ta en lätt straffspark hade vi spelat i Trophy i höst.

Förbundets sekreterare Pasi Niemelä har antytt att vi kanske inte bör aspirera på en sådan nivå tills vi har en bättre fungerande Allsvenska, gärna med 8 lag. Just nu har vi två bra lag och 3 – 4 andra som ligger en bra bit efter. Det kan ligga något i det han säger, men tesen är inte riktigt bevisad när landslagstränaren för närvarande knappt tar ut några av de bästa spelarna ur de två dominerande lagen.

Jag har tittat på Ukraina – Sverige en gång till och frapperas av vår brist på uppslagsrikedom och vår oförmåga att klara rugbyns grundläggande färdigheter. Våra anfall består för det mesta av att springa rakt in i en bastant försvarsmur, vi visar ingen förmåga att ”off-load” utan dyker rakt ned på marken efter några meter och börjar om på nytt. Vi har inga förberedelser för att ta emot utsparkar och när vi själva har utspark joggar våra forwards mot bollen utan minsta ambition att fånga den. Vår fasta klunga är instabil och går för det mesta bakåt. Sämst var våra inkast, jag tror att vi förlorade sex i rad under den avgörande perioden i andra halvlek. Vi har några duktiga spelare även om många av de bästa saknas, men om vi inte spelar ihop mycket oftare och har bra tekniska tränare kommer dessa elementära brister att kvarstå.

Tror läsaren att jag överdriver? Ta en titt på andra halvlek i Ukraina-matchen (finns på Rugbyeuropa) och Exiles andra halvlek mot Enköping i lördags (finns på Enköpings hemsida). Enköping är förvisso inte Ukraina men de kämpade tappert genomgående. Ni kommer att märka en enda ”off-load” hos Sverige och kanske 50 hos Exiles. Vidare att Exiles springer mot luckor medan Sverige springer oftast rakt in i försvarsmuren.  Att de dessutom är rätt så säkra vid de egna inkasten och att de har en sammanhållen fast klunga som driver framåt vid varje insättning. Elementära färdigheter som det svenska landslaget inte tycks besitta.