Author: Hunter Mabon Snr Page 3 of 31

En eloge till Kalmar Södra som skötte hela SM-turneringen med den äran. Det var den bäst administrerade och genomförde SM-sjumanna jag kan erinra mig och det blev inte sämre av att både herr- och damturneringarna avgjordes i finalernas sista minut. Kalmar Södra har en bra anläggning och fint väder samt en hyfsad publik bidrog till en god stämning under de två dagarna.

Standarden som helhet var hög men det är klart att det fanns skillnader mellan de bästa och de sämsta. På damsidan var det glädjande att Trojan och Kalmar fick ihop lag samt att Uppsala fortsatte att förbättras. Exiles, Göteborg och Malmö utgjorde en mellangrupp, medan det var rätt påtagligt att Enköping och Lugi var ett strå vassare än de andra. Överraskningen var Trojan som genomgående spelade bra; de blev klar trea efter att ha slagit Malmö lätt i matchen om tredje plats. Exiles ställde upp med ett lag som hade ingen chans att vinna och de kan vara rätt nöjda med att spela något bättre och slå Göteborg om 5:e plats. Och Uppsala firade stort när de slog Kalmar i matchen om sista plats.

Spänningen steg dock inför finalen då de två lag som hade flera snabba damer ställdes mot varandra. Det blev en tuff och krävande

match där de snabba tog ut varandra och det var svårt att bryta igenom. Lugi tog ledningen sedan blev det Enköping som kämpade tillbaka och hade en knapp ledning. Matchen började dra mot sitt slut då båda lagen gick på knäna; då fick Lugi tag på bollen och en av de snabba sprang 70 m. på utsidan för att avgöra då Enköping hade inget kvar att erbjuda. En mycker bra match mellan de två klart bästa lagen. Och första gången Lugi tagit SM-guld över huvud taget.

På herrsidan var det också positivt att vissa föreningar med problem på sistone ställde upp. Till dessa hörde Vänersborg, Spartacus och Kalmar, medan t o m Enköping med många unga spelare hade varit vacklande. Kvar hade vi Exiles, Göteborg, Malmö och Erikslund. Exiles hade fem spelare med i den senaste landslagstruppen men inga av dessa var med i Kalmar. I stället hade vi en blandning av våra A- och B-lag samt tre P18 som hade gjort bra ifrån sig i landslaget. Kanske inte vårt allra bästa lag, men rätt starkt ändå. Flera lag drabbades dock av sjukdomar inför turneringar. Malmö kom med bara åtta man efter härjningar i truppen, Erikslund tappade två av sina bästa spelare och Exiles kom utan kaptenen James Cole och en krasslig Wertti Bast. Exiles började dock bra, de sopade golvet med Kalmar, Malmö och Göteborg med 20 försök mot ett, med en rätt så felfri uppvisning, medan Göteborg tog andra semifinalplatsen. Erikslund gjorde en hyfsad match mot Enköping och favoriterna vann lätt mot Vänersborg. Avgörande matchen i gruppen blev mot Spartacus som också klarade av de övriga motståndarna. Gruppfinalen blev en rysare. Spartacus dominerade i början och tog en 17 – 7 ledning. De fortsatte att pressa men Enköping kom tillbaka med ett försök i hörnet. Tacklingen ansågs dock vara hög och det blev ett strafförsök plus ett gult kort mot Spartacus. 17 – 14 och ett par minuter kvar. Spartacus gick åter till attack men 10 m. från Enköpings mållinje fick de ett nytt gult kort och det blev 7 spelare mot 5. Enköping höll huvudet kallt, utnyttjade spelaröverskottet och vann 19 -17. Spartacus det klart bättre laget men Enköping gav aldrig upp och utnyttjade domarens gula kort.

Då blev det således Exiles mot Spartacus och Enköping mot Göteborg. Exiles som aldrig förlorat mot Spartacus i något sammanhang var kanske lite för nöjda med sig själva efter dag ett. Men Spartacus gick till ett hätskt anfall, Wertti Bast fick ett gult kort och Spartacus ledde med 14 – 0 efter ett par minuter. Det blev inte bättre då en dålig passning studsade fel en Exiles spelare ramlade och det ökade till 19 – 0. Men Exiles kan inte hävda att det var tillfälligheter som avgjorde; Spartacus var det klart bättre laget och vann till sist 29 – 7.

Sjukdom och skador blev värre Dag 2. Både Malmö och Erikslund hade endast 5 spelare och fick dra sig ur. Göteborg förlorade 36 – 0 i sin semifinal och upptäckte i sista minuten att de också fick dra sig ur inför matchen om 3:e plats mot Exiles. Svagt! Då hade vi Vänersborg mot Kalmar om 5:e plats. Vänersborg vann men båda lagen presterade hyfsat inom turneringen och kan dyka upp starkare 2026.

Så till finalen mellan Enköping och Spartacus. De senare kände sig lite förfördelade av domarens gula kort i gruppspelet och lovade revansch. Det måste sägas att domarna över huvud taget var lite frikostiga med sina gula kort, men i övrigt skötte de sig bra.

Även i finalen började Spartacus bra; de ledde 12 – 0 som kapades till 12 – 7 av Enköpings snabba backar. Nu var det strid på kniven. Spelet gick fram och tillbaka, första ledde Spartacus med 17 – 14 sedan blev det Enköping 21 – 17 då en minut återstod. Enköping verkade ha ett grepp om matchen när sekunder återstod, men på samma sätt som damerna fick turneringens lirare, Axel Quarnström tag på bollen, såg en öppning, och sprang 70 meter för att avgöra turneringen. Och även här var det Spartacus som vann en SM-titel för första gången.

Bra gjort av Enköping som var sekunder ifrån att ta dubbeln men i varje tävling har vi få vinnare och många förlorare. Jag uppfattar denna turnering som en stor seger för svensk rugby.         

Det har varit oerhört många negativa skriverier om svensk rugby på sistone, och även jag har bidragit. Så låt oss för en gångs skull skriva något positivt.. På Gubbängen hade vi en vänskapsmatch mellan Berserkers och Sharks, två Allsvenska matcher Hammarby – Uppsala resp. Exiles B – Erikslund och en Superallsvensk match mellan Exiles – Enköping. Samtidigt som sex damlag slogs om kvalificeringen till SM-finalen i 7-manna. Och i dag, söndag, har vi en massa P18- och P16-matcher. Det gar bra för rugby i Stockholmsområdet och det är på grund av att många herrar och damer, pojkar och flickor, jobbat för att göra det så! Lite mera ansträngning inom andra områden skull inte skada!

Efter att ha gått i ide i åtskilliga veckor dök Enköping upp i Superallsvenskan mot Exiles efter en match mot Pingvin och två uppskjutna.  Det fanns en viss oro att de skulle falla ihop fullständigt men lyckligtvis blev det inte så. Enköping gjorde bra ifrån sig och även om försöken trillade in med jämna mellanrum bjöd de på hårt motstånd och skapade anfallschanser. Exiles försvar är dock mycket starkt, de har släppt in ett enda försök på tre matcher, och Enköping lyckades inte bryta igenom. De började med 6 19/20-åringar i  klungan; de backade visserligen rätt mycket på slutet, men klarade sig hela matchen. Det blev 50 – 0 till slut, men Enköping har visat att de har mycket de kan bygga på. Mycket glädjande.

Dagens match var emellertid Allsvenskans Exiles B mot Erikslund. Vinnare bleve med stor sannolikhet segraren i Norr som skulle gå till SM-finalen mot Söderettan. Tidigare matchen dem emellan slutade 8 – 7 till Exiles och förra veckan slog Erikslund Attila 105 – 0 och Exiles B slog Hammarby  66 – 3.

Matchen blev bland de bästa jag har sett denna säsong, mellan två av de bästa lagen. Vinden blåste hårt snett i ena riklningen och Erikslund började med fördel. Deras backar började farligt och inom 7 minuter  ledde de med 7 – 0. Sedan följde en lång kamp där Erikslund hade fördel, men Exiles dök upp ibland, ett genombrott gav 7 – 7, men därefter fick Exiles kämpa hårt för att försvara sig. Förhoppningen var att de skulle hålla oavgjort tills pausen. Men två oväntade blixtavfall inom ett par minuter gav Exiles två försök långt ute och en oväntad ledning i halvtid på 17 – 7. Man räknade med hårda anfall från Erikslund men det var Exiles som dominerade under långa perioder vilket krävde ett fantastiskt försvar av Erikslund. Exiles behöll dock sin 10-poängsledning pch gick mot segern. Försvaret brast dock då ett par minuter återstod då det blev ett nytt försök för Exiles och en vinnande marginal på 22 – 7. Medvetet att loppet var kört ledde till ett furiöst anfall från Erikslund och en sjupoängare som avslutades med slutsignalen. En mycket tuff och bra match där Exiles bör kanske tilldelas en knapp poängseger, Jag ser båda lagen som bland de fyra bästa i Sverige. Nu gäller det för Exiles B att slå Attila två gånger, Hammarby och IKSU, vilket de med stor sannolikhet gör och de går till Allsvensk final.

Söderut hade vi också intressanta resultat. Vännersborg slog Göteborg lätt och Malmö slog Lugi även här med stora siffror. Det lutar åt att det blir Malmö  som vinner serien och som går till Allsvensk final.

En Pingvintrotjänare beklagar med all rätt att de har den bästa spelplanen i Sverige och troligtvis den största publiken. Tyvärr har de inga motståndare efter fiaskot med Superallsvenskan. Först drog Spartacus sig ur och nu hänger Enköping på en skör tråd efter två uppskjutna matcher. Nu spelar de mot Exiles på bortaplan men det är bara deras andra match för säsongen efter 56 – 0 på hemmaplan mot Pingvin. De har fortfarande två matcher kvar därefter om säsongen skall fullföljas. Vi far se hur det går på lördag.

Exiles hade närmare 50 spelare som tränade i tisdags och råknar med 2 x 23 bra spelare på lördag mot Enköping resp. Erikslund. B-matchen blir nog mera intressant då den kan avgöra vilket lag som går till allsvensk final mot segrarna i Södra gruppen. Det blir inga semifinaler, då hade då hade de två bästa lagen i Norr fått spela hela 14 matcher, en siffra som inget svenskt lag spelat på en säsong i mannaminne.

Exiles B förlorade sin första match stort mot Uppsala men vann returen och i en mycket tät match slog Erikslund borta med 8 – 7. Nu gäller det för båda lagen att vinna eller försvinna. Exiles är klart starkare än i början på säsongen och det är inte otänkbart att de kniper en ny knapp seger. En eloge till IKSU från Umea som blir bättre och bättre under säsongen.

Söderut har de tre bästa lagen, Malmö, Lugi och Göteborg alla tagit en seger ifrån varandra. Det blir en spännande kamp om placeringarna nu i höst.

Även på damsidan är det kamp om semifinalplaceringarna. Men säsongen är mycket utdragen.

Utanför vår lilla ankdamm har våra P-18 grabbar fortsatt att klara sig bra.  I en tuff match på astroturf och efter en mycket krånglig resa lyckades laget slå ett tufft litauiskt lag 22 – 18. De fick det lättare, 44 – 0 mot Lettland, för att vinna turneringen.

Qch en eloge till Speed och dansk rugby som genomförde en mycket framgångsrik 7-manna turnering med över 60 deltagande lag. Många deltagande svenska lag doch utan alltför stora framgånger. Pingvins tjejer van dock plate och Wolfpack med ett bra gäng spelare från Spartacus och Exiles förlorade en krånglig semifinal knappt mot ett bra holländskt lag som i sin tur förlorade finalen stort mot ett engelskt lag (?), Wombats. Högre standard än på länge.

De europeiska U18-turneringarna har tidigare inte varit särskilt spännande. Visssa länder har alltid ställt upp med hyfsade lag medan andra, däribland Sverige, har bestått av rena rama nybörjare. Inte att undra på, vi har haft begränsade aktiviteter på den nivån, inte minst på damsidan. För första gången på länge har vi i år haft en riksserie för P18 och även fler F18 aktiva och prestationsnivån har höjts avsevärt. Problemet, som jag nämnt tidigare, är att flera andra länder satsat hårt på senare år och blivit mycket bättre, i synnerhet på sjumanna. Numera måste man springa fort för att stå stilla i rangordningen. Detta anser jag var uppenbart i årets U18 sjumanna turneringarna på Trophy- dvs på andra nivån. Alla 8 lag i damserien spelade bra rugby och endast Bulgarien bland grabbarna höll inte riktigt måttet. Sensationellt var att Turkiets små flickor, jag använder uttrycket på ett positivt sätt, spelade briljant rugby, blev obesegrade, vann turneringen och flyttas nu upp till Championshipnivå 2026 där de nog kommer att hävda sig väl. Deras pojkar spelade också mycket fint och gick till finalen där de till sist fick ge sig mot ett annat mycket bra lag från Ukraina. De två turneringarna var bland de bästa jag sett på länge från Europa, även jämfört med  seniorserierna.

Hur gick det då för de svenska lagen? Tjejerna började bra med två övertygande segrar mot Litauen och ett imponerande Andorra, men föll 31 – 17 mot Turkiet. Det stod 24 – 17 tills matchens sista sekunder då Sverige hade sina chanser. De var det enda lag som gjorde mer än ett försök mot Turkiet som endast släppte in ytterligare 2 försök under hela turneringen. Sedan blev det en svacka mot ett rumenskt lag med flera stora spelare av till synes icke rumensk härkomst och en match om tredje plats mot Ukraina. Det blev en ny tuff match där Sverige spelade mycket bra och ledde 19 – 17 då tiden var ute. Men Ukraina fick tag på bollen gick till attack och avslutade matchen med en sjupoängare. Tråkigt, Sverige var värda en medalj. Det som imponerade på mig var att vi äntligen hade hittat ett par tjejer som kunde springa ikapp och springa ifrån motståndarna och att den svenska tacklingen var enorm. Anfallen var också bra och Sverige gjorde 18 försök på sina 5 matcher. Tränaren Oriol Ripol, som spelat för Spanien på både 7-manna och XV-manna har gjort ett bra jobb. Har inte sett varifrån spelarna kom, men de skall gratuleras allihopa, inkl. de tre som lär komma från Exiles.

Pojkarna hade en liknande historia. De slog Moldova och Bulgarien lätt utan att släppa in några poäng men föll mot ett mycket bra Ukrainiskt lag 20 – 12. Matchen var mycket jämn, Sverige hade sina chanser, men Ukraina fick ett sent försök. Då blev det Turkiet i semi och än en gång blev de lite för starka. Matchen var mycket jämn men Turkiet lade till 14 poäng de sista två minuterna och det blev 28 – 7. I finalen fick de dock ge sig mot Ukraina som hade fått kämpa hårt för att besegra Sverige i semi. Avslutningsvis fick vi en ny besvikelse då Israel, mycket starkare än tidigare år kom från ingenstans som matchavslutning för att knipa ett försök och segern. Pojkarna saknade rutin från 7-manna men spelade med en enorm gnista, fantastiska tacklingar, flera sprinters och ett bättre och bättre samspel. De gjorde 17 försök på sina 5 matcher. Spelarna var 6 från Exiles, 6 från övriga svenska lag och en från England. Tränaren var Neill Erasmus, även han tidigare stjärna från sjumanna, som kan vara stolt över vad han har förmått grabbarna att prestera. Tack också till Karl Stein som gjort mycket för att utveckla U18 i Sverige på sistone.

Sverige kom fyra på både P18 och F18, men om bollen hade studsat rätt några gånger hade vi nått betydligt högre placeringar. Det ser dock mycket lovande ut.   

Först fem inhemska matcher: de tre bättre lagen i Norra Allsvenskan slog de tre sämre med mer än 40 poäng och det gjorde även Exiles Damer i Wexiö. Det går tyvärr utför för Göteborgs Damer som verkar ha svårt att få ihop slagkraftiga lag vid bortaresor. Något oväntat fick de klart stryk av Uppsala/Berserkers.

Det går att bevaka IKSU – Exiles B på Youtube. Exiles besöker Norrland för första gången och resan lockade några av Exiles främsta landslagsmän genom tiderna. Vad sägs om Ian Gowland, Sean Burke, Mak Jelec Dozo och bröderna Mabon, Hunter Jr och Hamish. Åldersspridningen 35 – 60, men alla brinner fortfarande för sporten! Slutresultat 44 – 5 till gästerna.

Andra omgången av Mästerskaps- och Trophynivåerna för Europeiska sjumanna gick av stapeln i Hamburg och Chisinau (Moldavien) och båda höll en förvånansvärt hög standard trots många nya ansikten. Det var rätt klart efter första damomgången att de två sämsta lagen, Georgien och Italien, skulle åka ur och det bekräftades i helgen. Sverige låg klar 10:a efter första omgången, det enda land de slog var Italien. De behöll den platsen efter andra omgången, men presterade klart bättre fr o m Dag 2. Sverige förlorade 34 – 0 mot Irland från omgång 1, denna gång blev det 14 – 12, där Irland vann med ett nödrop. Dag 1 blev det 43 – 0 mot Tjeckien, Dag 3 hade Sverige reducerat detta till 12 – 5 och slagit Italien på nytt 27 – 0. De var m a o inte utklassade denna gång och kan satsa ett år till på högsta nivå. Men det blir tufft; det blir två riktiga stjärnskott som flyttas upp från Trophynivån. Först är Turkiet som sakta men säkert förbättrat sitt spel avsevärt. De är tuffa, snabba och skickliga och spelar redan nu på samma nivå som Sverige. Det andra landet är Danmark, som blivit två klasser bättre än tidigare; de har hittat snabbare och skickligare spelare och får hjälp av en tränare med danskt påbrå som har stor internationell erfarenhet. Jag är inte säker på att Sverige slår dem i dagens läge. Sveriges försvar är bra men det som främst fattas är en riktig sprinter som alla andra lag tycks ha.

Herrarna befinner sig i ett mycket sämre läge. De har förlorat samtliga 8 matcher på dessa två omgångar, flyttats ned och är inte i närheten av mästerskapsnivån. I denna omgång var poängskillnaden 10 – 177, 2 – 26 i försök. Jag skrev efter första omgången att uttagningen var helt vansinnig, inga forwards, att flera spelare inte var i närheten av internationell klass och att det fanns få tecken på grundläggande sjumanna färdigheter. Tränaren och den nyutnämnde biträdande tränaren bör avpolletteras omgående och kanske hälften av spelarna, inkl. ett par som gjort fantastiska insatser för Sverige under årens lopp men där Old Father Time obönhörligen hunnit i kapp.

Låt oss starta från scratch i höst och se om vi kan få ihop ett nytt gäng lagom till sommaren 2026.  För 10 år sedan var vi hästlängder före det som vi visar upp i dag. 

Bra att min blogg genererar debatt på Hästens ”fans-sida”, mindre bra att en del av debatten handlar om personliga spydigheter fram och tillbaka. Det fanns dock dessutom konstruktiva diskussioner, även om det är svårt att se hur vi tar oss ur svensk rugbys penibla situation. Ett litet påpekande dock till Hästen som beskyllde Anders Svärd för att vara en ”noll-åtta”. Anders bor visserligen numera i Stockholm och är aktiv hos Exiles, men han blir aldrig något annat än en skåning, vars hjärta slår fortfarande för Malmö. Nog med den diskussionen.

En utgångspunkt för diskussioner om nya seriesystem tycks vara att Exiles har för många mogna utländska spelare och att unga svenska grabbar inte kan konkurrera mot dem. Men ingen tycks ha uppmärksammat att även Exiles ungdomslag är klart bättre än Sveriges övriga unga svenska grabbar. I P18-turneringen i helgen, som sköttes på ett utmärkt sätt av Spartacus, vann Exiles sina fyra matcher med mellan 30 och 40 poäng i korta matcher mot de övriga svenska lagen. Och Exiles P16 förlorade endast i finalen mot ett bra skotskt lag. Nästan alla dessa Exiles P-18 pojkar är behöriga att spela för Sverige om och när det blir dags. Tio av dessa är uttagna i den senaste svenska 30-manna truppen. Det blir som alltid ett stort manfall när spelarna blir vuxna, men det gäller för alla klubbar och sannolikheten att Exiles plötsligt försvagas är mycket liten när en ny generation tar vid.

Dags för avslutningen på vårsäsongen. Det innebär tre matcher på Allsvenskan Norr och två matcher för Damerna i helgen. Sedan en vansinnig full omgång i juli för Damerna.

På Allsvenskan spelar de tre bästa lagen mot de tre svagare och resultaten är rätt givna. Exiles har 30 spelare som gärna vill åka buss upp till exotiska Umeå och IKSU. Det lär bli en rolig utflykt. Efter en strålande start har Uppsala kommit av sig men får inga problem mot Attila; Erikslund, som hittills förlorat en enda match med en poäng, är starka nog att betvinga Hammarby.

Exiles Damer åker ned till Wexiö som redan lämnat w.o. på en match och skjutit på en annan, men som gärna vill hänga kvar. Uppsala/Berserkers tar emot Göteborg. Exiles-matchen kan bara sluta på ett sätt; Göteborg är klart starkare än U/B men är dåliga på att resa. De vinner nog ändå.

Veckans höjdpunkt blir förstås landslagens andra europeiska utflykt, denna gång till Hamburg. Båda lagen spelar på Championshipnivå och där räcker de inte riktigt till. Efter första omgången låg damerna 10:a (av 12) och herrarna 11:a, egentligen sist då en av världens ledande, Irland, lämnade w.o.

Bakgrunden är att Irland och de brittisk förbunden bestämt sig för att lägga ned sin satsning på sjumanna av rätt suspekta skäl. Irlands herrlag hade skingrats efter ett lysande decennium och det fanns inga ersättare. Storbritannien, dvs England, Skottland och Wales, hade aldrig riktigt lyckats efter halvhjärtade insatser, t o m efter det att de slagit ihop sina påsar. Jag gissar att det dolda motivet är att åka snålskjuts på den brittiska olympiska kommittén som numera har gott om pengar och som satsar stort på brittiska OS-lag. Vi får se om de dyker upp igen lagom till OS 2028.

2025 är något av ett mellanår och flera av de bättre europeiska lagen har ställt upp med B-betonade lag. Jag kände inte igen en enda storstjärna från OS i höstas i första omgången. På damsidan gällde detta för SB, Frankrike, Polen, Spanien och i viss mån Irland. Och lyckligtvis, ur svensk synvinkel, skickade Georgien och Italien bedrövliga lag som hade ingenting att hämta på den nivån. Lag som SB och Irland knappt kände varandra Dag 1, men kom starkt Dag 2. Sverige förlorade sina tre gruppmatcher Dag 1 mot Belgien, SB och Tyskland, slog Italien stort om platserna 9 – 12 och förlorade sedan 34 – 0 mot Irland. Sverige har i stort samma lag denna helg och, om inte Georgien och Italien skärper sig, bör de kunna hålla dessa länder efter sig. Men det blir två starkare länder som befordras från Trophynivån nästa år. I veckans grupp möter Sverige Polen, Czechia och Irland och att döma av omgång 1 förlorar de mot alla tre. Då blir det spel om 9 – 12:e plats.

På herrsidan mötte Sverige Spanien, Frankrike och Italien och förlorade mot samtliga. Även här var det B-lag från SB, Frankrike, Spanien och Tyskland. Det blev även här matchen om 9:e – 11:e plats och där förlorade Sverige 24 – 14 i en ganska jämn match mot Litauen.  I Hamburg i gruppspelet möter Sverige Spanien, Tyskland och Tjeckien. Där har de vissa chanser mot åtminstone de två senare länderna. Sverige har inget bra lag men några bra spelare och vi får hoppas att dessa kan rädda oss.

I omgång 1 spelade Sverige 9 matcher och vann en. De gjorde få försök och släppte in många. Fanns några försök att kritiskt granska vad vi uträttat. Inte vad jag har sett.

Jag vet inte om den svenska grundlagen förbjuder kritik av svensk rugby. Det är tydligen bara jag som ägnar mig åt detta tveksamma agerande, när det är befogat i alla fall.

Låt oss börja med de europeiska sjumanna mästerskapen för herrar och damer. De svenska ansvariga har helt struntat i seriesystemet och tagit ut spelare till lagen samtidigt som seriespel. Och tävlingskommittén har lagt seriespel samtidigt som europeiska mästerskapen pågår,t ex nu i helgen. Jag återkommer till de europeiska matcherna, men låt oss börja med vårt blygsamma seriespel: Malmö har två bra spelare i svenska laget, samtidigt som de spelar en viktig seriematch mot Lugi. Resultat: Lugi vinner knappt. Lugi damer har också sina två bästa spelare borta när de möter Exiles. Resultat: Exiles vinner 31 – 7. Exiles har fyra spelare borta i landslaget, när de spelar en match mot Pingvin i Trelleborg. Resultat: Exiles vinner, men endast med 19 – 5. De har vunnit med 60 poäng i snitt de två senaste säsongerna.

Hur gick det då för landslagen? Herrarna tog ut samma lag som hade kommit sjua av åtta i en halvbra turnering i Spanien. Åttonde och sist kom Bulgarien, rankad 26 i Europa. I helgen förlorade de samtliga fyra matcher: de gjorde färre poäng för och släppte in fler poäng emot än något annat lag. De kom 11:a och slapp sista plats eftersom f.d. stjärnlaget Irland drog sig ur innan. Sverige visade få tecken på sjumannafärdigheter och att ställa upp med 13 backar var vansinnigt. Tränaren bör avgå efter omgång två om ett par veckor och halva truppen bör bytas ut.

Damsidan var en aning bättre; de kom på 10:e plats, främst p g a att Georgien och Italien ställde upp med riktigt dåliga lag. Dessa åker troligtvis ur högsta nivån, och Sverige stannar kvar som tia.

Turneringarna hade inga kända namn från HSCB-cirkusen och såväl GB som Irland sade att de vare sig hade tränat eller spelat ihop tidigare. Irlands herrar lämnade w.o., och damerna kunde bara nå fram till 9:e plats genom att slå Sverige med 34 – 0. Även GBs herrar hämtade sig för sent, de kom på nionde plats. Men deras damer vann hela turneringen efter två bedrövliga inledande förluster.

När det handlade om seriespel inträffande en rad konstigheter. Vid uppställningen av första klungan blev en pingvinspelare skadad och fick lämna plan. Men Pingvin hade ingen som kunde ersätta honom och det blev ”uncontested scrums” för hela matchen. Detta gynnade förstås Pingvin, vars klunga helt hade demolerats i 45 – 0 förlusten i Stockholm. Man kan fråga sig varför inte Pingvin hade en reserv förstaledare bland sina åtta reserver för första gången i mannaminne och att detta ägde rum då en skada inträffade inom två minuter. Pingvin fick visserligen enligt lagarna spela hela matchen med 14 man, men domaren, som skötte matchen bra, och Pingvins ledning gjorde ett misstag. Lagarna säger att man endast får nominera 23 spelare om 6 är kapabla att spela i första ledet. Om man har 5 kapabla blir det 22 i truppen, 4 kapabla blir det 21. Pingvin hade tydligen 3 kapabla, men nominerade 8 spelare på bänken.

Matchen förstördes förstås som spektakel, det blev ett slags touch där Exiles inte hade tillgång till sitt starkaste vapen. De är glada att de vann, men hoppas innerligt att Pingvin inte har samma otur i framtida matcher mot Exiles. Vi får se vad nästa resultat blir när klubbarna möts förhoppningsvis under normala omständigheter.

I övrigt i Norra Allsvenskan hade vi två katastrofer och en sensation. Hammarby kunde inte åka tåg till Umeå (IKSU) då morgontåget ställdes in plötsligt och Stockholms kommun bidrog till att varken Attila eller Exiles B kunde få tillgång till en spelplan. Den tredje matchen såg Erikslund vinna med viss marginal mot tidigare sensationen Uppsala.  Deras lagkapten, James Oakley är nu uppe i 12 försök på fyra seriematcher, men Erikslund hade ett övertag genomgående och vann till sist 39 – 14. Nu blir det riktigt spännande i denna serie med tre lag med en förlust vardera. Samma sak gäller i södra gruppen där Malmö, Lugi och Göteborg verkar vara någorlunda jämbördiga.   

Först var det Spartacus som drog sig ur Superallsvenskan och verkar ha upphört som seniorklubb. Enköping spelade sedan mot Pingvin och förlorade med 56 – 0; sedan spelade Pingvin mot Exiles och förlorade 45 – 0. Nu skulle Enköping ta emot Exiles med en förväntad förlust på 80 – 90 poäng. Men i onsdags meddelade Enköping att de inte kunde få ihop ett lag utan att riskera deras välfärd. Enköping har enligt spelarlistan 39 spelare; 13 av dessa tillhör andra klubbar, 13 är 18 – 20 år och 13 är 21 – 42 år. I praktiken har de bara 26 spelare tillgängliga av vilka hälften är mycket unga. I matchen mot Pingvin var det uppenbart att många av de yngre spelarna inte hade kraft nog att stå emot ett fullvuxet lag. Därför är det nu ingen överraskning att de plötsligt kastar in handduken. Formellt har de lämnat w.o. och bör genast lämna den högsta serien, vilket innebär att  Pingvin och Exiles får slås om SM-titeln. Enköping vill inte lämna serien, utan vill spela matchen senare. Exiles har ingenting emot detta, men faktum är att Enköping redan förlorat stort mot Pingvin som i sin tur har förlorat stort mot Exiles. En riktig match mellan Exiles A och Enköping i dagens läge skulle ge ett utfall på närmare 100 – 0 och en stor risk för allvarliga skador. Till och med mot Pingvin i sin enda match hittills fick de gå över till ”uncontested scrums” till följd av skador. Jag skulle avråda från att av prestigeskäl förlänga lidandet. Försök att ordna några vänskapsmatcher i år och, om allt går bra, kom igen till näst högsta nivån 2026. Efter att ha sett alla relevanta matcher hittills i år är min bedömning att Uppsala, Erikslund och Exiles B är alla för tillfället klart bättre än Enköping. Enköping bör spela vänskapsmatcher mot dessa för att se var de verkligen står. Hur man i övrigt skall lösa seriesystemet i år överlämnar jag åt andra att lösa.

Så till lördagens match, Exiles B vs Uppsala. För ett par veckor sedan sprang Uppsala ifrån ett något försvagat Exiles med 52 -12. Förra veckan hade Exiles B skärpt sig och vann 8 – 7 i en rysare mot Erikslund. Nu var det dags att se om Exiles kunde hävda sig på hemmaplan mot suveräna Uppsala. Ett viktigt år för Uppsala, som fyller 60 år. Klubben bildades 1965 av Dr Tony de Belder från Exiles som flyttade till Uppsala som forskare. De hade en stor fest för tio år sedan då Tony hyllades för sin insats, men han har tyvärr sedan dess lämnat oss. Grattis till den 60:e, Uppsala!

Exiles gjorde allt för att få ihop ett bra lag i dag, dock utan att slussa in en massa A-lagsspelare. Inga var med som hade börjat mot Enköping förra veckan och endast en hämtades från bänken. De hade emellertid en mycket stark klunga som utklassade Uppsala i de fasta klungorna och hade också ett övertag vid inkasten. Uppsala utsattes för ett hårt tryck i första halvlek, enligt mina beräkningar spelade de i Exiles halvlek i c:a 4 minuter. Men de gjorde tre försök under den perioden, samtliga från 50 m. håll. Uppsala har ett mycket farligt anfall, inte minst genom lagkaptenen James Oakley som inom loppet av tre allsvenska matcher har stått för tio försök. Exiles ledde 19 – 7 fram till 2 minuter före pausen men den tiden räckte för Oakley att sprinta iväg två gånger.

I andra halvlek var det Exiles som dominerade igen och noterade ett par försök till för ledning 29 – 19. Men Uppsala kom igen och Oakley sprang än en gång från mittlinjen för att göra sin hattrick. Exiles gjorde sitt sista försök då en 60-åring sprang 30 m. längs ena sidlinjen, bollen fördes ut till andra sidan och lillebror, 56 år, avslutade anfallet. Båda har begärt att vara anonyma. Jag vet inte snittåldern hos Exiles B, men den måste ha varit en bra bit över 30. Bland spelarna kan nämnas f.d. landslagskaptenen Ian Gowland, nästan lika snabb som tidigare, med åldern klassificerad, och kaptenen Mac Jelec Dozo som i likhet med Ian har 14 SM-guld. En tuff och spännande match som ger hopp inför framtiden.

De två återstående matchresultaten tog nästan 48 timmar att reportera och var något bristfälliga. Attila lånade 5 spelare av Exiles men fick stryk 26 – 21 av Hammarby. Som belöning fick Exiles en bruten fotled och ett brutet näsben. Två personer gjorde samtliga 7 försök enligt matchrapporten, 3 från Erik Lilliehöök för Attila och 4 från Curtis de Backer för Hammarby.

Erikslund verkar ha haft en bra resa upp till Umeå där de vann 31 – 15 mot IKSU. Även här var det enligt uppgift endast två försöksgörare; 3 av ”5” för IKSU och 4 av Erik Svanberg för Erikslund.

På damsidan verkar det som om Wexiö inte klarade av den långa resan till Vänersborg och Enköping gjorde närmare 100 poäng mot Uppsala/Berserkers. På hemmaplan var Exiles för starka för Göteborg. Ett trevligt inslag var att Exiles hade donerat ett vandringspris, ”Ullis-pokalen”, för att hedra f.d. landslagskaptenen Ullis Anderson Hall, numera över 50 år, som spelat rugby i årtionden, bl.a. för Uppsala, Exiles och Göteborg. Ett föredöme i alla avseenden. Pokalens tillhörighet skall avgöras i matcher mellan dessa tre svenska klubbar. Efter lördagens match stannar den således i Stockholm.    

Vid ett glest besökt och två gånger uppskjutet årsmöte valde deltagarna att välja in dem som föreslagits av valberedningen. De är mer eller mindre alla nya namn och vi får hoppas att det blir en ny start för en styrelse som under en följd av år hållit på att köra svensk rugby i fördärv. Särskilt glädjände för oss är valet av Henrik Skogh, aktiv inom Exiles, Stor Grabb, med en gedigen utbildning och en framgångsrik karriär inom näringslivet. Han vet säkert vad han vill uppnå, men jag vill betona ett önskemål: att flytta det obemannade kansliet, som f.n. består av en container i Göteborg, till det nya Idrottshuset i Stockholm med fasta öppet- och telefontidertider.

Exiles, som alla påstås vara rädda för, gjorde till sist sin efterlängtade debut för säsongen i den stympade Superallsvenskan mot Pingvin. Och matchen var onekligen på högre nivå än vad man sett hittills i år. Men det var inte bara Exiles´ förtjänst. Pingvin blev överkörda i vissa avseenden, men de kämpade tappert i 80 minuter och hade med lite tur fått några poäng på måltavlan. Pingvin var något starkare än veckan innan men Exiles var ett strå vassare och höll ett tempo som motståndarna inte riktigt kunde matcha. Största diskrepansen var i de fasta klungorna; vecka innan var det Enköping som gick bakåt 5 meter i rask takt, denna vecka var det Pingvin som fick uppleva samma öde mot Exiles, trots att Exiles bytte ut första ledet efter 42”. Inkasten var något jämnare, men Pingvin hade ofta svårt att rikta bollen rätt medan Exiles träffade för det mesta rätt och Werti Bast gick upp i stratosfären för att ohotat ta bollen. Det var mest Exiles som anföll i början men Pingvin försvarade sig bra. Sprickorna började dock uppenbara sig, inte minst då Exiles´ massiva klunga kom igång. Anthony Raphael, som kom in efter några minuter då Wayne skadats språng rakt igenom från 30 m. och lade bollen under stolparna. Han gjorde om samma sak från 60 m. ett par minuter senare innan han överlämnade bollen till en medspelare fem meter från linjen. Han fortsatte att spela bländande under hela matchen och är så uppenbarligen bättre att halva den befintliga Svenska klungan att man skakar på huvudet om uttagningsprinciperna. Den starka vinden vållade många tappade bollar men Exiles fortsatte trycket och gick till pausen med ledningen 33 – 0. Nu var det Pingvin som hade vinden bakom sig och de sparkade skickligt. Men det var fortfarande Exiles som dök upp med ett par försök och ett famlande vid eller över mållinjen vid tre ytterligare tillfällen. Efter 60” var det 45 – 0 till Exiles och huvuddelen av deras bänk var på plan. Det blev dock inga fler poäng; kombinationen stark vind, bra sparkare och 8 – 0 i straffsparkar till Pingvin jämnade ut spelet. Pingvin pressade på men Exiles hade ett stenhårt försvar och 45 – 0 blev slutresultatet.

En bra match som helhet där Pingvin kämpade till slutsignalen. För dem hoppade Linus Ahlgren bra, uthalvan Jaak Dye försökte hitta luckor och fullbacken Hayden Turner tacklade och sparkade bra. För Exiles var det minst tre som gjorde riktigt bra ifrån sig både framåt och bakåt, Anthony Raphael, Werni Bast och Samuel Ekfeldt, men laget väl styrt av nye kaptenen John Cole hade få svagheter.

Nästa vecka reser Exiles till Enköping; jag ser inte fram emot den matchen.

I övrigt lite andra trevliga aktiviteter. Stora framgångar för Uppsala som har en ny bra tränare och som slagit både Exiles B och Hammarby stort. Kan det tänkas att de kan avancera till nästa nivå snart? Ännu roligare är att de nu har ett B-lag som kommer att spela regelbundet. Och Exiles har ett C-lag som letar efter matcher. En historisk nyhet då Uppsala-B spelade mot Exiles-C i söndags. En bra match 3 x 20 minuter som Exiles till sist man 27 – 5. SM för P-16 och P-18 fortskrider också där Exiles slog kombilag med viss marginal. Och unga svenska damer, F-15 och F-18 tog emot motsvarande lag från Skottland i Uppsala och Stockholm. Mycket positivt.     

Inget häftigt program i veckan då Allsvenskan och Damerna får ledigt. Varför Pingvin får resa två veckor i följd till Stockholm är också en gåta. Och Exiles får spela sin första match då Midsommar närmar sig. Pingvin behövde inte lämna andra växeln då de körde över Enköping men det blir annorlunda mot Exiles. De hade ett hyfsat lag men det var rätt uppenbart att de inte hade spelat ihop sårskilt mycket. De körde över Enköping hur lätt som helst i klungan, men Enköping fick sin andel av inkasten. Båda lagen ställde genomgående upp med fyra-fem spelare vid inkasten, vilket gav nio-tio i kedjan och svårt att ta sig igenom. Exiles kommer inte att spela på det sättet och de går nog inte bakåt i klungorna. Jaak Dye var en hyfsad uthalv för Pingvin, men allt annat än en komfortabel seger för Exiles vore en överraskning. Exiles har ett rätt starkt lag; det fattas ett par landslagsmän, men det är fortfarande fem som startar och fyra på bänken. När Pingvins lag publiceras ser vi få ändringar. Det kan dock noteras att deras bänk har 4 spelare över 30 år och 4 som är 20 eller yngre. Kanske inte den starkaste.

Den andra matchen är en hängmatch i Södra Allsvenskan mellan Göteborg och LUGI. Den senare är nog favoriter, men med så få matcher spelade, vem vet?

Åter till Danmark. Exiles fick storstryk för ett par veckor sedan mot de danska mästarna. Sista gången vi spelade mot mästarna vann vi 80/90-0. Förklaringen? Väldigt få danskar med denna gång. När Danmark i helgen spelade mot Moldavien om en plats i Trophy nästa säsong blev det samma visa; relativt få danskar i laget och seger mot Moldavien med 41 – 6. Vi kommer således att möta Danmark i Europa för första gången på mycket länge. Rangordning Sverige 31, Danmark 62 (upp från 70).

Som en gliring mot ett par äldre herrar som har åsikter om det mesta men som inte är verksamma numera i sina gamla klubbar gjorde jag en förteckning över vad Exiles hade uträttat inom svensk rugby på senare år. Båda hade hävdat att Exiles inte bidragit någonting till svensk rugby. Kjellis (tidigare Pingvin) förnekade att han någonsin fällt ett sådant yttrande angående Exiles. Minnet sviker när man blir gammal, det inser jag själv, men hans påstående skiljer sig från det som många minns klart inom Exiles. Det vore klädsamt om han nu efter 50 år kunde tillstå att vi lämnat ett litet bidrag.

Hästen (Enköping) förnekar också att han sagt så om Exiles, men kan knappt dementera att han sedan årtionden tillbaka fört en envis kamp mot Exiles som står för allt det onda inom svensk rugby. Vårt fel nu är att vi är för bra för övriga lag och förstår inte deras problem. Alltid hittar han på något nytt som får oss att skaka på huvudet.

Exiles tar inte in spelare regelbundet. Ibland är det några som kontaktar oss, ibland är det släktingar eller bekantas bekanta. Av de 20 som dök upp i år har (hittills) en fått en plats på bänken i A-laget, några förstärkt vårt B-lag, några deltagit i vårt C-lag som spelar 10-manna lokalt, några tillhör damerna och några är bara med för gemenskapen. Och några har barn som omgående eller så småningom ingår i vår ungdomsverksamhet. De är alla välkomna och ingår inte i en genomtänkt plan för att befästa en permanent hegemoni över svensk rugby. Kom ihåg att Sverige är ett attraktivt invandraland. För ett par årtionden sedan var Sveriges befolkning närmare 9 miljoner; nu är vi över 10,5 miljoner. Låt os hoppas att många av nysvenskarna är eller blir intresserade av att stödja rugby i Sverige!

Jag har inte alltid varit så förtjust i Hästens synpunkter, men i ett avseende vill jag ge honom en eloge. Hans nyhetssida ”rugby fans” har länge varit den enda källa till information om svensk rugby sedan SRF upphörde att fungera för många år sedan. Jag gissar att denna är den som intresserade vänder sig till när de vill veta vad som är på gång inom svensk rugby, med flera utflykter utomlands. SRF hade en utmärkt generalsekreterare på 90-talet som av en händelse var namne till Hästen, dvs Torbjörn Johansson. Han tillhandahöll information om rugby på en daglig basis och var ofta uppe i flera tusen träffar om dagen. Det skulle inte förvåna mig om ”rugby fans” nådde ibland liknande siffror och Hästen är värd mycket beröm för den tid han lägger ned på att hålla oss informerade. Utan honom är det tveksamt om svensk rugby hade överlevt så här långt.

Jag fick ett par andra kommentarer till min tidigare blogg som kan kommenteras. Osvald Levin tog upp en mycket intressant fråga som vi ofta diskuterat inom Exiles. Årskullen 94 hade bland de bästa U18-klubblagen i Europa, vi hade 13 spelare i Sveriges bästa uppsättning. Men inom några få år var nästan alla borta. Vi hade t o m 3 som spelade rätt så omgående i A-landslaget. Det tråkiga var att nästan alla hade vuxit upp i Stockholm men ibland till internationella familjer och många av dessa försvann till internationella studier och stannade utomlands. Andra flyttade till övriga orter i Sverige och stannade där. Inom 3 – 4 år var endast 4 – 5 verksamma i Stockholm och fortsatte att spela. Och nu, 11 år senare, har vi Erik Trond Sandberg i laget och Torgils Bergklint (tidigare Roth) på bänken. Och Nino Manzone när han dyker upp från utlandet spelar gärna och bra för vårt B-lag. Tre kvar efter 11 år är trots allt inte så dåligt, och Erik med 10 SM-Guld kan vara rätt nöjd. Jag tror inte alls det var dålig stämning inom klubben som jagade i väg dem, Exiles gjorde allt för att få dem att stanna, men andra drivkrafter i livet var i rörelse.

Sedan gjorde Linus Hector den småroliga kommentaren att det var sött av mig att nämna mina två barn, 56 och 60 år gamla, och vad de gjorde utanför spelplanen. Det är inte så vanligt att ha barn som är 60 år gamla (jag har en till som fyller 62 i dag), men det är ännu mindre vanligt att de fortsätter att spela rugby på en hygglig nivå i den åldern. Hamish säger aldrig vad han sysslar med bland höjdarna i näringslivet, men det kan vara roligt att fantisera hur han springer i skitiga rugbykläder in i de gyllene salarna. Jag hoppas det går bra för dig och dina barn Linus, du får gärna skriva om dem om så där 50 år.