Som befarade visade sig Ukraina vara alldeles för starka för ett sargat svenskt lag. Vad jag förstår hade Sverige upp till fyra skadade och de som fanns kvar räckte inte alls till. I skrivande stund spelar vi nu mot Israel om platserna 5 – 8, men även om vi kommer femma kan vi glömma avancemang till OS-kval efter andra omgången om en vecka. Litauen och Belgien har visat sig vara klart bättre än vad vi är och även Ukraina, som vi sett idag, är mycket farliga. Jag har skrivit till leda att detta inte var vårt bästa lag även med kravet på svenskt pass och än en gång kan det vara dags att se över ledningens agerande.
När det gäller U18 vet jag inte riktigt vad de gör här. Som jag nämnde i går hade de ingen chans mot Tjeckien som spelade illa, lekte med dem och ändå vann 24 – 0. Här var det pojkar, nybörjare, som spelade mot unga män. Om jag förstått saken rätt var det flera andra spelare som hade varit med om de haft råd att betala resan. Deltagandet i landslaget bör inte vara beroende av föräldrarnas betalningsförmåga. Om man representerar Sverige skall det vara förbundet som betalar. Klarar vi inte det skall vi inte deltaga.
Som jag nämnde för några veckor sedan borde förbundet ha tre mål för denna säsong: att herrarnas 7- och 15-manna samt damernas 7-manna alla går upp till Grand Prix 2020. Med en riktig satsning hade vi haft möjlighet att uppnå alla tre. Nu kan vi glömma herrarna och damerna hänger på en skör tråd. Dags för förbundet att ta ett krafttag. Personligen tycker jag inte om att landslagen lever ett fristående liv från förbundet, med ofta felaktiga eller regelvidriga beslut i bagaget. Det är inte lätt att vara förtroendevald i en styrelse, men nu krävs lite civilkurage!